Barockryttare är inte kända som skogsluffare precis. De förknippas med ståtliga ridhus och strikta ridvägar på exakt utmätta ridbanor. Inget av detta stämmer på mina hästar och mig. Vi är mest av allt ute i skog och mark. Hoppar över stockar och rundar många stenar. Alla goda renar som vi möter är vana vid vår framfart och släpper fram oss när vi säger vår kärestas namn.
Varje dag är en ny naturupplevelse: storm och snöfall, regn och dimma, sol och gnistrande skare. Att rida är att komma vilda djur närmare än när man går. Speciellt fåglar bryr sig inte alls om ett hästekipage.
Men på ett sätt är vi verkligt barockiga. Barockens ryttare ville hitta hästens sanna natur och förstärka den och i skog och mark är hästarna betydligt närmare sitt ursprung än i kristallkroneprydda ridhus.
väldigt bra naturupplevelse tror jag, ganska tyst på hästrygg inte som mc eller moped som väl skrämmer iväg djuren.
SvaraRaderaJa absolut! Minns när jag jobbade som guide i fjällvärlden och turisterna, trots mina rekommendationer i nio fall av tio valde skoter som fordon och sedan klagade på att de inte såg några vilda djur. Hundsläde eller hästrygg är alternativen om man vill vara i naturen och inte bara passera genom den.
RaderaDet låter så underbart. Min mesta tid med naturen var för längesedan när jag studerade och hade en cocker spaniel som hette Jonathan. Jag skippade föreläsningar, gjorde på annat sätt, och de två första åren hade jag mer fri tid på dagen än vad jag någonsin haft sedan. Jag gick varje dag väldigt långt med Jonis och mitt kollegieblock. Såg alla små skiftningar från dag till dag och det var så ljuvligt. Kanske när jag blir pensionär..
SvaraRaderaJa, vad mycket man ska hinna som pensionär ;-)
RaderaJag sköt också upp saker som skulle göra mig glad till framtiden. Häst skulle jag köpa i femtioårspresent. Min käre make såg till att vi skaffade häst långt innan dess. Jag är mycket tacksam!
Ja, suck, men det skulle kräva tid, och jag är fattig på tid och på kraft samtidigt som jag är något slags lokomotiv för några människor i min omgivning. Trodde jag skulle kunna gå ner i tjänst 10 % och få lite mer tid, men så händer det saker igen.
SvaraRaderaDet är svårt det där med tiden och ansvaret. Jag tror ju att du gör rätt som tar ditt ansvar för de andra i din omgivning. Vi ska bära varandras bördor. Se bara till att du kan din dela din börda med någon. Alla har ju inte kyrkoherdelöner så man kan gå ner i arbetstid och lön. Men kan man ska man, det tycker jag bestämt. Jag jobbar ju heltid i ett jobb som är mer än heltid mest hela tiden, men vi har lov och det är en lyx jag fortfarande är helt ovan vid.
RaderaSå många sorters ridning det finns nu förresten. Barock och western, om man inte vill ha små islänningar som töltar. Vad ska man kalla den "vanliga" ridningen då. Engelsk? Militär?
SvaraRaderaJag frågar mig detsamma, mestadels handlar nog etiketterna om diverse tränare som säljer in ett koncept så de kan leva på sin hobby. Jag har valt ordet barockridning helt enkelt eftersom barocken som epok är en intressant brytningstid och det verkar vara då man på allvar och på bredare front också började fundera på ridningen utanför själva nyttoaspekten, se hästen som en varelse och inte bara ett fordon.
RaderaInom hästvärlden kallar man sin egen filosofi för något vackert och de andra kallas för fula ord. det du talar om kallas av anhängarna för klassisk och av andra för militärisk/engelsk.
Fast jag plockar från alla möjliga håll och saknar helt förbehåll. Hästar och männsikor är individer. det som är bra för ett ekipage är skadligt för ett annat och vice versa.
Kristendomen är ett under av enighet och harmoni om man jämför med ridvärldens alla miljoner inbördes käbblande små sekter. Typiskt min mesiga hållning till allt vägrar jag ta ställning och prövar mig fram från fall till fall även här.
Det brukar vara så att det är viktigare vad det är för människor, än vilken sort/grupp personen tillhör.
RaderaJa visst är det så. En del gillar konflikter och renlärighet andra inte.
Radera