Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

lördag 20 februari 2021

Askonsdag- lördag vecka 1 fastedagbok

Hebreerbrevet kapitel 4, vers 14-16

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.
Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Så började årets fasta, ännu mer efterlängtad än vanligt. Sömnlösa nätter då all bråte på botten flyter upp till ytan och gör sitt bästa för att omöjliggöra vila, har gjort längtan efter denna botens tid större än störst. Tröttheten som kommer sig av alldeles för mycket jobb genom denna halvdistans för eleverna lägger förstås ytterligare litervis till behovet av kontemplation och vila.

Hr. Bråddjup och jag deltog i Askonsdagsmässan i Bjärka-Säby på distans. Fridfullt.

Jo jag måste bekänna att fastan i år är till för att jag ska orka. Hade den inte kommit nu vet jag inte hur det hade gått. En tid för att inte låtsas att allt är okej när det är syndabekännelse, nåd och omvändelse som behövs. Ja, fastan är väl aldrig till för något annat än oss människor, Gud behöver den förstås inte.  Men vanligtvis finns fattiga i fokus, jag avstår för att en utjämning ska ske. Visst sker utjämningen nu också men som sagt, för att inte gå under behövs i år krafftag, riktiga crawltag, mot stranden där vila och botgöring möter upp med en varm frottéhandduk.

Men är det inte att göra fastan till något den absolut inte ska vara? En period av kontemplation över människans villkor och hur Jesus gav allt för att befria oss till ett liv i gemenskap med tillvarons innersta grund ska väl inte handla om något så futtigt som en enda tants hälsa och sinnesfrid? Nej, förmodligen inte. Men just nu är det bara där jag är. Jag tänker att fastan också får vara en bekännelse av brist och nöd, min egen såväl som andras. Den värld som känns möjlig att förvandla just nu är min pyttelilla vardag. So help me God!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar