Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Berättelsen om Noa är slagkraftig och majoriteten barn i världen känner till den eftersom de flesta på
jorden är kristna och denna berättelse finns också utanför judisk-kristen-muslimsk tradition. Den är alltså en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv. I kristendomen betyder arken också frälsning. Noa ses som en föregångare till Jesus och vi ser fram emot att jorden än en gång ska gå under och förnyas som på Noas tid. Kyrkan tolkade också berättelsen om Noa som en förklaring av det kristna dopet: genom vatten räddas vi till den förnyade skapelsen som ska komma. Regnbågen och arken är viktiga symboler för det kristna hoppet och dopets kraft i människans liv. Det kristna Armenien identifierar sig starkt med Noa och anspelar därför på denna berättelse i sitt statsvapen.
Men det kyrkan tagit till sig i sin vardag är detta med par om par. I varje kristen församling ses singlar, om de inte är munkar eller nunnor, som "på väg" till parbildning. Familjer är kompletta men singlar betraktas som halva.
Detta kan drabba änkor och änklingar i vissa radikallutherska sammanhang, men oftast kan änkan/änklingen slappna av mer än den som aldrig "blivit gift". På något sätt hade jag fattat detta när jag var tre år och svarade på frågan i en familjegudstjänst om vad jag skulle bli när jag blir stor: "Jag ska bli änka , för karlar är så besvärliga."
Jag minns tillfället, men det blev ju också nerskrivet av min faster som något roligt ett barn har sagt. Mina tankar då gick till änkan Hanna som möter Jesus när han bärs fram i templet och hade bott i templet hela livet. Jag ville på den tiden bo i kyrkan. Jag längtade efter att vara som Samuel som fick bo i templet. För mig blev ju Samuel aldrig stor, jag hade söndagsskolans bild av Samuel där han var barnet som fick växa upp i templet och talade med Gud. Just då frågan ställdes var det kyndelsmäss och jag fick ytterligare en förebild som bodde i templet, nämligen änkan Hanna.
Detta visar hur även ett litet barn i kyrkan trodde att alla vuxna var par utom de som blivit änkor/änklingar. Detta är så tragiskt på många sätt. Många människor behandlas som ofärdiga, i behov av komplettering vilket leder till mycket ont. De som borde
förbli singlar stressas in i äktenskap som förminskar alla inblandade
parter. De som inte "lyckas hitta någon" ömkas och skiljs ut från
parnormen och befinner sig i ett limbo i ständig väntan på
denna "komplettering". Otaliga öknamn finns på denna person: "hen har blivit över", "hemmapojke", "nucka", "gammpojke" etc och alla talar om någon som lite barnslig och efterbliven, ratad och övergiven, om de förblir singlar livet ut.
Jag tror många förlamas i denna situation eftersom omgivningens förväntningar styr våra tankar om oss själva, vad vi än tycker om saken. Hur ska en människa våga använda sina gåvor fullt ut när man bara tycker att hon borde söka sig en partner? Om någon vill fokusera på helt andra saker ses de som konstiga för de borde ju först och främst hitta "den rätta" men ingen människa är halv. Ingen behöver kompletteras. Vi är kompletta som vi är. Komplett kommer ju av latinet och huvudmorfemet betyder att vara fylld. Och alla är helt ifyllda ända ut i våra konturer. Som kristna är vi dessutom fyllda av Helig Ande, var och en för sig, och vi behöver inte fyllas på utifrån för att vara hela människor.
Med detta menar jag inte att vi alla borde vara eremiter. Till en del är den där märkliga väckelsen i Egypten på 300-talet där var och varannan person drog ut i öknen, och kvinnor bara fick respekt genom celibat, ganska osund. Men i en tid när det var minst lika viktigt som nu att bilda familj, och för en kvinna nästan oundvikligt om hon inte fick en celibatkallelse, var det nog ändå mest en befrielse. Men pendeln har definitivt slagit över i motsatsen i dagens kyrkor, även de historiska kyrkorna, där det enda sättet att förbli ogift utan att bli utpekad som inkomplett, är att gå i kloster.
Kan vi istället enas om att både parskap och enskap är rätt sätt att vara på? Hela livet eller i perioder kan en människa leva utan partner utan att det på något sätt är en bristsjukdom. Däremot tror jag ingen någonsin kan leva ett helt liv ensam, kyrkan är en gemenskap "de heligas samfund" behöver vi alla oavsett civilstånd. Just därför är det viktigt att vi alla inser att alla hör hemma i kyrkan, gift, ogift eller änka. Evig singel betyder inte ensam, utan bara att just denna person inte är en del av ett par och samtidigt en fullvärdig del av Kristi kropp:kyrkan.
I slutändan är det ändå så att vi var och en och på egen hand mest av allt är Guds barn och en medlem i den kropp som består av många lemmar, var och en direktkopplade till Jesus, som förresten också var singel.
Thomas Cole The Subsiding of the Waters of the Deluge 1829Simon de Myle Noas ark på berget Ararat 1570 här lämnar djuren arken och det utsvultna lejonet kastar sig hungrigt över en drunknad häst.Människorna går två och två men inte alltid i pojke-flickapar. Lägg märke till Hippogrifferna som flyger iväg till vänster i bilden.
Hittar denna debattartikel i Dagen. Ämnet verkar vara aktuellt!
Befriande!
SvaraRaderaDessutom:
Jesus fick frågan hur det skulle bli i himlen om man var omgift eller änka/änkling. Skulle man bli tillsammans med sin första partner? Eller med sin senaste? Ni far alldeles vilse, svarade Jesus, i himlen är ni som guds änglar. Där gifter man sig inte.
Helt sant. Befriande är ordet! Och att sedan slipper vi helt kravet på att para ihop oss. Ju fler människor jag möter utanför min lilla trånga krets av svenskar födda i ett välfärdssamhälle, desto mer inser jag hur befriande kristendomen var när den inte krävde äktenskap av alla då i början. Det är en frihet vi måste återerövra. I de flesta delar av världen råder ju ännu äktenskapstvång för både pojkar och flickor.
Radera