Palmsöndagens evangelium-oss åsnor emellan

Det är ur Sakarjas bok som den kända texten som av kristna i alla tider tolkats som en profetia om Jesu intåg i Jerusalem på Palmsöndagen, är hämtad. Sakarjas bok är full av versrader som citeras i Nya Testamentet. Det är ju också en Sakarias, prästen Sakarias, som i inledningen av Lukas evangelium träffar Gabriel som bebådar Johannes Döparens födelse. Herren minns, betyder namnet , som sagt var, och det är säkert ingen slump att det är just "Herren minns" som profeterar:

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! /Se din konung kommer till dig.    Rättfärdig är han, seger är honom given. /I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. /Jag skalla förinta  alla stridsvagnar i
Efraim, alla hästar i Jerusalem. /Krigets vapen skall förintas. /Han skall förkunna fred för folken,  och hans välde skall nå från hav till hav,Från floden till världens ände.                                         Sakarja 9: 9-10

I min GT- "guru huru", Gunnel Andrés bok Det står skrivet  framhåller hon att denna åsnehingst är ett praktdjur, en Bentley snarare än en risig jordbrukstraktor. Men vi har förstås vant oss vid motsatsen: åsnan den lilla strävsamma , urstarka arbetaren som troget gör de tyngsta jobben under de värsta förhållanden i gassande sol, utan vatten och med lite tistlar som sparsam kosthållning. Så var det inte alls för Sakarja, menar alltså André. En mulåsna, gärna vit, var kungens triumfdjur. Åsnan var ett fredens djur men alls inte bara ett djur för fattiga arbetare. På Spanarna hörde jag att riktigt stora åsnor tydligen avlades fram av romarna eftersom de är betydligt starkare och bekvämare att rida än hästar. I det forntida Egypten aktades åsnorna så högt att de begravdes med sina ägare eller i helt egna gravar. 

Afrikansk vildåsna****

I ökenartade landskap är åsnorna dessutom mer än så. Så här års, och till första advent förstås,  plockar jag alltid fram mitt Hästlexikon och läser om åsnor. De är så fantastiskt väl anpassade till öken och halvöken att de är en förutsättning för allt liv i öknen. De gräver fram vattenhål som alla i öknen drar nytta av. De ser ut som renar som gräver ner sig genom meterdjupa snödrivor ner till lavarna när de gräver sina brunnar. Den afrikanska vildåsnan lever i sådan terräng, berg,  och i så torra områden att de saknar naturliga fiender. Om de ändå skulle hotas skenar de inte utan undersöker faran innan de bestämmer sig för ett fly eller anfalla och kanske döda rovdjuret. De lever dessutom i fredliga sto-fölflockar utan tydlig hierarki. Ibland är flockarna större och ibland mindre. Hingstarna som tolereras av stona är de som har ett revir med tillräckliga resurser där flocken kan leva i fred hingstar som inte får para sig, får finnas i reviret och tolereras också av revirhingsten. De små familjegrupper av ston med sina föl som ibland slår sig samman till större flockar lever alltså ett lugnt och fredligt liv och de lever länge, ca 50 år. Deras enda fiende är människan som tidigt domesticerade den afrikanska vildåsnan.

Det är alltså inte konstigt att åsnor ansågs vara fredens djur till skillnad från hästen som användes i krig. Hästar har ju en social struktur som skiljer sig från åsnornas. Medan hästar vandrar vida omkring utan revir ledda av gamla ston och försvarade av dessa samt en hingst som de valt efter att han stridit med andra hingstar om att få lämna sin ungkarlsflock och så vunnit rätten att para sig med stoflockens matriarker bor åsnor i fasta revir som sällan försvaras mot andra åsnor. även främmande hingstar tolereras. I åsnans biotop är de inte hotade av speciellt många rovdjur  eftersom det är svårtillgängliga och torra bergstrakter som är åsnans urspungsbiotop.  

Stäpplevande hästar (och zebror), däremot,  är bytesdjur för många rovdjur: stora kattdjur, hyenor, vargar och björnar utgör ett ständigt hot.   Hästars stressnivå är högre än hos åsnorna pga detta levnadssätt. Deras viktigaste försvar är att fly så fort de uppfattar minsta hot. Den egenskap som gör hästen till en stridshäst är dess speciella sociala förmåga att i sin flock välja ut en speciell kompis som betyder mycket för dem. Det har nog alla hästmänniskor erfarenhet av. Men de kan också binda sig starkt till sin människa och då kan stressen dämpas så mycket att de går ut i strid med sin ryttare.

Åsnor är också trogna sin ägare men ännu mer bundna till sin flock och sitt hem. Att Spanarna talade om åsnor var pga en rad nya filmer med åsnor i viktiga roller. Filmen Eo, som har åsnan i huvudrollen, handlar om en cirkusåsna som skiljs från sin människa av välmenande djurrättsaktivister. Man tar alltså Eo både från cirkusen, reviret, och flocken, hennes människa. Jag har inte sett filmen, men om den kommer hit till Röda kvarn går jag direkt! 

Åsnor har dock inte den explosiva snabbhet som hästar har, förmågan att skena långt bort på bråkdelen av en sekund, den som kommer av hästarnas nomadiserande liv som bytesdjur. Den afrikanska vildåsnans lugnare vilda liv gjorde den däremot lämplig i allt arbete i varma och torra länder. Dess mjölk är också den däggdjursmjölk som mest liknar människans i sammansättningen och den var förstås en viktig resurs i en tid när nyfödda barn ofta blev moderlösa. Dessutom lever de lugna och lättfödda åsnorna dubbelt så länge som hästar i genomsnitt. Bara rika människor kunde hålla hästar medan de flesta kunde ge en åsna vad den behöver.

Indisk arbetsåsna

Så sjönk statusen på åsnan och i svenska språket blev det maskulina latinets asinus först aasne aasnar, sedan, på 1600-talet, det feminina åsna åsnor. På samma sätt som katten, som från början också var ett afrikanskt ökendjur,  dyrkades och till och med mumifierades i Egypten, de stora sädesmagasinen krävde självständiga råttjägare, hade åsnan hög status i början av sin domesticering. Men katterna förökade sig och blev fler samtidigt som de började förknippas med gudinnan Baste (Vesta i Rom) och därefter sedan kvinnor i allmänhet vilket ledde till att katten förlorade all status. Åsnan gick alltså i svenskan från maskulint till feminint ord men redan när Bibeln introducerade åsnan i svenskans menageri hade åsnan förpassats till arbetares och kvinnors statuslösa domäner. 

Hånfull graffitti från kyrkans första år "Alexamenos tillber sin gud" skriver någon som också ristat bilden av en korsfäst Jesus med åsnehuvud. Läs mer här.

Detta på grund av att Jesus red in på en åsna, helt enligt Sakarjas förutsägelse, i Jerusalem
den första Palmsöndagen. Då var romarna härskare i Judéen och deras storvuxna åsnor skildes ut från arbetaråsnorna. Jesus red in på en arbetaråsnas hingstföl, inte på en storvuxen romersk åsna.  Att evangelierna påpekade detta kanske var just för att de hade stora romerska åsnor och mulor omkring sig. "Den här åsnan är av gammal afrikansk stam", ville de kanske förtydliga. Och alla vi kristna, som alltid varit till majoriteten fattiga, slavar och kvinnor, tog naturligtvis till oss detta och, som mamma Maria, begrundade vi det i våra hjärtan. Den gängse tolkningen av Sakarjas åsna blev så det tåliga arbetsdjuret, en risig traktor och inte en Bentley. Vi slavar, kvinnor och utstötta kände igen oss i åsnan. Och som ett brev på posten kom åsnans nuvarande rykte om dumhet och envishet.

Palmsöndagsläsningen kompletterar jag idag med denna värdefulla understreckare i SvD som avslutades med följande ord:

Som kvinna och klassresenär är det lätt att identifiera sig med den hunsade åsnan. Vi har svårt att lära oss de rätta koderna och tror lätt att vägen framåt är att jobba hårdare, kräva mindre och bära tyngre lass. Vi förstår inte att det är själva arbetskapaciteten och idiotin i att räcka upp handen när de prestigelösa uppgifterna ska fördelas som är öronen som avslöjar oss.

Jag kunde ha skrivit vartenda ord själv, detta är historien om mitt liv. Aldrig någonsin har det lönat sig att vara flitig* i en värld där samhällseliten till och med  bestraffar de duktiga arbetarklassbarnen som kan skilja på de/dem och använda dem korrekt i en mening* genom att då plötsligt ändra sig och bestämma att vi ska skriva "dom" eftersom de själva är för lata för att idas lära sig detta. 

 Men jag tänker att det är hos oss Jesus, Gud själv,  valde att bo. Gud har helgat alla oss arbetaråsninnors föl genom att välja en sådan för sitt intåg i Jerusalem. Jag är därför  övertygad om att i slutändan är det långa grå öron** som kommer att räknas som den största hedersbetygelse en människa kan föräras. 

* alla vi som varit timslavar vet detta. Ju mer man åtar sig desto mer fuskar chefen med ens anställningstid eftersom det är så hänt med en nyttig idiot som alltid ställer upp. Fasta tjänster har de redan vikt för släkt och vänner. Arbetsgivare har satt i system att utnyttja sk. "praktikplatser" som betalas av Arbetsförmedlingen. Hoppfulla arbetssökande jobbar järnet så länge bidraget räcker i hopp om att få jobbet om de sköter sig bra. Men de blir alltid utbytta mot nya hoppfulla åsnor när "praktikperioden" är slut.

 **  Ja. vi kanske till och med SÄGER de och dem på rätt ställen (eller di/dem) på vår löjliga lågstatusdialekt eller vår "byggmästarsvenska" åter ett uttryck för skrattretande hyperkorrektion som vi som hade läshuvud nu hånas för. Sedan utbildar vi oss till sjuksköterskor, undersköterskor, lärare och socialarbetare med allt lägre relativa löner eller flyr från fattigdomen genom att  starta egna företag i lågstatusbranscher. Vi jobbar dygnet runt med arbeten som i allmänhet är helt nödvändiga för samhället, tills vi stupar så vi på så sätt  inte heller ligger samhället till last på vår ålderdom.

***Men när det var svårt för arbetarbarn att få skolundervisning och göra sina läxor. När endast överklassens barn fick ordentlig skolundervisning. Då fick de stackars barn som inte kunde läxorna ställa sig i skamvrån med åsneöron på huvudet. Åsneöron som signalerade "flitig men dum", "lat OCH dum" och lågstatusperson i största allmänhet. 

****endast ett fåtal afrikanska vildåsnor,  Equus Africanus Somalius, finns kvar i det vilda ca 570 individer, dessa på bilden finns på Basels zoo. Den somaliska vildåsnan som i det vilda lever i Etiopien, Eritrea och Somalia, är fotomodellerna här och alla bilder kommer från Basels zoo. På Basels zoo har man ansvar för avelsprogrammet för dessa förfäder till vår tamåsna.

En flock tamåsnor.