Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

lördag 23 juli 2016

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.




7 kommentarer:

  1. Kristendom är verkligen realistiskt tycker jag som inte skyggar för hur samhället och världen ser ut just nu med fattigdom elände och krig. Kontakter i det flydda med new age folk som igentligen inte brydde sig att delta i samhället skänka pengar till fattiga vara med i föreningar/församlingar i strävan att hjälpa och förbättra i samhället. Utan ville hellre utveckla sig själv hemma i garderoben visar ju att tro kan även bli världsfrånvänd ,introvärt, kanske för att man inte erkänner onskan och synden som fakta, då kan det bli flum av det hela, alla är jesus som di leva sjunger liksom =)man saknar Kyrie eleison och menar att människan själv fixar allt , men människan har potensial att utrota sig själv i kärnvapenkrig eller genom att utrota tillräckligt med djur/växter inte längre kan leva på denna jord, så man måste inse att vi människor är syndare och hjälpare behövs sannerligen, att vi då är villiga att ta imot det ljus som kommer från ovan och inte är för stolta (psaltaren 119:105)

    Men sedan finns det ju hopp , guds rike började sina dagar i och med jesus och apostlarna, och har växt i omfång i 2000 år . och det är sant som du säger ibland tryter rösten och man orkar inte alltid, men då sjunger både människor och änglar ja hela skapelsen till gud, det hänger inte på oss enskilda människor och jag kom på christofer tin´s sång baba yetu som är fader vår på swahili, videon visar civilisationer och deras "gloria" som många är borta nu, men texten i bakrunden sjunger ju fader vår och riket som kommer som är "aningen" större ;)

    https://www.youtube.com/watch?v=IJiHDmyhE1A

    psalm 110 tycker jag är intressant som jag menar handlar om jesus som satt sig på guds högra sida och började regera som kung mitt ibland sina fiender."tills jag lagt dina fiender
    som en pall under dina fötter"

    Och det är ju vad Daniel profeterar om att till sist kommer ett rike utan slut här på jorden som är rättfärdigt.


    SvaraRadera
    Svar
    1. New Age kan verkligen bli precis som du beskriver.

      Radera
    2. Kul du skriver igen Klaus =) jo dom bekanta jag hade förr var så att man talade gärna om "utveckling" och att människan ska gå in i Age of Aquarius, men man var inte intresserad av att bilda någon slags församling eller mana till praktisk handling på något sätt. och det är världsfrånvänt som jag ser det. att det ska ske en utveckling kräver ju många gånger praktiska handlingar ,pengar,tid osv. Jag menar om martin luther king bara tyckt att det amerikanska systemet var ruttet och bara suttit där i sin kyrka och trott på "utveckling" då hade inte mycket hänt ;).

      Radera
    3. Så sant om navelskådanden sk. "andlighet". Jag har verkligen svårt för de där förnekarna av både kroppen och allt mänskligt ,samt ondskan som realitet. Och som du beskriver det, så sällan hänger man sig ens åt en egen församling eller förening. Nej på föraktfullt avstånd till de oupplysta sitter man i sin garderob och idkar mindfulness. Även kristna kan förfalla till detta sätt att leva och då är tex Hagmans bok om sann geemnskap en spark i rumpan och påminnelse om att vi behövs i en gemenskap lika mycket som vi behöver den. Det bästa med den kristen gemenskapen är just att den är värlsvid och tidlös. Varje gång vi stämmer in i Baba yetu, Notre père, Fader vår, Our Father, Atta unsar osv finns någon därute som ber med oss och när vi inte orkar finns det alltid många andra som gör det åt mig.

      Radera
    4. Roligt , Klaus , att du också tagit dig ur sommardvalan som vi båda befunnit oss i=)

      Radera
  2. p.s den här tror jag du tycker är intressant Alma =)

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/ekonomisk-kris-drar-unga-till-landsbygden/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipsen , Lars. Du bevisar verkligen Hagmans och min tes, utan dig skulle jag ha noll koll på musiken i datorspel. Texten kommer väl till pass, det har du helt rätt i=)

      Radera