Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 1 Kor. 15:20
Tre judiska högtider sammanföll så att de firades fredag, lördag och söndag den veckan Jesus dog och uppstod. Först den storslagna Pesach som firar hur Gud beskyddade folket mot mordängeln i Egypten . Den firas oberoende av veckodag den 14:e i Nisan. Sedan firas det osyrade brödets högtid mellan Pesach och skördefesten som firas första veckodagen, dvs söndagen efter Pesach: firandet av förstlingsfrukten.
Det beskyddande blodet som leder till befrielse firades just när Jesu dog, vetet som används i det osyrade brödet hade Jesus refererat till vid ett flertal tillfällen och just när han är begraven firas vetet. Och när han uppstod firas förstlingsfrukten. Jesus var ju själv den första att uppstå från döden och benämns av Paulus med ett ord som här i Korinthierbrevet kan betyda förstlingsfrukten från de döda.
Lammet som blev slaktat är värdigt/ att ta emot makten/ och få rikedom och vishet och styrka/ och ära och härlighet och lovsång. Upp. 12
På korset besegrade Jesus synden, döden och Satan. Det var inte en vredgad Fader som lät sonen vara universums strykpojke för att blidka sin hämndlystnad utan en treenighet som satte in sitt starkaste vapen mot ondskans manifestationer och lurade dem rakt i fällan. Det starkaste vapnet heter förstås kärleken. "Intet finns som ej vinns av kärleken som lider".
Det vi får gratis: frälsning och den frid som ej världen kan ge, kostade Gud själv allt. Därmed vanns skapelsen tillbaka när allt var fullbordat och Jesu ihjältorterade kropp togs ner från korset med sin doft av kung.
Psalmstrof
Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.
Himlen skall prisa honom,/ haven och allt som rör sig i dem./ Gud skall rädda Sion/och bygga upp Juda städer./ Där skall de bo, de skall äga landet. / Det skall gå i arv till hans tjänares barn, / de som älskar hans namn skall bo där. Ps 69 : 35-37
Duccio di Bouninsegnas tolkning av när Jesus tvättar lärjungarnas fötter och instiftar nattvarden 1300-tals altartavla i katedralen i Siena
På skärtorsdagsmässan minns vi två världshistoriska händelser:
1. Israels uttåg ur Egypten genom Röda Havet och folket som föddes ur vattnet: Israels folk under ledning av Mose som lämnat sin kungliga bekvämlighet för att leda ett gäng befriade slavar och allmänna trashankar till det förlovade landet.
2. Jesu sista måltid med de sina när han instiftar nattvarden och tvättar lärjungarnas fötter. Vatten spelar alltså en viktig roll även här för att forma ett folk åt Herren och vi brukar därför också påminna om dopets vatten på påsknattsmässan. Men det viktigaste här är själva måltiden där Jesus sluter ett nytt förbund med mänskligheten.
Detta gör han genom att bjuda sina lärjungar till en förlovningsmåltid. Visst det är seder men när han lyfter bägaren och säger att den är det nya förbundet gör han något de församlade kände igen från alal förlovningsmåltider de varit med om. Johannes, som är släkt med Jesus på Marias sida, minns säkerligen också bröllopet i Kana det som Johannes är den enda evangelist som minns, Jesu första mirakel som hände innan han samlat sina lärjungar och därmed påbörjat sin gärning som profet.
Vid en förlovningfest bjöd den blivande brudgummen in den blivande bruden till en festmålitd. Där bjöd han henne vinet och sa att han nu sluter ett förbund med henne och när han hunnit bygga till ett hus åt dem på sin fars ägor ska de flytta in där tillsammans.* om den påtänkta bruden accepterade frieriet drack hon ur bägaren som mannen räckte henne, men han drack inte ur den, den var hennes.
Kristi brudmystiken har tyvärr råkat i vanrykte här i Sverige av kända skäl. Men vi borde inte vara rädda för att återerövra den eftersom Jesu inte skyggar för denna starka koppling till sitt folk. Han bjuder in oss att dela livet med honom och han är tydlig med att han återvänder till Fadern för att bygga** rum åt oss, sitt folk. Hela världshistorien slutar med att förlovningsfesten vi firar varje Mässa får si fullborda i Lammets bröllop.
Det innebär alltså inte att det bara är de nunnor som vigts till "Kristi brudar", den heliga Birgitta och alla andra helgon som kallat sig så, plus Åsa Waldau/Rebecka Jakobsson som blir de enda som gifter sig med Jesus. Nej, hela skapelsen ska då fullkomligt förenas med den som bjuder in oss till förlovningsfest. Jesus är den andre Mose och han leder sitt folk ut ur Syndens, Satans och dödens fångenskap , vill vi följa honom genom havet till frihetens förlovade land, hela universum, dricker vi ur bägaren och alla, kvinnor , män, barn och gamla, blir hans brud, hans folk. Alla ska vi bo i det förlovade landet.***
* Det finns en formel som påminner mycket om nattvardsorden för detta trolovande i judisk tradition.
** om någon inbillat sig att Josef var slumpvis vald till Jesus jordiske far tycker jag att Jesu tal om att bereda rum åt oss i Guds folk borde få oss på andra tankar. Jesus visste hur man bygger hus.
*** detta innebär alltså INTE att Gud förkastat det folk där kristendomen började. Jesus var jude och det finns ingen grund för ersättningsteologisk antisemitism
Jesus smörjes i Simon fariséens hus (Lukas 7) målad av Dieric Bouts (1420-1475)
De betryckta skall se det och glädjas,/ ni som söker er till Gud skall få nytt mod, /ty Herren lyssnar till de fattiga/ och föraktar inte de fångna. Ps. 69 : 34
Under påsken firar både kristna och judar befrielsen ur slaveriet i Egypten den formativa händelse som skapade judendomen med Mose som förgrundsgestalt. Jag har redan tagit upp hur Jesu möte med den samariska och samaritiska kvinnan vid Sykars brunn visar hur Jesus är den sanna Andra Moses. Precis som Mose leder också Jesus ut ur slaveri, befriar och formar ett folk.
Men Jesus är inte bara en befrielseledare utan också präst och kung. Denna dag i stilla veckan brukar man minnas hur Maria av Betania smörjer Jesus med dyrbar Nardusbalsam. Detta smörjande händer första gången just när Jesus ska börja sin aktiva predikogärning. Då är det en okänd "hamartolos" synderska av något slag, kanske en som sysslade med den populära konsten att förutsäga framtiden med hjälp av magiska ritualer eller genom att rådfråga döda. En synd som förstås var avgrundsdjup eftersom hon på så sätt brutit mot det viktiga budet att inte ha andra gudar vid sidan av Herren JHWH.
Denna smörjelse påminner om hur David blev smord till kung av Samuel långt innan han verkligen blev krönt till Israels andra kung efter Saul. (1 Sam.16). Sedan smörjs Jesus åter av en okänd kvinna enligt Markus och Matteus. I Lukas evangelium är det den pinsamheten att en kvinna som dessutom är en offentligt erkänd syndare (jag måste understryka av kyrkohistoriska skäl att inget i texten tyder på att hon var prostituerad, hamartolos betyder inte det) de övriga i sällskapet irriterar sig på. Men när Jesus smörjs i slutet av sin gärning är det nardusbalsams dyra pris som upprör. Först i Simon den spetälskes hus och sedan hos vännerna i Betania av lillasystern Maria. Detta dyrbara nardusbalsam var inte för vanligt folk utan kungar, självklart verkade det överdådigt att dessa Jesu vänner som han älskade satsade på en så dyrbar och fåfäng, i ordets alla bemärkelser, present. Men precis som den första smörjelsen gjorde kvinnorna profetiska handlingar denna sista vecka i Jesu liv.
Jesus säger till dem som klagar att "de fattiga har ni alltid hos er" och han kunde lagt till att "när jag kommer in i min kungavärdighet är mitt rike det bästa skyddet för fattiga i alla tider." Han kund eicterat mängder av psalmer exempelvis den som citeras idag här ovan.
Jesus säger också att han smörjs till sin begravning men Jesus har ju tre roller: profeten som smordes i början av sin gärning, prästen och kungen som han nu smörjs till. Det är ju just på korset han får sin kungavärdighet. Och det märktes även på doften. Parfym har blivit en innegrej och just i vår tid blir detta så tydligt att doften bär ett budskap: Jesus luktade som en kung när han svettades blod i Getsemane, när han torterades hos Pilatus och när han korsfästes och dog. Starka orientaliska parfymer hänger ju kvar väldigt länge och tydligt, som vi doftöverkänsliga hosttanter vet nu när modet föreskriver tungt parfymerade gossar i skolans korridorer.
När Jesus vacklade genom Jerusalems gator fick varje person han passerade en förnimmelse av hans kungavärdighet. Soldaterna som hånfullt klätt honom till kung hade tydligt känt doften , som kanske triggade idén att håna honom som kung med mantel och törnekrona. In i döden doftade Jesus det han var: universums enda riktiga kung.
Hos oss hänger naturen med i påskens drama snösmältningen är i full gång. Hästarnas hage är just nu delvis en sumpmark där sjöfåglar snart kommer att simma en kort period.
Rädda mig, Gud!/ Vattnet når mig till halsen./ Jag har sjunkit ned i bottenlös dy/ och har inget fotfäste./ Jag har kommit ut på djupt vatten, / strömmen vill dra ner mig. /jag har ropat mig trött/ min strupe är hes/ mina ögon värker, [...] Deras hån har krossat mig/mitt hjärta finner ingen bot./ Jag hoppas på medkänsla/men förgäves/ på någon som ville trösta mig, / meningen fanns/ De förgiftade min mat/ i min törst fick jag ättika att dricka. Ps. 69: 1-4 och 21-22
Jesus hade en psalmbok precis som vi. Och exakt som psalmboken för bara några generationer sedan var en bok alla hade och alla kunde citera, och sjunga ur, var det på Jesu tid med Psaltaren. När evangelisterna och övriga av Nya Testamentets författare citerar psalmboken tar de bara upp inledningsraderna för alla som hörde den kunde fylla i resten.
När Jesus talade om att vandra om natten förstod nog många lärjungar att han syftade på dessa ensamma övergivna ugglor i Psaltaren, på samma sätt som ni läsare fattar vad jag menar med "blott en dag- principen" eller skriver " vi sjöng "Gläns över" och "Natten går" så klart". Ingen svensk över tio år behöver fundera länge på vad jag åsyftar med de två sistnämnda citaten medan man troligen behöver vara lite äldre för att veta vad "Blott en dag-principen" är. Men de som vet, vet och behöver inte höra hela sångerna sjungas för att inbegripa hela texterna i resonemanget.
Så när vi under Stilla veckan läser psalmer som passar in så exakt på Jesu sista vecka och lidande är vi med i en lång tradition från evangelisterna, de första kristna och inte minst Jesus själv. Denna psalm påminner oss om mycket vi känner igen från evangelierna, men inte drunknade väl Jesus? Då tänker jag på två saker 1) att dö genom korsfästelse är att långsamt få lungorna vätskefyllda så, jo det är att drunkna. 2) Jona-tecknet som Jesus hänvisar till.
Judiska personer i trångmål har använt Psaltaren till tröst och för att få styrka i tusentals år, kanske bad Jona just denna Psalm. Även vi kan använda samma ord som Jesus ber med. Det är en stor tröst i all slags bedrövelse, har jag varit med om fler än en gång. Inte minst antifonen den heliga tisdagen "Befria mig ur de ondas grepp,/ rädda mig undan våldsmän." Ps. 71:4 ger styrka och mod i svåra tider.
Jag liknar en uggla i öknen/ är som en uv bland ruiner. / Jag måste vaka,/ är som en ensam fågel på taket./ Mina fiender hånar mig dagen lång,/de gör narr av mig. /brukar mitt namn i förbannelser. Psaltaren 102: 7-9
Innan Jesus skickar iväg lärjungarna att hämta åsnorna som ska följa honom på väg till Jerusalem har han hastigt brutit upp från norra Israel för sina vänners skull: syskonen i Betania. Storasyster verkar vara Marta som är den som en gång bjudit in Jesus på mat när han var i byn. Hon ger ett på alla sätt kompetent och handlingskraftigt intryck. Hon är också en av få som evangelisterna direkt säger att Jesus älskar. I 2000 års översättning står det att "Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros" Joh. 11: 5 . I grundtexten används ordet älska och Eugen Petersons parafras "The Message" den svenska översättningen, använder han det grundtextordet: "Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasaros".
Hela Johannes evangelium 11: 1- 44 är berättelsen om hur Jesus blir ännu mer irriterande för makthavarna genom att han uppväcker sin vän Lasaros från döden. Det här är det sista miraklet Jesus utför innan han rider till templet på åsnefölet. Inga fler mirakel påminner sig evangelisterna innan Jesu egen uppståndelse en vecka senare. Men detta är också en berättelse om hur mycket vänskap betydde för Jesus, vilket gör hans övergivenhet längre fram denna vecka så mycket djupare.
När de nås av budet att Lasaros är sjuk vill inte lärjungarna gå till Betania eftersom Jesus med nöd och näppe undkommit stening när de var i Jerusalem. Jesus svarar något kryptiskt: " Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom." Hur i all världen kunde Johannes lägga detta på minnet? Kanske för att det var så konstigt? Men det normala är ju att evangelisterna kommer ihåg sådant som har någon slags poäng, som exempelvis att Thomas säger till sina medlärjungar: " Låt oss gå med för att dö med honom." vilket ju blir lätt att komma ihåg när korsfästelsen sedan blev ett faktum.
Eller är den där natt-liknelsen något som påminner om en av psaltarpsalmerna, den som brukar läsas just måndag i stilla veckan, Psalm 102? Så tänker jag i alla fall. "Jag är som en uv om natten" är det så att Jesus bävar inför det han vet ska komma? Natten är den tid han inte kan vara säker. Han säger kanske bara , "vi går nu under dagen, då vågar ingen angripa oss. De kommer att leta efter oss i nattens mörker. Just nu behöver ni inte vara rädda." Tänker Jesus på Getsemane när han ensam utan vänner vakar och ber medan lärjungarna somnar upprepade gånger i mörkret?
Ugglor i Bibeln symboliserar , som här, övergivenhet och den ödeläggelse som blir resultatet av människans synd och syndens förfärande konsekvenser. Krig och massakrer ödelägger landet , en ensam uggla finns kvar bland ruinerna. Ugglor är fåglar som mer än andra ser mänskliga ut. I Norden trodde man de var troll eller spöken på grund av deras ljudlösa flykt och att de är nattaktiva. I grekisk/romersk mytologi är de gudinnan Minervas/Athenas fågel. I den här psalmen avses just den lilla minervaugglan. Athena /Minerva var vishetens och den intelligenta stridens gudinna. Därför kallas ugglor visa och "klok som en uggla" vill väl alla vara.
Men ensam som en uggla i en ruinstad låter mindre lockande, ugglan som övergiven, till och med av Gud, ser all förödelse där den vakar ensam i natten. Det är den symboliken psaltarpsalmen syftar på. Jag tänker också på ugglors helt outrannsakliga ansiktsuttryck. Hon ser i mörkret, men ingen ser henne där hon kurar på taket till ett utrymt hus. En ugglas ljudlösa vingslag det slutna ansiktet och mörkerseendet ger ugglan en aura av integritet trots hennes övergivenhet. Just denna måndag efter Lasarus uppståndelse och intåget i Jerusalem är Jesus väldigt lik den vakande ugglan. Psalmen slutar dock inte i hopplöshet utan fortsätter längre fram ( här tar jag Kärnbibelns översättning):
Men du Herre sitter på tronen för evigt och ditt namn är för alla släktled./ Du kommer att uppstå och ha nåd och förbarmande över Sion . Ps. 102: 13-14
Kanske minns Johannes den kryptiska kommentaren om att vandra i natten eftersom Psalm 102 handlar såväl om Jesu ensamma ångest i Getsemane som om den uppståndelse de snart ska bli vittnen till? När Johannes skriver, eller dikterar, detta evangelium kan han ju också ha påmint sig vers 19:
Detta ska skrivas för kommande generationer/ och ett folk som ska skapas för att prisa Herren.
.jpg)
_-_Lanfranco.jpg)
