Tjugondag Knut dansas julen ut

 Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn , du är min. Jesaja 43:1b

Söndagen efter trettondagen handlar om Jesu dop och detta är den gammaltestamentliga läsningen för dagen i alla tre årgångarna. Min andra nattvardsgpng ägde rum i Gällivare kyrka och när jag tog emot bröd och vin hörde jag en röst som tydligt och klart sa: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." Då visste jag inete att det var ett bibelcitat, men jag könde igen Herdens röst direkt. Ingen annan hörde rösten mitt i den stora gemenskapen under högmässan en Allhelgonahelg med ungdomsläger i Gällivare /Malmberget.  

När jag långt senare läste dessa ord i Jesaja blev jag förstås glad att det var ett profetord som för första gången uttalades för mer än 2700 år sedan. Jag minns förstås höndelsen utan minsta svårighet men att ha orden på pränt, bara att slå upp är en glädje. 

Traditioner som julfirandet som idag avslutas i svensk tradition. Ibland räknas Kyndelsmässodagen som det definitiva avslutet på allt julfirande, men vi brukar ju säga att julen dansas ut på Knutgillen och julgransplundringar. Traditioner fungerar som det där med att jag kan slå upp orden ur Jesaja för att påminnas den stunden vid nattvardsbordet när jag fick veta att Jesus kallat mig vid namn, jag är hans.

Jag vet att det kanske kan liknas vid Simon Petrus lite barnsliga önskan att bygga hyddor på förklaringsberget. Men hela kyrkan håller ju traditionen vid liv för att alla ska få höra om Jesus och få varje ord skrivet i sitt hjärta. Bibeln är ju på sätt och vis en hydda på förklaringsberget och utan den hade ju bara de som var med där och då fått höra om Jesus. Då hade ordet aldrig nått oss i den mörka Norden och vi hade haft en lång, kall, trist och tröstlös vinter iställer för en lång rad med fester som avslutas idag med en julgransplundringsfest. Eller som i Shetland med processioner och brännandet av ett vikingaskepp under Up Helly Aa-firandet. 

Jag får härma Dag Hammarskjöld och kalla dessa fester och Bibelns alla samlade traditioner för vägmärken. Och vi behöver vägmärken för att inte gå vilse. Jag behövde tilltalet vid nattvardsbordet för att veta att det var dags att ta ut kompassriktningen för att gå i Jesu fotspår dit han leder. Festen är något mer än ett vägmärke, den är en viloplats där vi kan glädja oss över all det vackra Gud vill ge oss.

N bjuder jag upp till dans med vår egen julgransplundringsskiva, Jingle Bells med Frank Sinatra. Att skutta runt granen till denna klämmiga swingversion av den gamla Bjällerklang är vad vi kallar ett riktigt Knutsgille.