Lukasevangeliet 15: 1–7 Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Finaste flickan, vad jag blev orolig och rädd när du var till synes försvunnen igår kväll! Men nu är du återfunnen och harmonin återvunnen.
Johannesevangeliet 10: 1-6 ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.
Alla som sysslat med flockdjur förstår denna liknelse med fåren väl. Både den om det förlorade fåret och den om vems röst fåren följer. Och det är ju inte helelr så enkelt att djuren bara följer sin gamla ägare, ibland stöter de på en människa de genast fattar tycke för och följer med glädje som om de kände igen personen ifråga på det sätt som åsnorna följde Jesus och till och med lugnt lät sig ridas på den första Palmsöndagen av honom eftersom de kände igen hans röst.
Tydligen förstod inte Jesu åhörare varför han som var snickare började prata fårskötsel med dem. De förstod tydligen inte att de var fåren som känt igen Jesu röst fast de hade gamla herdar/ledare som de också kände, men på något sätt visste de intuitivt att detta var deras rätta herde, det var denna röst de alltid drömt om att få höra. De gamla herdarna bryr sig inte om hur fåren mår, de nöjer sig med att majoriteten får är i fållan. Om tullindrivarna inte höll sig i fållan fick de skylla sig själva, ingen skulle gå ut och leta reda på dem. Ingen utom Jesus. Så kände de också genast igen rösten av den herde som bryr sig även om det lilla ensamma lammet som sprungit bort, fast 99 får tryggt mumsar i fållan.
För så är det ju. Är ett djur borta är fokus helt på det även om du älskar alla dem som ör hemma i trygghet är det det frånvarande som tar allt fokus. Igår kväll hade vi besök av den pojke från Syrien som vi är förordnade vårdnadshavare för. Han bor med sin svåger så svågern kom också hit. "Vår" pojke är mycket förtjust i hästar så det var dit vi först gick, Gyllir och Smilla kom genast och hälsade, men inte Chateau, jag tänkte att hon dyer upp och gick in och fixade med maten. Sedan gick Aron ut med pojken , Khaled heter han, och gav hö och grönsaksrens till hästarna. De kom in och sa att de varit med Gyllir och Smilla, men Chateau hade inte kommit. När vi skulle skjutsa hem Khaled och hans svåger gick Hr. Bråddjup in i stallet med Osman, svågern, för han ville också träffa hästarna. När de kom till bilen sa de att bara Gyllir och Smilla var i stallet.
Jag ropade på min gamla häst, då brukar hon komma. Men inget svar. Jag stirrade ut i hagens mörker utan att se skymten av hennes vita bläs som brukar lysa i mörkret. Vi var tvungna att skjutsa hem våra syriska middagsgäster och göra några ärenden, men jag kunde inte alls fokusera, Var var Chateau? Låg hon död i hagen? Hade hon brutit ett ben och fastnat i en grop? Hade hon tagit sig ut på egen hand och blivit påkörd efter den krokiga väg som leder till vår by?
När jag kom hem igen bytte jag genast till skoteroverallen och sprang ut i mörkret och där var min häst i hagen som vanligt, hon hade bara stått och ätit på en egen undanskymd plats när Smilla och Gyllir hade fullt upp med att hälsa på gäster. Min lättnad var total. Det var inte så att jag inte bryr mig om Gyllir och Smilla, det är bara så att den som fattas gör ett stort hål i tillvaron som måste fyllas av just den som fattas, ingen annan kan fylla det tomrummet.
Jesus sa alltså inte att han inte bryr sig speciellt mycket om de 99 hemmavarande fåren, men att han inte ger sig någon ro innan det förvunna fåret är hemma i fårfållan igen. Igår förstod jag detta så där påtagligt som man gör ibland. Det är inte sämre att vara en av de 99 men det enda bortsprungna fåret är också lika mycket värd som var och en av de 99. En god herde tycker inte att det får räcka med att majoriteten djur är på plats, hen ger sig ingen ro innan alla är i trygghet.
Frode Fjellheim: Kyrie
Det var ju väl att hon kom till rätta hästdamen.
SvaraRaderaDet var en ganska skoj sak hemma hos morfar att kalla på kossorna som kom lufsandes och var nyfikna när dom hörde en människa kalla, som gjorde det möjligt att räkna dom och kolla att hela flocken var där och var ok, har förstått att musik går lika bra (enligt Youtube) väcker också nyfikenhet och undran hos dom fyrbenta.
https://www.youtube.com/watch?v=0hbDJ6LmqvE
Annars Handlar ju hela Hesekiel 34 om bra och dålig fåskötsel eller rättar sagt bra och dåliga ledare som antingen bryr sig om flocken och vårdar den eller bara roffar och är ute efter egoistisk vinning, som även är intressant i vår nutid att jämföra, notera kan man göra att dom dåliga herderna får avsked på grått papper. och gud lovar saftiga ängar att han ska samla ihop dom förlorade, inget mer ska skrämma dom eller jaga bort dom så gud lovar sätta David som furste. Kung David var ju sedan länge död i Hesekiels dagar men han fick en son en släkting långt fram i tiden som den vackra sången vittnar om =)
Jo detta anknyter så mycket till Hesekiel, en profet jag ofta återkommer till. Hesekiel och Hosea har som blivit lite undanskymda av Jesaja men NT anknyter ofta även till dem. Jag tycker det är konstigt att Johannesevangeliet säger att de inte förstod vad han menade. Kände de verkligen inte igen profetorden eller ville de inte förstå dem?
RaderaJag kallar på mina djur hundar och hästar med meddelst en slags kulningsteknik för jag är värdelös på att busvussla som så många tycker man ska göra. Förr använde man ju också, precis som den här mannen, också blåsinstrument gjorda av kohorn som vallpigorna blåste i. Kul med en så intresserad publik=)
verkar som att de tolkade och hoppades men många vågade inte säga rakt ut kanske i rädsla för dom skriftlärde,eller förlora anseende i sociala samanhang och bli betraktade som virrpannor. men barnen i templet hade ju inte vett att vara tysta så dom ropade: Hosianna Davids son ! efter jesus =)
RaderaDet hade jag faktiskt helt glömt bort att vallpigor hade ju horn man blåste i förr för att kalla på djuren :P, det här med kulning verkar intressant,
var inte så komplicerat här nere i skåne som denna dam demonstrerar, men vackert och kul på något sätt..
https://www.youtube.com/watch?v=QGJgP28Yso4
Jo, många fattade ju, de som är källorna till evangelierna gjorde ju det. Knakse kände den unge Johannes att "döööh, ni fattar ju inget!!!" och minns det när han samlar sina minnen av Jesu jordeliv.
RaderaSå skönt. Utgår från att du blev så glad att du lade hästen över dina axlar. :-)
SvaraRaderaSå skönt. Utgår från att du blev så glad att du lade hästen över dina axlar. :-)
SvaraRaderaBehövdes inte, hon var ju redan hemma,men kramar och pussar och morötter blev det förstås-åt alla tre!
Radera