Sista fastedagen 2022

                           Påskaftonsmorgonen 2022. Stillhet och fågelsång under en mulen himmel.

Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där.
När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet. Lukas 23:55-56

Under långfredagen händer så mycket. Den torterade Jesus hann med att be de kvinnor som grät över hans öde att gråta över sig själva, han fick hjälp att bära sitt kors av en man vars familj senare skulle bli stöttepelare i den unga kyrkan, han hann arrangera så att den unge Johannes fick flytta ihop med mamma Maria, han förlät dem som spikade fast honom på korset,han hann bjuda in en man som korsfästes med honom till paradiset. Jesus skådade "dödens portar, portarna till det yttersta mörkret." (Job 38:17) och han besegrade ondskans alla makter:

 Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol. 2:15

Så kommer den stilla kvällen när  Josef av Aramitaia och kvinnorna som följt med Jesus från Gallileen varav Maria Magdalena, Johanna*, Maria-Jakobs mor (Jesus mamma)nämns hos Lukas. De tillbringar sedan tiden från klockan 6 på kvällen i stillhet. Jag föreställer mig en förlamande sorg, den där som infinner sig efter en begravning av en nära anhörig. Först aktivitet: få ner Jesus från korset, begrava honom i all hast innan sabbaten inföll och skynda sig hem. Sedan: stillhet. 

Det vi kallar Stilla veckan är ju en hektisk tid för Jesus och hans lärjungar. Först nu blir det stilla för honom och hans vänner. De följer Mose ordning: "Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon." (2 Mos. 12:22) Jag föreställer mig att de är tysta och knappt orkar äta. Jag tänker mig att de går om varandra i huset. Kanske ligger de och stirrar i taket. Chocken. Sorgen. Tystnaden. Påskafton. Sabbat. 

Gud vilar ut.

*Markus nämner Salome i stället för Johanna. Hos Markus nämns också att mamma Maria är mor till Joses förutom Jakob (det nämns ju tidigare också att hon var mor till Joses, Jakob. Judas och Simon) .Det är lite intressant att nu är Maria nämnd som mamma enbart till Jesu syskon, inte till Jesus själv. Endast Johannes evangelium tar upp denna detalj. Johannes tar ofta upp saker som inte de andra kommit ihåg eller tagit upp. Också här är han ensam: mamma Maria var Jesu mor, vill han påminna. Varför? Var Marias ödmjukhet sådan att hon inte ville påminna om att hon var Jesu mor men ändå lät hon evangelierna ta upp att hon var mamma till några av den galilleiska kyrkans ledare: Jakob, Joses, Judas. Och eftersom hon rimligen var död när Johannes minnen skrevs ner kunde hon inte förhindra detta längre.

 

Befrielse

 Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 2 Mos. 12:17

På jobbet läser jag just nu Beloved av Toni Morrison med en grupp elever (ja, jag vet, jag har världens bästa jobb) därför har det varit naturligt att ta fram den tröst och det uppror som Bibeln ingav de slavar som knappt fick vara människor annat än i gudstjänsten i USA och på andra ställen i den "Nya världen". Slavägarna ville ju visa sig som goda kristna trots allt. De tog ju i sin tur vissa obskyra bibelord till intäkt för sin rätt att förslava fångade afrikaner. 

Jag måste säga att sovjeterna fattade mer än dessa slavägare. Om man nu ska sätta en enda bok i händerna på en förtryckt folkgrupp är det Bibeln som borde vara det absolut sista valet. När det dessutom så övertydligt är en bok skriven för att minnas slaveri och befrielsen från det, landsförvisning och längtan till hemlandets frihet, ja då är en USAnsk slavägare mer än lovligt korkad som låter just Bibeln bli den enda litteratur som erbjuds.

Bibeln är helt och hållet skriven i ett underifrånperspektiv. Den heliga treenigheten på människans sida (hon som skapades till Guds avbild, eller kanske spegelbild) är fattiga, främlingar och faderlösa och änkor. Va? Jag skriver om fyra grupper? Nej faderlösa och änkor får representera gruppen ensamstående utan stöd av en familj eller förmögenhet i tillvaron, en ytterst utsatt grupp i de flesta samhällen än idag.

Att de USAnska slavägarna inte misstänkte Bibeln en enda gång kan ju bero på många saker, men en av de viktigaste var troligen att de var vad 1917 års översättning kallade förstockade. Filosofen Jonna Bornemark kallar en liknande process "förpappring":

I grunden handlar förpappringen i stället om kontroll och tillit, förklarar hon. Praktiskt tar den sig nämligen uttryck i allt mer och detaljerad dokumentation och kontroll – pappersarbetet blir viktigare än själva verksamheten.

– Det finns en tro på att all kun­skap ska finnas i dokument, att det bli(sic!) rättssäkert om man tar ifrån människor handlingsfriheten. Personal ska kunna följa en manual och göra rätt, säger Jonna Bornemark.

– Problemet är att vi helt bortser från omdömeskunskapen, en del av det jag kallar intellectus. Jusektidingen- Karriär 2019/3

På samma sätt var slavägarna fast i en tolkningsmodell av en text som inte fått upplysas av Anden. De var som timmerstockar fast förankrade i sekelgamla stolphål och därmed oförmögna att se sin egen synd eller förstå sprängstoffet i Bibeln. De ville kontrollera och de gjorde inte bruk av sitt omdöme, inte heller av sitt intellekt om de läste sin Bibel. Stalin var gammal präststudent, förhärdad och förfallen, men han fattade ändå Bibelns berättelse. Han visste att Bibelns  bärande intrig, från början till slut skulle vara ett hot mot hans eget slavsamhälle av undertryckt, åter livegen, arbetskraft och kanonmat. Bibelkunskap hade, enligt hans sätt att se på saken, störtat både det egyptiska och det romerska imperiet genom att de "feminiserats". Han hatade förstås judar. Men inte heller  kristna skulle få läsa Bibeln fritt eller ens samlas fritt. De skulle inte  ens få ha sin tro ifred. Stalin förstod och förbjöd allt annat än ateism och några små pacificerande eftergifter i form av enstaka kyrkor: rysk-ortododoxa vars ledare var i regimens sold*.

Det ligger inget psykologiskt i detta. Stalin hade inte blivit sårad under präststudierna. Det var däremot något djupt logiskt i att förhindra införsel av biblar till Sovjetunionen. Stalin fattade att Bibeln inte är en enda förtryckares vän och aldrig kommer att bli något annat än krut till upprorstunnorna, eld till stubintråden och argument för att använda dem. 

Det gjorde inte de förstockade slavägarna. Jag misstänker att de helt enkelt inte kunde sin Bibel så bra. Jag misstänker att de leddes av lika förstockade predikanter som dagens "postevangelikala" USAnska kristna. Jag misstänker att de trodde att Bibeln skulle göra slavarna lugna och fogliga. Jag misstänker att de minst onda av dessa slavägare trodde att de verkligen upprätthöll en gudomlig ordning och att de lät sina slavar läsa Bibeln därför att de trodde att det var deras plikt att tillåta dem att vara kristna. De inbillade ju sig säkert att afrikaner inte hade koll på Jesus. De fattade ju inte vad de läste om tex den etiopiske hovmannen eftersom de trodde att alla gamla kyrkor var förfallna och att alla afrikaner var hedningar. De bar ju med sig ett pietistiskt högmodsarv från "den gamla världen".

De bar också med sig det dödliga arvet av att inbilla sig att de, och bara de, var "det utvalda folket" som i USA hittat sitt Kanaans land vilket de skulle erövra från spanjorer och urfolk som de borde utrota, vilket de också gjorde. Även om de kom i strid med andra invandrare från Europa som också var kristna fortsatte de sina krig. Massakrer på kväkare och urfolk i Pennsylvania förklarades med denna myt. Trumps angrepp på den USAnska demokratin hämtar näring ur densamma. Myten ledde till ett blodigt inbördeskrig men också till dagens vapenvåld och klyftor mellan olika folkgrupper som i USA fortfarande benämns som "raser".

De bibelkunniga har alltid protesterat mot detta. Som kväkarna i Pennsylvania som hellre dog tillsammans med sina kväkarbröder av ursprungsfolken än att ansluta sig till den onda myten om "det förlovade landet". Medborgarrättsrörelsen kunde verkligen sin Bibel, liksom, så klart, de judar som också förföljdes och hatades lika mycket som de svarta slavättlingarna, och kämpade vid sidan av baptistpastorer som Martin Luther King Jr. Innan dess var det just kristna som kunde sin Bibel som gjorde att slaveriet förbjöds i USA 1865. Bibelläsare i Sverige var de som banade vägen för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle. Bibeln är alltid en sakta verkande surdeg som sprider Guds rikes jämlika kärleksprincip var den än läses i Andens ljus. Sprängkraften är oemotståndlig.

Stalin hade rätt och slavägarna hade fel. Jag är glad att slavägarna inte fattade vad skärtorsdagens texter egentligen handlar om. Jag önskar att Stalins efterföljare, som nu har tillgång till biblar, skulle bli läsare de med. Det skulle sannerligen transformera hela världen.

 

* En av dem var den patriark Kirill (som innan Sovjetunionens fall var KGB-agent för att hålla kyrkans folk i schack) jag så ofta vänt mig till i denna fastekalender. Jag tvivlar, på goda grunder, på att han läser detta. Men samtidigt är det min egen förbön för  honom jag skriver. Han behöver omvända sig men just nu går han bara längre in på sin syndiga hålväg som leder till fördärv och slutligen till evig död. Jag vet också att hans omvändelse skulle skaka om Rysslands befolkning , kanske ännu mer än Putins. Han skulle förstås dö som martyr om han plötsligt predikade sanningen i stället för Satans lögnaktiga budskap, men han hade dött som en fri Kristi efterföljare och inte som en Satans slav. Älskar jag nu Kirill så mycket? Jag tycker faktiskt inte alls om honom, föraktar honom, känner hat mot honom när jag läser hans senaste vansinnespredikan, den ena värre än den andra, om det "heliga Ryssland".  Men ja, jag älskar honom. Han är en fallen broder  i Kristus och hans fall drar med sig många som har en långt mindre skuld än han; en del helt oskyldiga, bara förledda av hans lögnpredikan. Därför ber jag för hans omvändelse.

Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.

En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus

Jesus i centrum.***

. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146