Jag tänker ofta på Hasse Pellas kloka ord. Det är inte frågan om att vara expert på något sätt eller hylla den enda sanna tekniken eller ridläran. För att få en trevlig häst är det en sak som krävs: hängiven tid. Det är sannerligen inte en enkel idé Hasse för fram, tvärtom, tid är väl den sak de flesta upplever som sin knappaste bristvara. Hur hinna med all denna hängivna tid?Jag har verkligen inget bra svar på den frågan. Jag borde hinna med mycket mer än jag gör med hästarna. I lördags började jag vårstäda hagen och fick inte vara ifred för Smilla. Tre dagar utan ridning eller annan träning hade det blivit pga tjänsteresor och massor av prov att rätta. Smilla är sådan att hon tydligt visar att hon är uttråkad och vill vara ut med matte på äventyr så jag satte vårstädningen på paus och tog en långtur med henne. Medan jag bytte kläder gick hon och ställde sig i stallet och väntade på att bli ompysslad-sådan är hon min lillflicka. Hr. Brådjup kom ut och sa att han ville med när jag skulle sitta upp så det blev en härlig vårtur med två hästar upp på berg och ner i dalar.
En sak som sannerligen tar tid just nu är att borsta hästarna, kilovis med vinterpäls ska skrapas av och man blir aldrig klar utan får tänka "det får räcka tills nästa gång" för det tar verkligen aldrig någonsin slut. Men de tycker verkligen det är skönt att bli avhårade, det kliar nog hemskt. Detta oändliga avhårande stärker banden till hästarna precis som all hängiven tid man ägnar sina hästar.
Och Hasse har rätt, Smilla blir bara trevligare och trevligare ju mer jag pysslar med henne. En dag glömde jag stänga stalldörren bakom mig så Smilla klampade ut och började äta av höbalen utanför hagen. Men jag bara ropade på henne så vände hon om och kom till mig så jag fick sätta på henne grimman och leda in henne igen. Mattehjärtat klappar stolt när sådant händer. Dessutom är det praktiskt.
Min överguru Sigmund F jämför relationen mellan Jaget och Detet med relationen mellan hästen och ryttaren.När man läser hästfolkets texter och kollar hästtävlingar på TV börjar jag tro på gamle gurun.
SvaraRaderaOm man vårdar hästen väl, får man en belöning som känns extra bra, men ibland kan hästen gå sin egen väg och detta händer rätt så lät om man inte vårdrar relationen.
Som bäst, är väl hästen och ryttaren en enhet, men det uppstår väl viljornas kamp ibland?Vem vinner i vanligt fall, kulturbäraren eller naturen?Att tämja naturen genom samarbete , är väl en av dom stora tillfrästellerser i livet.
Fast jag låter nog min häst ta rätt många beslut och jag snarare frågar mina hästar om de vill bjuda på saker än befaller dem. Men det är kanske också fallet med överjag, jag och det hos Freud. Men metaforen är nog rätt bra-målet är ju att bli ett harmoniskt ekipage och inte två stridande viljor.
RaderaSom kvinna har jag svårt för en hel del av hans teorier och (bort)förklaringar. Tex , varför i all världen skulle vi kvinnor avundas männens penis? En kroppsdel , som små flickor på Freuds tid knappast sett om de inte utsattes för brutala övergrepp-vilket hans patienter också blivit ibland. Mycket troligare (och i min erfarenhet har jag också sett det) är att pojkar skulle avundas kvinnors bröst som är betydligt mer synliga.
En sak vi glömmer i dessa metaforer är dock att även vi männiksor är en del av naturen. Vi är natur och vi samarbetar med annat i naturen. Jag som kristen ser ju att Guds uppdrag att ta hand om skapelsen besannas i vårt förhållande till speciellt tamdjuren. För mig når vi ett steg närmare skapelsens mål och mening när vi samarbetar med varandra, mina hästar och jag.
Psykoanalysen har överlevt Freuds misstag och utvecklats.Utvecklingen kom till just därför att så många ,kvinnliga och även kliniskt verksamma manliga analytiker kunde inte känna igen sig själv eller sina patienter.
SvaraRaderaMen visst har vi en etisk/moralisk instans där värderingar gör sig gällande och biologin tvingar att ta hänsyn till drifternas krav och att vi måste orientera oss i verkligheten och därför är tvungna att göra rationella beslut i korstrycket från dom alla instanser.
Vi lever i en värld där vi måste göra icke så angenäma kompromissar och ta vara på den lilla eller stora lyckan som oss unnat är.
Jo, det är sant.
RaderaJag är inte så insatt i psykoanalysen av idag har bara läst Freuds "fall" och om honom, men litar på att du vet och då blir jag förstås glad.