Gott om tid för hästarna och vackert väder har präglat Stilla veckan och påskhelgen. Här står Smilla och torkar efter vår svettiga ridtur medan jag gör i ordning Gyllir som varit en surgubbe mot Smilla nu när han tappar vinterpälsen. Det syns på mitt knä som kom emellan när han klippte till henne med bakhoven. Idrottsskador är vardag med hästar. Säskilt som Smilla alltid ska vara med även om det är en annan häst som ska pysslas om. Chateaux nöjer sig med suröron, men Gyllir klipper till då och då.
Udda långfredagsgudstjänst blev det, utan minst lilla psalmton. Vi läste psalmernas första verser gemensamt. En fin kontemplativ stund (23 minuter!) men radions mer musikaliska gudstjänst gav också mycket insikt genom helt nyskriven musik och visa betraktelser av Åsa Molin. Altaret i kyrkan var avklätt sedan kvällen innan, det medeltida altarskåpet var stängt hela veckan och de fem rosorna låg på altaret vilket jag tycker var en starkare symbol än när de står i en vas med vatten.
Påskbordet på påskdagsmorgonen
Hundarna och hästarna har fått mycket motion i finvädret. Gyllir, som varit skadad länge, börjar nu bli sig lik.
Chateaux har varit på många promenader, hon är ju snart 31 år och hårfällningen tar mycket energi så vi promenerar med varandra.
Påskdagsmorgonens sol och måne dansar av glädje inför Kristi uppståndelse tidigt på påskdagsmorgonen.
När jag på nytt lyfte blicken fick jag se fyra vagnar komma fram mellan två berg, och bergen var av koppar. Den första vagnen drogs av röda hästar, , den andra av svarta, den tredje av vita och den fjärde av fläckiga* hästar, idel starka hästar. Jag frågade ängeln som talade med mig. "Vad betyder de m herre?" Ängeln svarade : "Det är himlens fyra vindar som drar ut efter att ha stått inför hela världens herre**. Vagnen med de röda hästarna drar ut mot landet i väster, de svarta hästarna mot landet i norr, de vita mot landet i väster och de fläckiga mot landet i söder."
Och de starka hästarna kom fram, ivriga att färdas över jorden. Han sade. " Far bort över jorden!" och när de hade dragit ut över jorden ropade han på mig "Se hur de som dragit ut mot landet i norr tömmer min vrede över det." Sakarja 6:1-8
"Ja, nog har det snurrat rejält för Barock-Olga som tycker hästarna i myrtendungen gav ett fridfullt intryck." Så tyckte jag i alla fall innan jag läste vad den hebreiska texten säger om den sista versen ovan: " Se , de som har gått mot landet i norr har gett vila/har gjort lätt/, min ande i det norra landet".
Det finns säkert någon mycket rimlig anledning till att översätta med "tömmer min vrede över det" här; men vila/lättnad andas mer frid, samma frid som jag känner inför hästarna som stod "inför hela världens herre" bland myrtenträden. Visst kan lättnaden komma utifrån att äntligen fick vreden sitt utlopp. Men som kristen ser jag ju Sakarja bok i ett kristet ljus och Jesus är ju den ständige huvudpersonen från första till sista sidan i Bibeln för mig och han är Fridsfursten.
En alternativ översättning av verserna 5- 8 är denna:
Därifrån fortsätter de svarta hästarna till de norra länderna och de vita följer efter dem, och de röda hästarna drar ut till de södra länderna, och de spräckliga gick framåt. De begärde att få gå hit och dit på jorden, och han sade: "Gå, vandra hit och dit på jorden." Så de gick hit och dit runtomkring jorden. Sedan ropade han på mig och talade till mig och sade: " Se, de som har gått mot landet i norr har gett vila till min ande i norra landet".
Har man gjort den minsta lilla översättning från ett språk till ett annat vet man att det egentligen är ett omöjligt företag. Varje språk har sitt eget fönster öppet mot verkligheten och därför blir allt egentligen tolkningar och översättaren ställs ständigt inför val som inte alltid är så lätta att göra. Ska man dessutom översätta från ett mycket gammalt språk skrivet i en helt annan kultur i en mycket avlägsen tid, blir problemet ännu större. Därför tar jag ofta upp olika betydelser av orden på originalspråken här i bloggen eftersom valen översättarna gjort inte alltid räcker till för hela vidden av Bibeln , denna bok som aldrig slutar att förbrylla och fascinera mig.
Chateaux, Smilla och Gyllir för några år sedan. Hästar som äter är otroligt lugnande.
Min mening är inte att dissa skickliga översättare utan visa på alla lager på lager, "valv , bakom valv" som Bibeln innehåller. I detta fall eftersom jag vill förstå den känsla av frid hästarna i Sakarja bok inger denna oroliga tid på jorden. Vi kan nog utan överdrift påstå att Sakarjas tid och vår hade liknande problem med stora imperier som angrep de smärre rikena i närheten för att vidga sitt område. Judarnas ledande sociala skikt hade förts i fångenskap till Babylonien, kvar blev fattiga judar som saknade ett prästerskap vilket betydde att religionen helt fått ändra inriktning. Templet fanns inte längre, inga överstepräster kunde utföra all de offer och riter som varit centrala i judendomen. Jag tänker att dessa kvarlämnade judar längtade efter Messias på ett nytt sätt men att de också började tvivla på sin religion. Varför vann Babylonien med sina många gudar om nu JHWH är den enda sanna guden? . Det är först under denna tid som Messias-tanken kommer på pränt. Sakarjas ärende tycks vara just att berätta om den ljusa framtid som kommer med Messias.
Hästarna bland myrtenträden, barmhärtighetens träd, är en tröstesyn förmedlad till dessa tvivlande judar och till oss av Sakarja som lever i en osäker tid. Några hörde om dessa hästar med bävan, hästar var krigsmaskiner, stridsvagnar drogs av starka hästar. Ingen fattig bonde hade häst. Får, getter, åsnor och oxar var bondebefolkningens djur. Men hästarna i Sakarjas syn är lugna och ger ängeln frid och lättnad. Kanske eftersom ängelns vrede får sitt utlopp på de folk som störtat Guds kosmos i kaos. Men huvudsaken är att världens Herre har kontroll över hästarna som väntar på hans tillåtelse innan de ger sig ut över jorden för att ge honom lättnad.
* egentligen vinbladsfärgade, vinblad är mörkgröna med bruna fläckar ojämnt fördelade över ytan. Någonstans skrev någon att det är gröna hästar men inte enligt hebreiskan, där är de vinbladsfärgade dvs fläckiga/spräckliga.
Vinblad som gett namn till skäckar, stickelhåriga och tigrerade hästar på hebreiska.
Jag hade en syn i natt. En man på en röd häst hade stannat bland myrtenträden i skuggan, och bakom honom stod röda, bruna och vita hästar. Jag frågade: "vad betyder dessa , Herre?" Då svarade ängeln som talade med mig: "Det skall du få veta." och mannen som hade stannat bland myrtenträden sade: "De är utsända av Herren för att färdas över jorden." Sakarja 1:8-10
Sakarjas namn betyder "Herren minns". Tydligen hade hans föräldrar förhoppningar om att löftena till Israels folk skulle infrias under sonens livstid. Just Sakarjas bok är känd för flera citat som i evangelierna kopplas till Jesus. Just ovanstående citat är ett favoritställe som får mig att tänka på Jesus så som han porträtteras i Sagan om Ringen: en Aragorn, en Gandalf, en Galadriel eller en Tom Bombadill, kan mycket väl stå i skuggan av myrtenträd omgiven av hästar.
I Bibeln är hästen oftast ett djur som bådar olycka och krig, plundring och förtryck. Hästar är de rikas djur. De mäktiga hettiterna med sin mordiska machokultur stormade fram i hästdragna stridsvagnar, de romerska kejsarna red vita hästar och stormakten Egyptens arabiska fullblod bådade krig och förintelse för de små grannfolken. Men här , i början av Sakarjas profetior, står hästarna helt lugnt i skuggan av myrtenträd, ett träd som odlats sedan forntiden för sin arom. Den symboliserar barmhärtighet och kärlek som en av de växter som förknippas med mamma Maria.
I den doftande dungen står en fredlig hästflock. Mannen, hästarnas herde, som talar med Sakarja och ängeln, kan det vara Jesus som drygt 500 år senare ska födas och dö för Guds shaloms skull? Hur som helst ger denna bild mig intrycket av att Gud har kontroll trots allt ont som sker. Hästarna bara står där utan seldon och stridsvagnar. Det är intressant att det är just Sakarja som inleds med dessa hästar eftersom det också är hans bok som läses varje palmsöndag och första advent: " I ringhet kommer han ridande på en åsna, på en ung åsnehingst." (Sakarja 9:9) Jesus rider en oinriden åsna rakt genom skränande människohopar. I skuggan av barmhärtighetsträden står en man omgiven av hästar.
Bandet mellan människa och djur fascinerar och är smått obegripligt för dem som bortser från fler dimensioner än den strikt utilitaristiskt naturvetenskapliga. En människa omgiven av hästar och hundar är för mig alltid ett gudsbevis. Om inte Gud hade menat oss att leva med djuren ( och "råda över dem" på samma sätt som skogsrået vårdar och vaktar skogen, bergsrået bevakar bergets skatter och havsrået ser till havets alla invånares behov, i sagorna) skulle detta inte fungera. Den forna vargen som vän till den forna vildhästen är ett mirakel. Det är inte så självklart som vanan gjort det till.
Som med så många andra mirakel kamoufleras vänskapen mellan djur och människa i vardaglighetens mantel så vi inte förstår hur förunderligt det är att en man rider en helt oinriden åsna genom Jerusalem och ,kanske samme man, stilla väntar med en flock hästar i den barmhärtiga skuggan av myrtenträd. Helt i kontroll, även när allt verkar vara kaos och mörker på jorden.
Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve, Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna ska valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämta hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. [---]
Så säger Herren Gud till fåren: Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. Men jag skall rädda mina får så att de aldrig mer blir till byte. Jag skall skipa rättvisa bland fåren.
Hesekiel 34: 2-4, 20-22
Idag är det fastlagssöndagen med temat "Kärlekens väg". Vi, till skillnad från Hesekiels samtida, har facit i hand. Vi vet vem den gode Herden är och vilket pris han betalade för att skipa rättvisa bland fåren. Nu ska vi snart följa honom till Jerusalem där han ska dö utanför stadsmurarna. Jesus skipar rätt bland fåren genom att själv bli det slaktade offerlammet och den gode Herden.
Det är intressant att det viktiga med Gud som herde för fåren är att hän ska skipa rättvisa mellan fåren. De svaga som knuffas runt och trängs ut ut flocken ska hän ta i försvar. Här i Hesekiels långa herde-profetia handlar Guds herdeskap om rättvisa och om att rädda de svaga fåren från rovdjuren och de giriga bockarna och baggarna.
Jag har de senaste åren fått en mycket handgriplig undervisning i herdeskap av min kära islänning Gyllir. Han är de fria viddernas Islands son. Där levde han helt fri i fem år och han tycker vår hage är honom för liten så han rymmer direkt när det börjar finnas något att äta i markerna. Då är inget hö, inget gräs så underbart lockande som det utanför hagen. Han blir i allmänhet glad när jag kommer för att plocka in honom till kompisarna innanför stängslet. Jag förstärker hagen där han krupit under eltråden och någon timme senare är han ute igen. Ibland vill han ivrigt in och då raserar han stängslet utifrån.
Så där fortgår sommartiden och varje gång jag ropar på honom kommer han till mig. Men ändå lockar livet utanför hagen så fort jag är utom synhåll. Självklart kan jag inte lämna honom åt sitt öde. Så jag hämtar honom 7 gånger 70 gånger, minst. Så gör goda herdar. Och det är, vad jag förstår, ännu fler rymmare i en fårskock. Jag börjar fatta vilken fantastiskt metafor den gode herden är för Guds omsorg och tålmodiga kärlek.
Nu brinner ljusen i fönstret denna kyndelsmässokväll
Denna kyndelsmässotid har avslutats på bästa sätt. Idag blev det radiogudstjänst från Vännäs som jag kan rekommendera. Den passar speciellt språknördar eftersom den var flerspråkig. För mig blir det knappast bättre än med både latin och samiska i samma gudstjänst. Ja det kan bli fler språk förstås, det finns ju många fantastiska språk, men anden och musiken i denna gudstjänst var sant kosmopolitisk.
Temat var ljus, förstås, och ljuset återvänder så här års med stormsteg här i norr. PÅ eftermiddagen kunde jag rida i fullt dagsljus fast jag kom hem efter 15:30. Det blev en härlig tur med alla tre hästarna. Min tanke var att ta ut Smilla med Chateux som handhäst men sedan kom Gyllir också lunkande. Och jag blev överlycklig! Hela eftermiddagen har jag varit på gott humör.
Här följer jag hur ljuset återvänder
Det kan verka underligt att jubla över att en häst följer med oombedd*, men jag trodde absolut inte han skulle kunna följa med. Det var därför jag lät grinden vara öppen. Gyllir var nämligen med om en hemsk olycka förra torsdagen som gjort honom väldigt halt och öm i hela korset och båda bakbenen. Nu följde han med utom i den värsta djupsnön. Han tog till och med några galoppsprång, men mest lunkade han på i värdigt tempo. Eftersom han var lös och gick före oss på hemvägen kunde jag se honom röra sig och han mår mycket bättre. Kanske går det aldrig mer att rida honom, men han är glad och någorlunda rörlig, vilket betyder att han överlever denna olycka.
Avslutar med Symeons lovsång, som sig bör en kyndelsmässokväll. I den ungdomskör jag sjöng i då när dinosaurierna vandrade på jorden, kallade vi den "Nunken" Nunc dimitis" är ju de latinska inledningsorden som betyder "Nu låter du" och den fortsätter "din tjänare gå hädan i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk. Ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och en härlighet som ska givas åt ditt folk Israel," så sjöng vi i den svenska versen som höll sig nära 1917 översättning av Lukas 2:29-32.
* Jag rider såklart alltid i skogen och så lite som möjligt på skoterspår men till denna dags mirakel hörde också att det var skoterfritt den stund jag behövde rida längs detta spår som går genom hästhagen. Bra så hästarna blir skotervana, lite jobbigt dock när det är kö till skotercaféet i Björkfors. Alla skoterförare är hänsynsfulla men jag känner mig besvärlig när de är jättemånga som väntar på att vi ska skritta förbi. Jag vågar inte galoppera på spåret för det är inte alls säkert att det håller för det.
Alla hästar fyller år den 1 januari enligt gammal sedvänja. Det är konstigt egentligen för de allra flesta hästar på norra halvklotet föds på våren. Mina tre, som januari 2022 var fyra , var alla födda i april,maj och juni. De enda hästar som föds i januari eller februari är tävlingshästar vars mödrar blivit ljusbehandlade för att kunna insemineras i februari. Så här uttrycks denna sedvänja i Skandinaviskt Reglemente för galopplöpningar:
15 § Hästar som föds under ett och samma kalenderår anses ha samma ålder. Hästar
räknas således som föl det första kalenderåret och som ettåringar hela nästa
kalenderår.
Det är just i sportsammanhang som trav och galopp som det är någon mening med att sträva efter föl födda i januari. Det kan ju i unghästloppen skilja 6 månader mellan hästarna och det gör stor skillnad för unghästar. Men även ridhästar har 3- och 4- och 5-årstester (för ston som fölade när de var 4) där det kan vara en fördel att ha en häst född i februari i jämförelse med en som föddes i juni eller juli. Men de flesta föredrar nog att fölen föds i maj och här längst upp i norr i juni/juli för att de ska födas till grönbete utan risk för kalla frostnätter. Föl som stått på box utan färskt gräs i flera månader klarar sig sämre och blir ofta mindre långlivade hästar.
Hästar behöver röra på sig och äta ständigt. Även nyfödda föl, som ju lever på mjölken från modern, smakar på lite grässtrån förvånansvärt tidigt. Så detta med möjlighet till grönbete i en snöfri hage är något man eftersträvar i de flesta hästavelssammanhang. I USAär det sydstaten Kentucky som utmärkt sig i hästavel och då speciellt i galoppsammanhang just pga sin långa betessäsong och dessutom på alfalfa-ängar: "bluegrass"*. Alfalfa är utmärkt foder för prestationshästar. Mina skulle få fång om de bara åt alfalfa, men är de nergångna under en tuff vårvinter kan alfalfa-pellets hjälpa, eller enbart mina hemgroddade alfalfafrön. Jag brukar göra mitt eget mini-Kentucky genom att slänga lite alfalfa- frön här och där i hagen på våren.
Här kommer bilder från födelsdagsbarnen på den stora dagen. Det har varit blötsnö och regn några dagar så Smilla och Chateux har haft täcken. Gyllir går ej att täcka, han hatar det och river bort täcken på ett eller annat sätt. Han är ju född på Island i full frihet 1999 utan täcke i fem års tid. Hans födelsedatum finns inte registrerat i hans Hestavegabréf ** Men Chateaux vet jag är född 1 juni och Smilla som jag följt från det hon avlades av sin pappa Manzanillo och mamma Isa är född den 22 juni. Gyllir var förstås inte född i januari utan troligen i i sena maj/ tidiga juni som på samiska heter miessimánnu eftersom även renkalvar föds då. Bra namn som passar bättre än maj här i norr eftersom det inte lövas ordentligt i träden förrän i början av juni. Lady föddes i Skanör den 27 april.
Men hästar är nu flockdjur så varför inte fira i flock. Dessa tre firade alltså den 1 januari, med äpplen, sin 31-årsdag: Chateaux, sin 24-årsdag: Gyllir, sin 12-årsdag: Smilla. Hurra, hurra, hurra, hurra!
Smilla är svår att fota eftersom hon alltid vill vara så nära att man bara får närbilder på hennes mule, det gäller att passa på när hon antingen inte har märkt att jag är där eller när Gyllir spärrar hennes väg, som här.
Eftersom Chateux typ drunknar i täcket(jag har fått byta täcke tills inget i hennes storlek var torrt) kommer här en bild från juldagen också.
* Jo, det är därifrån musikgenren fått sitt namn.
** Pass heter vegabréf på Island och uttalas ungefär: väghabrefv. Isländska är så snyggt! Det är det vackraste nordiska språket, tycker jag. Gyllir uttalas: g(k)ittlirsj eller gittliR med ett tydligt Kiruna-R.som jag klarar att uttala hans namn. Det betyder gyllene och det stämmer väl in på hans vackra fuxfärg sommartid, de tre veckorna mellan vinterfällningens avslut innan han börjar lägga på sig ny vinterpäls.
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos.
Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud.
De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet.
Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen.
Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.«
Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
[...]
Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom,
ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.
Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida,
och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.«
Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång
och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.
Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.«
Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60
St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet
Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.
Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.
Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den?
Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam.
Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.
"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.
Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. Sakarja 9: 9-10
Just idag blev jag tårögd av denna text. Jo, rörd så klart, jag är som man är här i norr, lättrörd, men också sorgsen. Just i slutet av förra kyrkoårets sista vecka fick Lady sluta sitt jordeliv. Och det är därför känsligt att höra om hur hästar ska förintas. Jag vet ju att det menas motsvarigheten till stridsvagnar idag, hästar var ju mestadels krigsdjur för rika härförare, arbetsdjuren var oxar och åsnor. Men just nu är sorgen färsk och öm som ett nytt blåmärke. Mitt nya kyrkoår började i sorg.
Det nya året är alltså ett år utan Lady Ash eftersom det gamla året slutade med hennes död. Hon var en godhjärtad häst som älskade barn men hatade att sitta fast i grimman. Tyvärr var hennes hälsa inte så god, det var därför hon flyttade hit för att få några år med skogsluffning och barnridning. Så blev det också. Aron tolkade efter henne. Flickor kom och busred i skogen med henne. Jag promenerade med henne, galopperade i djupsnö och skrittade i solnedgången med henne. Hon lärde Henrik att rida och var sällskapshäst åt min kusins häst en vinter. Aron tog henne på promenader och hoppade upp för att rida hem barbacka när hon var uppmjukad av motionen. En bussig kompis även när hon inte mådde bra, ja i alla lägen en godhjärtad kompis.
När hon hade ont ville hon inte låta sig fångas i hagen men hon kom alltid fram och hälsade. När hon skulle gå till sin sista vila var det som om hon visste att nu är lidandet slut. Hon gick ut ur stallet när de övriga gick in. Hon väntade lugnt utanför stallet på att Thomas skulle leda henne till avlivningen. Hon har ju länge mått dåligt och jag hade lovat henne att få slippa en jobbig vinter till när hon förra vårvintern plötsligt tappade allt hår, fick grovtarmsförstoppning och fång på samma gång. Vårvintern har varit tuff mot henne de senaste två åren och nu bad jag att hon skulle få en sommar till och sedan dö på hösten. Så blev det. Hon har lämnat oss. En häst som var allt annat än en stridshäst. En häst som lärde mig mer om veterinärvård och hänsyn än alla andra hästar jag mött. En klok häst, en överlevare som till slut lugnt gick mot sin död, sin vila.
Jag vet att hon har det bra nu, men hon fattas mig.
En av de sista bilderna på Lady. Hon stod som ett sagoväsen i skogen och vilade för sig själv i väntan.
I vår nordiska julkrubba har hästar och halmbockar en given plats.
Annandag jul är en martyrdag mitt i julens glädje. Om julen endast vore en berättelse skulle en skrivarkurs säga att dramaturgin är väldigt dynamisk men fel uppbyggd. Den borde sluta med födelsen och inte börja där. Denna martyrdag skulle man säga åt författaren att stryka eftersom den inte alls passar in i dramaturgin : "Ta hellre in den efter att de lärda stjärntydarna återvänt hem och slå ihop den med Herodes barnamord lite tydligare."
Men Staffan är där han är, dock har vi nordeuropéer gjort lite av det skrivarkursen rekommenderar: skaffat in en karaktär att identifiera oss med på annandagen: Staffan Stalledräng.För de drängar som slet på gården var Annandagen en festdag med dansgillen på kvällen och morgonen var troligen den enda dagen för nöjesridning. Seden att kapplöpa med hästar på annandagen är känd från England* redan under medeltiden och på 1700-talet var det en cool ungdomssyssla även i Sverige att kapprida och gå i sjungande stjärngossetåg för att samla mat och pengar till julgillena.
Hästar i Bibeln nämns nästan alltid i samband med krig och kungar, mulor är ofta också förknippade med kungar medan åsnor har helt andra symbolvärden. Men Staffans-firandet var inte främst ett firande för kavalleriet utan för drängar med hästansvar och hästarna var hårt arbetande arbetsdjur **med några dagars vila under julen.
Här har Gyllir och hans hästbästis Lady just blivit vattnade på annandagen efter staffansritten. En av de röda och den apelgrå trivs verkligen tillsammans.
Mina hästar är varken krigshästar eller arbetsdjur som förr, utan de är typiska för dagens privata hästar; stora sällskapsdjur. De ger mig en liten känsla av att leva med en flock där hund, häst och katt lever i fred med varandra på paradisvis. Mest av allt lär de mig att kommunicera och att bara vara . De lär mig inte mindfulness, nej de lär mig att vara, att leva utan avsikter. I stället för att vara mindful, blir jag life ful. Tacksamhet är den starkaste noten i lifefulness för jag är en människa. Mina hästar är nog inte tacksamma men de finns och minns och vet att tanten i den slitna kappan har goda morötter ibland och kan klia mig på ställen de inte kommer åt så bra själva.
Smilla är den som först kommer till stallet när hon hör att jag är där. Hon vill hälsa och göra trick. Så har det varit sedan hon var föl. Det kan vara lite trixigt att mocka när hon alltid vill vara med mig men det är underbart att någon vill vara med mig så gärna. När jag känner mig extra trött och nere är det bara att gå ut till stallet så dyker Smilla upp och energibombar mig med sin glada närvaro. Det räcker att borsta henne så blir jag glad igen och en härlig ridtur, som nu i pudersnö, förnyar mig i grunden.
Ytterligare en sak mina hästar gör är att de för människor tillsammans. Jag har fått nya vänner och bekanta genom dem. De är alltså motsatsen till de strids- och skrythästar som Bibeln vimlar av. Salomos 12000 hästar var sannolikt inte personligt bekant med Salomo. Men Staffan Stalledrängs fem kände han väl och de kände honom. Det är en ynnest att få känna en häst Jag inser att jag lever som furstar gjorde förr. Och bäst av allt, inga sociala konventioner hindrar mig att vara min egen stalledräng. Jag får också lära känna mina hästar väl.
Min vän Elsa, efter vår gemensamma Staffansritt 2020. En vän som just hästarna har gett mig
.
* På engelska heter Annandagen Boxing day eftersom den anses vara en, säkerligen mycket välbehövlig, vilodag för tjänstefolk. Nu när folk inte har så mycket tjänstefolk som förr ger man en liten present eller slant till anställda, mjölkbudet, postisen och dagispersonalen. "Boxing" kommer sig av att man gav dessa gåvor till personalen i presentaskar eller större lådor.
** de kunde för all del också tvångsrekryteras till kavalleriet till stor sorg för husbondfolket, men huvudsakligen var de gårdens motor som plöjde åkrar, fraktade hem ved från skogen, timmer till byggen och ner till älven där de flottades ner till kusten under sommaren. De drog hem det bärgade höet och drog människor till kyrkan och hämtade folk på stationen. På Annandagen skulle de bara nöjesridas till en källa i skogen för att få kraft att fortsätta sitt nödvändiga värv ett år till.
Jag har inte haft möjlighet att lägga ut egna bilder här på länge. Men nu är det ordnat så detta blir en bildbomb om hur hästarna har det. Bilderna här togs i september.
Gyllir har hunnit fylla 21.
Här kommer Elva, 9 och Chateaux, 28 år gammal.
Smilla är också 9 år nu. Jag har ingen unghäst längre.
Lady är också 21, som Gyllir, men hon är den mest slitna av hästarna i flocken. Dock har hon stor livsglädje och är väldigt populär bland oss som hänger i stallet. Många barns förstaval att rida.
Efter att Gyllir fick astma har han också fått eksem så han kliade av sig manen i somras eftersom det var så ohemult mycket knott, mygg och bromsar i år.
En kär vän orsakade att jag kom att bläddra igenom Joels bok och det första jag läste var detta:
Hör hur boskapen stönar!
Kor och oxar irrar omkring,
det finns inget bete för dem.
Även fårhjordarna plågas.
Till dig, Herre, ropar jag,
ty utmarkens beten har elden förtärt,
en låga har bränt alla markens träd.
Även de vilda djuren ropar till dig,
ty bäckarna har torkat ut
och utmarkens beten har elden förtärt.
Det går inte att tänka bort fåruppfödarlandet Australien vid denna läsning. Jag har läst Joels bok många gånger och aldrig läst in nyhetshändelser i den. Nu gör jag det. Det känns som om Joel skriver om klimatkrisen. Jag vet att detta inte är comme il faut i teologkretsar, men jag är inte teolog utan teofil. Och Bibliofil =) Just i detta fall talade Joel starkt in i vår situation. Så är det med det levande ordet. Att detta redan finns beskrivet gör mig trygg. Det finns hopp. Greta vill inte ge oss vuxna hopp, och jag begär det inte heller av henne, men Gud vill.
Hur ger detta mig hopp? Joel är ju knappast någon uppmuntrande läsning.
Gud vet och ser med förbarmande på det som sker.
Ordet bekräftar att detta är angeläget för Gud.
Gud är på sin skapelses sida, inte bara i Eden, utan ännu idag.
Vi gör Guds vilja genom att göra det vi kan för att förhindra detta lidande.
23 januari 2016, minus 30 grader. Samma dag i år +2. Men vi har mer snö nu än då eftersom vintern kom så plötsligt 2016 efter en regnhöst som höll i sig till efter julafton.
P. S. Det är lätt att se att något har blivit väldigt fel med klimatet även här hemma, även om vi tillhör vinnarna i klimatlotteriet- också. För 4 år sedan var det 35 minusgrader så här års. Även då var hösten varm och regnig vilket orsakade att Smilla blev sjuk när kylan kom, bokstavligen över en natt. Vi fick en underbar skridskois på träsket under jullovet eftersom vi knappt fick någon snö alls när kylan kom. Sedan dess har vi inte haft en riktigt kall period under vintrarna, bara någon enstaka dag har temperaturen gått ner till 35 minusgrader. I år håller sig det grå vädret kvar betydligt längre och kallare än minus 22 har det inte varit, den kylan höll i sig en dag. Temperaturen pendlar mellan plusgrader och minusgrader hela tiden. Över en enda dag kan variationen vara upp till 20 grader. Så brukade vintervädret inte vara.
1 Kor. 13: 11-12 När jag var barn talade jag som
ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag
blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu
ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu
är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap
om mig.
Ylva Eggehorn har varit en av de allra viktigaste andliga lärarna och förebilderna för mig sedan min barndom. Min vän, som begravdes på kvinnodagen, och jag sjöng ofta på begravningar och vi tog in "Var inte rädd" på begravningar innan den var allmänt känd. De anhöriga tyckte genast om den. Speciellt vid plötsliga dödsfall. Naturligtvis sjöngs den också av en solist på begravningen av min vän.
En tröstedikt genom åren som jag återkommer till ofta, speciellt under stora fastan, är en helt annan av Eggehorn: "Du är din egen" ur hennes samling Ett brev till min älskade :
Och om du inte fanns-
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
jag skulle sörja dig som man sörjer ett missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas, växa,
bli till.
Men nu är det så
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan mitt och ditt , vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.
För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så, att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.
Men jag älskar dig mer nu,
för jag vet mer om dig,
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig. Då var du mig nära i all kärlek. Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att alla bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.
När jag var barn,
tänkte och talade jag som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig.
Just denna morgon kom jag åter att tänka på denna dikt när jag var tvungen att skotta fram stalldörrarna för att kunna släppa ut och in hästarna*. Det är då så verkligt sant att Jesus är med mig i detta arbete för mina hästars välfärd. Min stilla söndagsmorgon med andliga sånger på P2 blev annorlunda, men inte mindre andlig, av denna svettiga syssla i gryningen.
*de går ju in när det blir jobbigt i blötsnön eller när de vill ligga ner och vila och ut när de vill äta och se sig om. Snön som faller hela tiden sedan i fredags, blöt och tung, faller med ojämna mellanrum ner från taket och blockerar stallet fullständigt. Så ock denna andra söndagsmorgon i fastan.
