Klaus Ferdinand Hempfling: en sorglig utveckling

Här på bloggen hänger en klok person som heter Klaus. I hästvärlden finns en annan Klaus, som tyvärr saknar blogg-Klaus ödmjukhet, men så är han också superstjärnan i hästhantering många vill efterlikna: Klaus Ferdinand Hempfling. För många år sedan kom jag i kontakt med Hempflings första och viktigaste bok Dansa med hästar. Natural Horsemanship hade kommit på modet efter romanen om Mannen som kunde tala med hästar där hästen Pilgrim reser över USA i en tydlig pastisch av Bunyans Pilgrim's Progress (Kristens resa) och finner harmoni hos en hästviskare. Jag fann en del metoder som romanens hästviskare, och många andra uppburna hästviskare i verkligheten, använde ganska läskiga men hästdansaren Hempfling visade på en väg att nå hästen som jag kände var min väg. Inspirerad av medeltida Cartusianer-munkar och korsriddare utvecklade han en metod att nå hästar som byggde på förtroende och kroppsspråk.

Tydligt och pedagogiskt visade han i boken hur man når sin häst på hästens villkor utan att leka rovdjur, som är grunden i NH. I stället gör han som människor alltid gjort med flockdjuren vi tämjt; får hästen att känna sig som en flockmedlem och acceptera människan som en häst som ser mystisk ut men är pålitlig. I boken använder han olika deltagare på sina clinics och deras hästar som mönster för hur man ska agera med sin häst. Han benar upp problemen och visar på lösningarna pedagogiskt och överskådligt. Jag har ridit in Smilla bl.a enligt hans idéer om att rida ut i sällskap med en gammal häst och leka i skogen. Hans tips går att applicera i verkligheten och är inte magiska eller ouppnåeliga på något sätt.

Med förväntan läser jag en artikel om Hempfling idag, 20 år efter att jag läste Dansar med hästar för första gången. Döm om min besvikelse när det visar sig att han helt tappat greppet. I stället för att lära ut sin metod till clinic-deltagarna (som han tar bra betalt av eftersom han "vill att folk är beslutna") menar han att han "[…]leder dem (hästarna) till deras öde. Jag sammankopplar med hästar på ett väldigt speciellt sätt.  De är anledningen till att det är så svårt att beskriva vad jag gör, därför att det är något som går bortom den normala förståelsen."

Som alternativ till att leda hästägaren Lulu till en bättre relation till hennes häst, som han gjorde med deltagarna i hans clinics i sin första bok, väljer han att förnedra henne genom att ställa henne stilla på mitten av ridbanan, prata om hur fel hon gör med sin häst, sedan be henne gå ut från banan och själv gå in på banan; ställa sig i kortändan av banan (mycket bättre position för att få en häst att reagera på en människas närvaro) och knäppa med fingrarna. Så klart får han kontakt med Lulus häst mycket bättre än hon som stod stilla i mitten av banan och lyssnade på hans föreläsning. *

Genom att hon gav Hempfling sin uppmärksamhet gav hon ju också sin häst anledning att ge honom sin uppmärksamhet, speciellt som han ställer sig i en position som med all säkerhet attraherar en hästs uppmärksamhet. Varje människa som besökt en hästhage vet hur det är om man ställer sig vid staketet. Man behöver inte ha något öde att erbjuda hästarna för att de ska komma fram och hälsa. Går man i stället ut i mitten av hagen bör man ha något intressant att erbjuda som exempelvis ljudet av knäppande fingrar, en prasslande påse eller en saftig morot om man inte känner hästarna väl. Jag tror inte det funkar att ge hästarna ett öde, men försöka duger. Däremot funkar det inte att stå helt stilla och lyssna på en person som står vid staketet. Vill man studera hästar i frihet är det dock en bra position och efter en lång stund kanske hästarna blir nyfikna och hälsar på den mystiska varelsen som står så stilla i deras hage.

Genom att använda välkända metoder för att 1: hästen ska dissa Lulu 2: attrahera Lulus hästs uppmärksamhet upphöjer han sig själv och förnedrar Lulu som betalat dyrt för denna behandling. Att detta inte är något som råkar hända just när Hästfocus är på plats förstår man när han säger: "På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem, var hästen som en RollsRoyce. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb. Om du inte är rik kan du inte ha en häst, för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt." Han har ett ärende, inte att lära ut hästkunskap, utan att förnedra hästvänner som han inte ser som tillräckligt "aristokratiska".

 I intervjun menar han sig också vara den enda i världen som rider hästar i form och sysslar med hästar i frihet utan tyglar och andra hjälpmedel. Jag vet inte vad han menar med det, men jag vet att både kända och okända människor sysslar med hästar i frihet. Varenda cirkus som har djur visar upp djur i frihetsdressyr, alltid hästar, ofta andra djur. Här kan man se en mahout som vandrar genom morgontrafiken i Delhi med sin elefant utan några tyglar eller bojor. Han är nog inte superrik. Han tar antagligen inte bra betalt för att dissa häst/elefantägare. Han kunde antagligen, massor av människor kan. Några gör det. Andra, som Ewa Schaeder, har clinics för att lära ut sina kunskaper utan att förnedra deltagarna. De flesta bara är med sina djur utan att förhäva sig.

Mitt råd till alla är att läsa och ta till sig Hempflings bok Dansa med hästar och sedan låta mannen som nu verkar ha drabbats av storhetsvansinne dansa med hästar i ensamhet Åter ett tråkigt exempel på hur det kan gå med människor som upphöjs alltför mycket av en okritisk omgivning. Tyvärr har han inte mycket vettigt att komma med längre, han har glömt hur man förmedlar hästkunnande och döljer det med mystiska floskler om "energier" och "öde". Tur att han skrev en bok medan han kom ihåg hur man lär ut.

En annan av mina stora inspiratörer är Diana Rhodin som i en tidningsartikel gav mig tipset hur jag skulle lära bort Chateaus stegrande** med att lära henne stegra på kommande. Här kan du se Diana Rhodin i aktion medan hon förklarar sitt tänkande:

*När hästen försöker bita Klaus Ferdinand Hempfling påstår han att hästen vill bita Lulu, som om hästen kan tänka ut att bita en person genom att bita en annan. Nej, helt säkert biter hästen den som står närmast för att visa sitt missnöje, inget annat. Diana Rhodin hade lärt den hästen att plocka näsdukar i stället för att påstå att den vill bita en annan person.

** Ja, min stabila ponny var en gång ung!