Den goda ämbetsmannen

Axel Oxenstierna rikskansler .

 

Axel Oxenstierna var ett administrativt geni. En i mina ögon oerhört attraktiv egenskap och något som jag helt saknar. Den perfekta sekreteraren har jag alltid drömt om att få råd att anställa. Miss Lemon, fröken Janson eller för den delen en butler som Jeeves, som alltid fixar allt och ständigt är steget före så inget kan gå fel varken på resor, i vardagen eller, som i Oxenstiernas fall; ett helt land på svältgränsen med en arme på ständiga krigståg runt Nordeuropa. Och dessutom gör de detta med en sådan elegant lätthet att det verkar komma helt utan ansträngning.

Det gör det säkerligen inte. Oxenstierna och alla effektiva miss Lemonar har sannolikt sovit mindre

Anna Bååt, 11 barn och stenslott att sköta.

än genomsnittet och arbetat betydligt mer än normalt. Axel Oxenstierna behövde dock inte bekymra sig om att få familjelivet att fungera, han var ju gift med Anna Åkesdotter Bååt som tog hand om det medeltida stenslottet och hela hushållet på , som det verkar, helt egen hand. Även hon måste ha varit ett under av organisationsförmåga ett slott kräver sin tjänstefolksstyrka och så hon måste ha frusit! Vi bygger inte för inte helst hus av trä i Norden.

Kanske är det just det där med det kalla stenslottet som fick mig att särskilt lägga märke till Oxenstierna efter den senaste veckans strul med värmepannan. Det, och detta intressanta program om hans politiska arv, Men det jag mest vill uppmärksamma honom för är omutligheten. Alla dessa miss Lemonar, fröken Jansonar och Jeevesar i fiktionen är fullkomligt omutliga. De har lön för sitt arbete och de är helt ointagliga för fusk och fjäsk. Oxenstierna var därmed mer än ett geni, han var ett mirakel. Han lyckades nämligen göra omutligheten och myndigheters fullkomliga integritet till regel och normalfall i detta lilla kungarike som i det mesta hade förutsättningar att bli en lika genomkorrumperad stat som de allra flesta stater är ännu idag.

Oxenstiernas ämbetsverk var oantastliga och det fanns en yrkesstolthet hos de anställda som gjorde omutligheten till regel och mutligheten* till sällsynta undantag. Att arbeta på det kungliga Postverket gav ingen skyhög lön men en status av fullkomlig otadlighet. Min pappas forna kollega, och vår gemensamma vän, Nicke skriver stolt POSTILJON som sin titel, för en postiljon är en ämbetsman med integritet och värdighet. Alla får sin post, fattig som rik.

Lantmätare som aldrig blir lyktgubbe.

Ett annat mig närstående exempel är lantmätare. De är noggranna och blir inte alltid älskade när grannfejderna flammar upp, men de få lantmätare som låtit sig mutas dömdes i svensk folklore till eviga straff. De blev förvisade till lyktgubbens trista tjänst att skrämma nattvandrare med sina irrbloss där de i all oändlighet måste sona sin tadlighet på bottenlösa myrar. Och hur många lyktgubbar har du stött på på sistone? Inte många!

Där ser man hur Axel Oxienstiernas arv lever bland svenska myndigheter. Detta är inte bara föremål för yrkesstolthet, det är ett fundament för demokratin. Korruption skapar ingen trygghet något som är demokratins förutsättning. Låt oss hoppas att de olyckskorpar som kraxar om att den tiden börjar vara förbi när en tjänsteman i Sverige inte kunde påverkas av tulpaner, tårar  eller tusenlappar under bordet har fel.

En ovanlig mutlig* lantmätare, nu för evigt lyktgubbe som straff.

* Bara en sådan sak som att vi i Sverige aldrig säger mutlig eller tadlig visar hur viktig Oxenstiernas tid som kansler var.