Fastans sista dagar

Johannes evangelium 12: 1- 7 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Var Judas verkligen en tjuv? Det kan ju bara var 2000-årigt förbittrat skvaller som säger detta. Men låt oss sluta fundera på detta och istället använda texten för att tänka på vårt eget förhållande till pengar och fattiga. Vi som samlas här på bloggen tillhör antagligen inte de mest förmögna i Sverige men vi tillhör, hur man än räknar, en välbeställd elit på jorden. Och jag tillhör dessutom en välbeställd elit i Sverige med både gård på landet, fast jobb , en fastjobbande make och lyxen av att leva med flera husdjur.

När en sådan som jag läser senaste numret av Pilgrim som kom lagom till fastans inledning och har titeln "Mammon", väcker denna text - om Judas som tjuven som inte vill unna Maria lyxen av att ge bort en lyxig gåva till Jesus- frågor om mig och mitt förhållande till Mammon. Jag har inte alltid varit välbeställd, med svenska mått mätt (är det inte nu heller enligt ganska många normer, fast jag i verkligheten har det väldigt bra) men Mammon hade makt över mig även innan jag fick det så här bra. 

"Tillfället gör tjuven" och tillfällena är legio i ett välfärdssamhälle. Hur många bekanta har inte tipsat om trix för att lura försäkringskassa och försäkringsbolag på pengar. Att jag inte lytt råden beror mest på att jag hatar papprstjafs i så hög grad att jag aldrig ansöker om pengar jag har rätt till. Däremot har jag hjälpt en närstående att lura till sig bostadsbidrag genom att skriva papper på att hen betalade hyra till mig utan att hen gjorde det. Jag är alltså en tjuv! Precis som Judas tar jag från den gemensamma kassan för att ge till en närstående som inte hade behov av, eller rätt till, bidrag. Men det är inte sant att det var tillfället som gjorde tjuven. De var tjuven som gjorde tillfället. Alltså jag.

Ibland tror jag just girighetens olika synder är de som är grunden till allt ont. Att det börjar där. Så tänker också Paulus: "kärleken till pengar är roten till allt ont". För Mammon lurar oss bort från allt gott, först och främst från tilliten till Gud. "Vi tror på Gud men det är pengarna vi litar på", ungefär så skrev en norsk pastor som jag glömt namnet på. Tyvärr är det så sant. Dessutom är det så att om vi verkligen har mycket pengar blir vi ofta, men inte alltid, girigare. "Mycket vill ha mer..." och liksom Joakim von Anka gör pengarna oss fattigare. Att bada i pengar är bara hemskt och fullständigt kontraproduktivt, vi blir bara smutsigare av det. Och Joakim von Anka unnar sig inget annat nöje med sina pengar.

Inte bara rika är giriga. Som när jag blev tjuv var det en lockelse som Mammon särskilt designat för fattiga. Att längta efter att bli rik kan också förmörka vårt liv. Vad värre är, denna längtan kan också förmörka livet för vår omgivning. Snålheten drabbar andra som "unnar" sig lyx. Judas Iskariot dissar Marias lyxiga gåva och på så sätt skammar han både Maria och Jesus. 

Men är det något Skärtorsdagens firningsobjekt: Jesu sista festliga måltid med sina bästa vänner, visar oss så är det att Gud vill att vi ska njuta av de gåvor han skapat. Jag tror att Jesus vill att vi på uppståndelsens dag ska svara ja på hans fråga: " Var det roligt att leva? Tyckte du om min skapelse?". Det visar han så tydligt den sista kvällen i sitt liv när han kunde ha ägnat sig åt bön och fasta men inte Jesus, han festar. Den största festen i judarnas årscykel, ungefär som vårt julbord, är han sista ärende till lärjungarna. Dessutom tvättar han lärjungarnas fötter. Så överflödigt. SPA-kväll före tortyr! Precis som det Maria gjorde några dagar tidigare med honom.

Men Jesus skyr inte överflöd. Han hatar snålhet. Både den snålhet som skapar regelrätta tjuvar och den snålhet som inte vill ta emot gåvor av rädsla för att inte kunna ge igen med samma mynt.

Denna Skärtorsdag är för mig en påminnelse om mina egna synder på tjuvnadsområdet, men också om att Gud inte är snål. Allting som han äger ger han bort för att vi ska glädja oss. För att vi ska göra likadant.

I stället för bildkonst illustreras därför denna dags fastekalenderinlägg med en dagsvers av Stig Dagerman.

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby*.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Nu ska jag ut och njuta av den fina vårdag Jesus ger mig. Jag ska göra det genom att umgås med mina husdjur. (Och då menar jag inte husmöss och vägglöss ;-)

Eftersom jag inte kan ladda upp nya bilder med denna dator får ni en länk till ett gammalt blogginlägg som visar hur kul jag har det tillsammans med djuren. 




*Axel Åleby (aka Judas Iskariot d.y.), ordförande i Stora Sunnes fattigvårdsstyrelse, som lät skjuta en understödtagares hund med motiveringen: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara."