Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

tisdag 29 december 2020

Abel och djuren

 

Så här skulle det vara, Eva och Adam i trädgården i fred med skapelsen.

En gång läste jag en rolig bok med bibelberättelser från Gamla testamentet skrivna som de kunde ha berättats i muntlig tradition innan de blev nedskrivna. Den heter Guldstaden och jag minns speciellt hur författaren Peter Dickinson  skildrade mordet på Abel som en slags strid mellan bofasta jordbrukare och nomadiserande boskapsskötare. Han framställde Kain som den lite småsinte bonden som de tänkta nomadiserande åhörarna skulle skratta åt medan de förstås skulle sympatisera med nomaden som kände sina får, Abel. 

Så kan man ju absolut se saken, precis så har det ju blivit över jorden: de bofasta bönderna tar över nomadernas betesmarker och det ömsesidiga föraktet lever starkt även när de flesta nomader blivit bofasta och alla bönder också blivit boskapsskötare. Abel levde alltså som herde i kontakt med sina djur. När jag var barn tyckte jag det var jättemärkligt att Gud ville ha ett dödat får som offer snarare än vete som offer. Varför skulle fåret dö? Jag ser fortfarande detta som märkligt eftersom Gud redan sagt att människan inte ska äta kött. Vi ska ju inte äta säd heller, utan frukt och bär, enligt Genesis. Men nog är det att gå steget längre bort från paradiset att börja döda djur för att äta dem.

Ändå finns det väl få bilder av Gud som är mer älskade än Den goda herden fast yrket syftar till att slakta djuren och äta upp dem. Gud som den goda herden fördjupas när Jesus kommer; Gud visar sig i Jesus vara både den goda herden och fåret som slaktas. Guds totala identifikation med sin skapelse kan inte bli tydligare. Det kunde förklara hur Gud ser på offren, men på samma sätt liknar Jesus sig med vetekornet som måste falla i jorden och dö för att sedan bli livets bröd. Alltså kvarstår gåtan varför Gud gillade Abels offer mer än Kains. 

Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva

men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken?

Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.«

En reformert teolog förklarar detta med predestination, Kain var förutbestämd att bli den förste världsberömde mördaren. Men då säger motvalls kärring Alma att det inte stämmer med att Gud ger Kain möjligheten till att råda över synden. Kain kan välja, låta avunden styra honom in i världsberömmelse eller ta makt över de mörka tankarna och gå in i glömskan som Evas första barn men i övrigt helt anonym. Men som många män efter honom, inte minst som sitt barnbarn Lemek, väljer han våldet och världsberömmelsen framför sinnesro och goda relationer. Var det därför Gud inte tog emot Kains offer. Fanns det hos Kain en tävlingsinriktad aggressiv anda?

Men Abel då? Han utövade ju redan våld mot sina "förstfödda" lamm. Varför vann han också berömmelse som världens första mordoffer när han var den förste herden? Den förste som levde på att döda andra varelser efter Edens frid. Var det detta Kain var arg på? Han hade kanske hävdat att han själv handlade rätt medan Abel bröt mot den ordning som hade rått under föräldrarnas paradistid? Hade han inom sig klandrat Abel och väntat sig att Gud skulle straffa Abel eller åtminstone ignorera hans offer? Guds fråga till honom antyder det : "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken" Det är alltså innan mordet han inte lyfter blicken i berättelsens kronologi. Det är innan mordet han tycker sig handla rätt. Underförstått att Abel handlar fel. Är Kain den förste renlärige paragrafryttaren som avundas den fristylande lillebrodern? Abel som inte blir näpst pga sin näpna gullighet, utan bara glassar runt och gör fel men ändå anses som charmig vad han än tar sig till.

Att Kain är den förste "fariséen" finns det en del som styrker. I Hebréerbrevet sägs att Abel bar fram sin offergåva "i tro" och fick höra av Gud att han var rättfärdig. Han bröt mot paradisprincipen men genom att anpassa sig efter den nya tillvaron utanför Eden och ändå tro på att Gud kunde tåla hans offer i den brustna relationens provisorium vann han Guds gillande. Kain gjorde också mot paradisordningen men han kanske ändå tyckte sig vara bättre än lillebror, lite närmare paradisordningen lite mer renlärig. Också han hade anpassat sig till den mödosamma tillvaron utanför Eden men tyckte sig kanske ha tummat mindre på Ahimsa-principen. genom sitt val att odla och äta grödor, inte döda djur. Han gjorde det tydligen inte i tro om man får tro Hebreéerbrevet. Hur gjorde han det då? Kanske som en mödosam och motvillig handling av rädsla för Gud. 

Vi får bara veta att han redan innan mordet inte vill se upp. Något antyder dock att Kain ville ha en god relation till Gud. "Du driver mig bort från marken, bort från din åsyn." ropar han förtvivlat när Gud avslöjar mordet. Ändå är det inte Kains inre mörker som är poängen i berättelsen utan Guds barmhärtighet. Till och med denna mördare möts av nåd. Han mördade sin lillebror, den första herden, herden som skulle bli en av de viktigaste symbolerna för Guds relation till sin skapelse. Så brukar också kristen teologi se Abel som en förebild till Jesus som också blev ett brottsoffer. Kain , vars namn betyder "jag har gett liv" går helt emot sitt namns betydelse och tar livet av sin bror. Men han möts inte av straffdom utan av nåd, "ett hemligt tecken som skyddar" honom när han lämnar platsen där han föddes blir Guds bevis på den kärlek och trofasthet han visar Kain. Så om Abel är Jesus vem motsvarar Kain?

Jag tänker att Gud säger : "se på mig, titta upp, Kain! Gör inte som pappa Adam som också sänkte blicken när jag kom i skymningen för att vandra med mina människor i trädgården. Se upp så du inte gör som han." Så kan Gud säga till många människor. Kain stirrar stint i backen. Abels får springer skrämda omkring, vilsna utan sin herde. Kanske bräker några tackor efter sina nyligen slaktade lamm. Tyngda av ull de borde få bli av med innan sommaren söker andra efter skugga under klipporna. Kain klättrar uppåt och lämnar djuren åt sitt öde. Mörkret i Kains sinne lägger sig över jorden han inte längre kan bruka eftersom den dränkts i lillebrors blod.

 Tecknet skyddar honom verkligen. Han bygger sig en stad i bergen. han gifter sig och får barn. Modern som han aldrig mer ska träffa föder en ny lillebror, Set=Herren har skänkt. När Set blir stor får han ett barn och då börjar man åkalla Herren på jorden. Fler offer av djur och till och med människor förrättas i avsikt att nå Gud.I ngen kunde längre minnas hur det var att leva i Guds åsyn.

Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)



 


2 kommentarer:

  1. Lysande!
    Vet inte om det kan bidra, men jakt- och nomadkulturen föregick väl den bofasta kulturen med flera tiotusende år, och jag har läst skribenter som hävdat att övergången mellan dessa var en långsiktig katastrof avseende miljö och psykologi ( bönder oroar sig, hela tiden). Det var ett slags syndafall när Abel slog in på den vägen.

    Men nej, enligt Bibeln ska vi uppfylla Jorden och det är Abels väg som Gud gillar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, boken Guldstaden har den poängen med denna berättelse, Abel är bra som nomad men Kain är dålig som bonde.Så länge människor är ganska få är också nomadiserande bäst. men jordbruket gjorde att fler människor kunde födas, uppfylla jorden och då är nomdismen inte möjlig utan skövling. Kanske detta är en del av arvssynden, hur vi än gör sågar vi av den gren vi sitter på.

      Gud verkar favorisera den livsstilen i alla fall och med lagom många av oss är det bra för hela skapelsen. Det verkar också som att jordbrukare och nomader krigat mot varandra sedan förhistorisk tid . Med tiden vann jordbrukarna, den indo-europeiska kulturen har ju koloniserat och våldfört sig på hela planeten utifrån sin jordbrukskultur.

      Redan de första skönlitterära texter som skrevs, de skrevs på sumeriska i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris, tog upp den miljöförstörelse som jordbruket orsakade. Det var den kvinnliga poeten Enheduanna som skrev hymner till skapargudinnan Inanna där hon tog upp människornas synder och förstörelse av naturen.

      Lyssnar just på Läsarpodden avsnitt 29 som litegrann vidrör tanken om djur och människor samt människans plats i ekologiska system. Tips att lyssna om du har tid, jag städar, det är perfekt då. https://lasarpodden.libsyn.com/

      Radera