Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

onsdag 14 september 2016

Patrik Hagman om predikan

Motsatsen till vad Hagman menar med en kristen predikan: en ensam guru undervisar en okunnig grupp troende.
Den svåraste delen att ta till sig för mig i Hagmans genomgång av liturgin är den som handlar om predikan. Han menar, som jag förstår det, att predikan ska vara hela församlingens inte den enskilda predikantens budskap. Predikan ska inte handla om predikantens reflektioner kring ett bibelord utan om hur kyrkan tolkat denna text genom tiderna. Jag har verkligen en grundligt grundpositiv grundinställning till allt Hagman skriver och säger men här kommer några invändningar mot denna hans syn på predikan:

Hur kan kyrkan ha tolkat texterna genom tiderna om även de första kristna bara skulle ha predikat det hela kyrkan alltid lärt utan att låta personen Paulus med sin bildning eller personen Petrus med sina erfarenheter tolka berättelsen om Jesus? Kyrkans hela erfarenhet måste ju till syvende og sidst ändå filtreras genom enskilda personers erfarenheter. Jag är lite misstänksam mot dem som ser sig som helt obefläckade av egna erfarenheter när de läser text. Vi har alltid en förförståelse och det bästa är att se den sanningen i vitögonen och så tydligt det går redovisa den.

En predikant är ju en läsare bland andra, ofta mer utbildad och insatt i sitt ämne men ändå inte så utbildad att hen saknar personlighet, kulturell kontext och erfarenheter. Dessutom är ju utbildningen också en del i en kulturell kontext. Antagligen menar inte Hagman att predikanter måste leva med den livslögnen att hen läser "som det står" utan minsta påverkan av egna erfarenheter och förväntningar utan rent och klart predikar den samlade kyrkans lära, men om man läser lite elakt blir det så man kan förstå honom. Läser man snällt kan man kanske fundera kring olika predikotraditioner och hur väl elelr illa de stämmer med Hagmans, i mina ögon ouppnåeliga, ideal.

Den laestadianska väckelsen har en säregen tradition vad gäller ordets gudstjänst. Den predikan de flesta föreställer sig när de hör ordet: en förberedd textutläggning där predikanten har studerat teologi, grekiska eller hebreiska, hermeneutik och homiletik samt olika exegetiska traditioner för att förstå vad texten vill säga just nu, finns bara i läsningen av Laestadius postilla. En äkta predikant i laestadiansk tradition ska över huvud taget inte alls förbereda sig på traditionellt sätt. Han (för det är alltid en han) är lekman, alltså teologiskt outbildad. Han ska ta en text och be över den och sedan genast extemporera en predikan medan församlingen ber innerligt om att den Heliga Anden ska uppenbara sitt budskap i predikan.

Hagmans ideal om hela kyrkans predikan besannas dock ändå, utan kyrkohistorisk kunskap hos predikanten, eftersom man alltså anser att församlingens böner ska "be ner" ett budskap från himlen genom predikanten. Jag kan ju säga av egen erfarenhet att detta sällan fungerar. Snart nog lär man sig känna igen olika predikanters favoritämnen och så tjatig behöver nog inte den Heliga Anden vara. Den som ständigt återkommer till kvinnan vid Sykars brunn irriterar mig mest. Han kan börja i vilken text som helst och hamnar ständigt i samma slutsats: "Tro inte att berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn säger att kvinnor kan predika evangelium annat än för sina barn i hemmet." 

Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus. Målning av Olle Hjortzberg
Ofta avslutas dessa, rejält långdragna predikningar (som dessutom tolkas till svenska), med någon variant på Matteus 25 om fåren och getterna och naturligtvis är poängen att se till att man står på fårens sida på domens dag. För en laestadianpredikan ska lända till syndanöd, ånger, bot, bättring och omvändelse. Tårar och liikutukset (rörelser) är målet och predikan slutar nästan alltid i ett upprört snyftande tonläge.

Som ni förstår av min beskrivning är det ingen predikoform jag uppskattar jättemycket. "Predikningarna" blir i normalfallet bara allmänt hållna bibelparafraser utan aha-upplevelser eller någon vidgad förståelse av texterna. Lite som en tråkig variant av "Barnens bibel". Den obefintliga förberedelsen och kravet på att folk ska drabbas av syndanöd leder till alldeles för långa och innehållslösa väckelseappeller. Så brukar också lejonparten av församlingen passa på att gå ut ur kyrkan just när det drar ihop sig till predikan, åtminstone vid större samlingar. Jag brukar sitta kvar i de, under predikan betydligt glesare besatta, bänkarna men jag måste erkänna att det är av ren artighet och ofta somnar jag av den monotona röstanvändningen hos både predikant och tolk.

Jag säger som salig kyrkoherde (tillika leastadian) Ewert Aronson : ett talmanus är så bra eftersom det på sista sidan finns en punkt. Jag tror inte alls att den Heliga Anden kräver oförberedda och okunniga språkrör för att få saker sagda. Jag tror på förberedelse och kunskap. Kanske är det detta Hagman vill föra fram när han menar att predikan ska ta fram hela kyrkans tolkning av texterna. Kanske är det just den här extrema väckelsestilen han reagerat mot för den föder i värsta fall idoldyrkan av vissa begåvade talare som kan få ett mycket osunt inflytande över en församling. En predikant som aldrig korrigeras av kyrkohistorien eller andra pålästa kristna utan ständigt säger sig vara ett direkt språkrör för Anden, riskerar ju verkligen att fara vilse och dra med sig skaror i sin förvirring.

Här i norr tänker vi fortfarande på trettiotalets villolära Korpela-rörelsen som växte fram kring predikanter som aldrig bekymrade sig om att korrigera sina infall mot Bibeln eller kyrkans lära. Mer riksbekant och betydligt aktuellare är förstås Knutby. Läser man Hagman så, då är jag helt med. I övrigt känns det nästan omöjligt att predika efter att ha läst om predikan hos Hagman. Inte ens ett litet oskyldigt inledningsord känns längre möjligt. Men strax efter att jag återläste detta avsnitt om predikan måste jag ändå hålla ett sådant inledningsord i vår lilla byakyrka. Med bävan bad jag och studerade psaltarpsalmen och GT- samt epistelläsningen. 

Församlingen måste ha bett riktigt bra för det gick, det blev okej och en och annan i församlingen kände sig berörd både av mitt, med bävan framförda, inledningsord och den traditionellt förberedda predikan över dagens evangelium av prästen som är både utbildad och kunnig och har en punkt på sista sidan i sin predikan. Kanske är det denna bävan hos predikanten Hagman är ute efter? Kanske är det en god utgångspunkt att veta att uppdraget egentligen är omöjligt? Kanske är det så den Heliga Anden ska verka, inte genom obefintlig förberedelse utan genom att predikanten besinnar att hen inte ska framföra bara sitt eget utan hela kyrkans budskap och att det egentligen är komplett omöjligt?

En modern tolkning av Jesu bergspredikan i Zeffirellis Jesus från Nazaret (1977). Skulle den verkligen ha tolkats på detta sätt av Robert Powell om han inte hade haft den kyrkohistoriska kunskapen om Martin Luther King JRs predikostil?

45 kommentarer:

  1. Det fins knappast någon konsensus om predikan. Predikan förkommer ju i olika kontext som i gudstjänst och i olika andakts sammanhang. Olika väckelserörelser har sina andakter ("seurat" på finska) vilka har en egen, av traditionen formade predikostil.Varje rörelse har sin egen teologi som styr formen och innehållet i predikan. Detta gäller i högsta grad även dom stora mainstream kyrkor.Teologin om gudstjänst, dess form och funktion skiljer sig radikalt mellan olika samfund.
    Med andra ord vad predikan är och vilken funktion det har, bero på i vilken kontext och sammanhang predikan förekommer.

    Predikan kan vara en farlig vapen i händerna på en andlig karismatisk förförare.Predikan också släcka lusten att delta i samfundslivet.
    Det är bra att hålla predikan eller en vanlig andlig tal i rettä sammanhang. Det är då man kan komma underfund med vad man tänker på egentligen. Man känner i sin kropp om mina ord är sanna, sådana som återspeglar hela min andlig vandring, eller om jag har dessa tankar på prov, eller om jag pratar på för att bli bekräftad och beundrad.
    Alltså predikan kan vara inbjudan till en dialog mellan mig och åhörare , eller mellan mig och predikanten eller mellan mig och Gud.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det där med mig och predikanten som är farligast. Jag passar mig för den sorten.

      Radera
  2. Kanske du och jag inte riktigt förstår vad Hagman vill säga, på grund av bristande erfarenhet av något specifikt fenomen som han kritiserar - i ditt fall för att det inte är så vanligt förekommande i din landsända, i mitt på grund av låg grad av erfarenhet + att mitt sinne varit upptaget av så mycket annat (psalmer jag inte kan, och delar av liturgin som sjungs med andra melodier än jag minns, och något som jag tycker borde vara med som idag är utbytt mot något annat, och "fel" ordalydelse på Fader vår, och har de alkoholfritt nattvardsvin i den här kyrkan och i så fall varför - vet de varför eller imiterar de bara Katarina församling, och...)

    En person tolkar honom, om jag förstått rätt, som att det handlar om "moderna" präster som seglar iväg till att prata utifrån lite allt möjligt, och som liksom levererar en personlig betraktelse om SIN tro. Jämför Hagmans åsikt att det spelar mindre roll huruvida man kan skriva under på allt i trosbekännelsen - det viktiga är att det är Kyrkans trosbekännelse. Jämför också kritiken att Svenska kyrkan avfärdar motioner till kyrkomötet med fler sociologiska argument än teologiska. Det går väl även att predika utifrån lika mycket sociologi, som teologi och Bibel.

    Sen vet jag ju inte hur rätt den personen tolkade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt i det. Och präster borde syssla med det de kan teologi, sociologi får vi på så många andra håll.

      Radera
  3. När predikokonsten blir sin egen gud ,brukar jag tänka att det är en överdriven tilltro till att människan är en rationell och logisk varelse,och att känslor är fjomp,kvinnligt gråtande liksom men kolla andens frukter som snarare handlar om känslolivet och mörker som går att odla bort, den gamle prästen esaias sätter finger på odling i känslolivet (kultur på latin)

    https://www.youtube.com/watch?v=zF-Z5RFrARI

    Ibland ser man samtal om varför musik finns i kyrkan åtminstone i våra protestantiska västkyrkor tolkas det ofta så att musiken är paus mellan det viktiga, nämligen predikan, katolikerna har kommit lite längre där och inser att musiken leder människan fram i sin helgelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bach, den femte evangelisten.

      Tänkte på det där när jag såg det här panelsamtalet. Tre SvK-präster och en katolsk, i samtal om psalmer. Katoliken säger att psalmens melodi nog är viktigare än texten. "Det är min tes nu, som vi kanske kan diskutera". Men ingen är intresserad av att ta upp den tråden. Resten av samtalet är bara text text text text text...

      https://youtu.be/rG9tcD20Asw?t=2735

      Sen kan man ju fråga sig vad musiken gör. Det är så svårt att överblicka, inte sant. Är viss musik liksom helig och leder till helgelse? Så kan man väl inte säga. Gör musiken olika saker med olika människor - hur funkar det egentligen?

      Å andra sidan är frågan om inte även ordens effekt kan vara mycket svåröverblickad.

      Radera
    2. Ja även ord kan beröra djupt, precis som musik. Jag hade ett intressant akademiskt skype-samtal om lyrik igår och visst brister tornedalstanten ut i gråt när jag reciterar dikter som betytt mycket för mig.

      Men Erik Schüldt talar mycket om musiken och skönhetens förmåga att tala till oss om Gud i sitt program Text och musik. Jag håller med honom.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4914

      Men nu ska ju predikan tala till intellektet. Talar den till enbart känslorna blir jag misstänksam. Demagoger vill inte ha tänkande åhörare.

      Radera
    3. När predikan blir huvudnummer i gudstjänsten menar Hagman, och jag, att något är allvarligt fel.

      Radera
    4. Så här säger Katolska kyrkans katekes,andra kapitlet:

      Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingarna; guds ära och de troendes helgelse.

      Ja kyrkan är ju den äldsta kultur institution vi har.

      http://www.dn.se/kultur-noje/kyrkan-ar-fortfarande-vart-storsta-kulturhus/

      Wikipedias genomgång av vad kultur är:

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur

      Har mina misstankar att Helgelse eller odling av människan samanfaller på något sätt. Det ena är ju en äldre biblisk benämning medans kultur är mer modernt uttryck, kultur är ju något levande som Martin luther king som tyckte att svarta och vita kan sitta bredvid varandra på bussen, det skapar ju en ny värld en kultur som vi lever i idag kan man säga som ett exempel.

      Lars på Arbetet

      Radera
    5. Precis! Helgelse=utvecklande av en himmelsk kultur.

      Radera
    6. Vad bra du uttryckte det Alma :) himmelsk kultur

      Radera
  4. Vanlig gudstjänst är sällan lika effektfull som andaktsmöte där song och tal varierar. Laestadianerna och dom andra väckelserörelser har sina egna psalmböcker och deras växelverkan med predikan och sången skapar en stämning som suggestivt drar med sig. Att få sjunga är ofta den egentliga längtan och för den skull kan man stå ut med predikan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tyvärr är det övertydligt i vissa sammanhang. Den predikant jag talade om som ständigt kommer till Sykar får ju, som alla predikanter, stå ut med att församlingen reduceras med två tredjedelar under predikan men alla dyker upp vid sången som ljuder mäktig för alla tar i för full hals.

      Radera
  5. Det är sant Markku, jag har sällan tålamod att höra långa predikningar tycker det är enformigt och i vissa fall förutsägbart vart talaren vill komma :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är för att du är så van=) då vet man att fåren och getterna kommer in på slutet och drar liksom en suck av lättnad-äntligen final!

      Men å anda sidan finns det inget mer nöjsamt än att lyssna till en god talare som verkligen ger insikter och kunskap, tycker jag. Då flyger tiden.

      Radera
  6. Ditt filmklipp, Alma, och MLK:s predikostil. I min närhet finns (tyvärr) en rätt jobbig muslim som springer omkring och typ predikar. Han kommer från Afrika. När han kommer upp i varv, låter tonfall och sätt att betona PRECIS som en svart baptistpastor från den amerikanska södern. Det är ytterst märkligt att höra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det en afrikansk sed eller är han, som så många andra, influerad av amerikansk kultur? Låter hur som jobbigt!

      Radera
    2. Han är precis lika jobbig som vissa evangeliserande kristna. (Nä, faktiskt värre än någon kristen jag träffat. Men samma sort. På pricken.)

      Jag vet faktiskt inte vilket. När jag påpekat saken började han prata om att slavarna i USA ju kom från Afrika. Men han kan ju för den delen vara inspirerad av amerikanska imamer som är influerade av amerikanska pastorer... jag vet inte.

      Radera
    3. Han måste väl ändå ha hört Muhammed Ali tala och han lät ju som värsta MLK när han kom igång.

      Radera
  7. Hörru Alma. Predikan, inledningsord, beredelseord... hur många olika tillfällen finns det egentligen att låta någon babbla iväg i en gudstjänst?

    Det här "beredelseordet" är om jag minns rätt en halvtimme långt. Jag kan minnas fel, kanske det bara var en kvart, men ändå predikolångt. Jag förstår inte riktigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inledningsord som hälsar välkommen till gudstjänsten liksom och anknyter till dagens tema och texterna utom evangelietexterna innan man ber kollektbönen tillsammans. Beredelseorden är ju inför mässan, detta var bara en söndagsgudstjänst. Kanske är det en lågkyrklig tradition med en sådan inledning? Prästen jag nämnde är EFS:are och i EFS har man en mötesledare förutom prästen.

      Radera
    2. Mötesledare är nog lågkyrkligt, ja. Jag måste göra fler besök hos de högkyrkliga, till stöd för minnet. Mitt enda besök hos högkyrkligt folk hittills gjorde mig förvånad över antalet tillfällen då prästen pratade tämligen fritt (OK förberett, men inte liturgiskt fastslagen text liksom). Då insåg jag att det som jag i Katarina församling sett som "frikyrkligt" (eller lågkyrkligt, då) nog mest bara framfördes på ett annat sätt.

      Radera
    3. Jag har ju varit på högkyrkliga prästers gudstjänster här hemma men de gudstjänsterna är som de flesta andra. Däremot i södra Sverige är det eljest. Men det kanske beror på handboken som ju inspirerats mycket av högkyrkligheten och det är jag glad för. De högkyrkliga fattar att göra gudstjänsten festlig.

      Radera
    4. Haha, ja. Här i Tokholm måste man väl gå till högkyrkligheten för att vara säker på att det görs en vanlig högmässa :-P överdrift, man kan leta efter nyckelordet "högmässa" bara. Men ändå.

      Jag blev verkligen förvånad över att själva gudstjänsten inte var konstigare hos högkyrkligheten. Lite striktare och renare, bara. Formmedvetet. Det visar väl iofs bara hur högkyrkligheten blivit liturgisk norm. Tänk att det inte var länge sedan som ljus och blommor på altaret och korstecken var farlig papism! Skillnaden jämfört med min närmaste, icke-högkyrkliga högmässa, är väl just detaljmedvetenheten. Tydligt markerad skillnad mellan olika moment, så strukturen blir tydligare. Och kanske en skillnad i tilltal. Jag har nog lite svårt för liksom "lågkyrklig attityd" inhälld i högmässans form. Men eftersom det följer en hel del annat med högkyrkligheten, som jag nog inte har lust med, får väl relativt lågkyrklig attityd inhälld i högmässa som på grund av kyrkolokalen firas ad orienten med knäfallande nattvard, bli bra. Tror jag. Även om jag tycker det skorrar smått ibland.

      Jag hade ju planer på att leta upp någon som gudstjänstar efter 1942 års handbok, för att "hitta hem" och sen kunna gå vidare, men blev tillräckligt nöjd med högmässa hos de högkyrkliga i Sigtuna. I och för sig känns det jättekonstigt att man sjunger något annat istället för "Allena Gud i himmelrik" - men det var väl inte allenarådande "på min tid" heller, även om just den församling jag konfirmerades i använde den. Det är väl så enkelt att jag lärde mig den, som man lärde sig att låtar på en LP-skiva kommer i en viss ordning efter varandra. Efter "She's Leaving Home" förväntar man sig "Being for the Benefit of Mr. Kite", liksom. Och jag hoppar till lite när det blir "fel låt".

      Radera
    5. (orientem med m, förstås. Ren felskrivning, men eftersom jag slängt mig med så mycket felaktig latin är det bäst jag gör påpekandet själv)

      Radera
    6. Jag tänkte just påpeka att ad tar ackusativ;)

      Tillbaka till seriositeten: Jag tror SvK och frikyrkligheten ofta biter sig i svansen genom att försöka vara så "tillvänd" besökaren som möjligt. Vi vill att kyrkan ska vara kyrkan och inte något annat. Det är det annorlunda som bryter det vardagliga vi som kommer till gudstjänsten är ute efter-inte "normalitet".

      Och som du skriver, om man fostrats in i en form som fungerar, varför ändra den? För mig är nog ändå senaste handboken så bekant och jag älskar att jag känner igen gudstjänsten i alla länder jag besökt. Du kan hänga med utan att kunna språket till och med om du besöker en katolsk kyrka tex.

      Radera
    7. Ibland finns det ju skäl att ändra. Gudstjänsten måste ha ändrats många, många gånger under årtusendenas lopp. Den moderna katolska mässan istället för den tridentinska... jag förstår att bytet skrämde bort en del folk, eller kanske ännu mer: gjorde det svårare för de som inte var med just under bytet, att komma tillbaka. Men jag förstår också att det verkligen var dags att uppdatera.

      Radera
    8. Oh, jag glömde länken till det där jättelånga beredelseordet.

      http://oasrorelsen.se/listen-and-download-1/fdragshallare/83-bertilgartner1/articles/409-bertilgartner2002

      Tyvärr står det inte hur långt det är. Jag minns bara att jag blev förbluffad över längden. Men om beredelseordet är på en kvart, har man då också inledningsord på en kvart och predikan på 40 minuter?

      Radera
    9. I mina sammanhang är inledningsordet typ fem minuter och själva predikan allt från 10 -40 minuter. Bredelseorden ca 15 minuter, normalt sett. En av prästerna här i församlingen predikar så kort att man knappt hinner fatta att hon börjat innan det tar slut och så är det med allt hon gör muntligt, hon är språkligt oerhört medveten därav katolikkorta predikningar, tror jag. Men många tycker hon är för kortfattad med för hög densitet i budskapet-även om hon är mycket älskad som präst. Men stora laestadiansamlingar är nästan enbart psalmsång och långa tolkade, dubblera tiden, predikningar där är nog 40 minuter det kortaste man hört. Beredelseorden är jättelånga eftersom man är så noga med bikt och självprövning före HHN.

      Beredelseorden av Gärtner var 31 minuter, laestadiantakter! Var han kanske schartauan den gamle västkustbon? Schartau, Rosenius och Laestadius var på många sätt lika varandra.

      Radera
    10. Gärtner var om jag fattat rätt inte från början formad av schartauanismen, men han verkade ju i de miljöerna. De blev hans. Så säkerligen schartauantakter, i så fall.

      Med sådana beredelseord blir det flera "predikningar" i samma gudstjänst. Hälften vore nog. Någon menade - Stig Strömbergsson, tror jag? - att har man låg grad av sakramentalitet, ersätter man det med massor av predikningar istället. Det låter plausibelt.

      Radera
    11. Det tror jag kan stämma, reformerta kyrkor är ju så ordcentrerade att kyrkolokalen är möblerad utifrån predikantens position snarare än altarets. I Missionskyrkan i Kiruna (SMF var ju starkt influerad av reformert teologi) stod predikstolen snett framför altaret. I Frälsis, ännu mer avskalat frikyrklig, finsn inget altare bara en botbänk framför talarstolen i mitten av podiet.

      Jag tycker nog högkyrkliga gudstjänster är mer barnvänliga och även ordtrötta mammor mår bättre där.

      Radera
    12. Tack för info om Gärtner! På hans beredelseord låter han väldigt lutheranskt leastadianaktig. Inte bara storleken och konstnärligt framförande, utan också innehåll och teknik är lite laestadiansk.

      Radera
  8. För att krångla till det ännu mer ,skall Svenska Kyrkan få en ny Handbok preliminärt med sexton olika förslag till gudstjänst ordning. Det har got i remis och diskussionens vågor är höga.

    Förmodligen kommer det att bli i stort sätt fritt fram för varje församling att forma sin egen gudstjänst ordning. Inte mycket kvar av den traditionella gregorianska gudstjänsten som var model för den lutherska och katolska tridentinska gudstjänsten. Undrar vilken teologi kommer att styra framtida gudstjänster?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med kyrkohandboken visar SvK att sociologi är viktigare än teologi, trist nog. Det finns ingen anledning att fjärma sig från den globala kyrkan om man inte anser sig antingen vara förmer än de övriga eller inte tycker man hör ihop med dem. Jag antar att båda stämmer speciellt om man ser på det senaste Mitt kors-bråket tex.

      Nåja, här blir det nog ingen större skillnad i gudstjänsten.

      Radera
  9. Ett exempel på en anti-Hagmansk predikan: den som gav upphov till detta.
    http://www.expressen.se/debatt/vara-familjer-ar-inte-onskade-inom-kyrkan/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja då fattar jag. Hålla ett allmänt tal i en politisk fråga med hyperboler som sårar fruktansvärt är ju helt fel i en gudstjänst. Varför talade inte denna person på "humanisternas" alternativa sammankomst?

      Det finns miljarder saker att säga ledare utifrån Bibeln och ett teologiskt kyrkohistoriskt perspektiv. Utan att såra, bara vara en tankeställare för dem som har det svåra uppdraget att styra ett demokratiskt land.

      Detta val av "predikan" är ju helt absurt!

      Radera
    2. Det var väl iofs ett kortare avsnitt ur predikan/talet, ett par meningar, men ändå. Vad resten handlade om vet jag inte.

      Även dialogpredikningar med imamer borde (i min tolkning) vara anti-Hagman. För snacka om splittrande. (Dessa storkyrkopräster, som förefaller betrakta gudstjänsten som sin alldeles egen lilla lekstuga.)

      Ni infinner sig den intressanta frågan. Eva Brunnes predikan, vid motsvarande gudstjänst för några år sedan. Den som fick Jimmie Åkesson att resa sig upp och gå ut, då han uppfattade den som riktad direkt mot honom - vilket den mycket väl också kan ha varit. Var den också anti-Hagman? Genast blev det mycket svårare. Jag vet inte hur bispen lät när hon predikade, men nog finns det många bibelord som går på tvärs mot Åkesson & co.

      Det här är ju en ganska konstig gudstjänst, där de flesta av kyrkobesökarna inte brukar gå i kyrkan - de är inte där i egenskap av regelbundet gudstjänstfirande församling. Egentligen kan man väl ifrågasätta varför en sekulär stat ska ha en gudstjänst som inledning till riksdagens invigning. Förr eller senare får vi väl avskaffa det. Med tanke på att det är storkyrkoprästerna som står för det, kan det IMHO gärna ske förr.

      En hagmansk predikan blir nog väldigt... inte så inbjudande för den som inte är "inne i det". På gott och ont. (Verkligen inte enbart ont.)

      Radera
    3. Ja, Brunne behöver inte vaska fram någon sociologisk undersökning för att predika mot nationalegosim, så Åkesson hade kanske inte stannat vid en "hagmansk" predikan heller. Vem vet, hon kanske hade en jätte-hagmansk predikan, det är inte omöjligt i den frågan.

      Jag tänker på att riksdagsmännen ändå kan behöva höra den partipolitiskt neutrala, men politiskt radikala texten ur inledningen till Salomos Vishet tex: "Älska rättfärdigheten, ni som härskar över jorden.
      Tänk på Herren med svekfritt sinne,
      och sök honom med uppriktigt hjärta.
      Ty de som inte utmanar honom finner honom,
      han visar sig för dem som inte misstror honom.
      Svekfull beräkning leder bort från Gud,
      och hans makt avslöjar de dårar som sätter den på prov.
      Till en ränksmidares själ kommer inte visheten,
      den vill inte bo i en kropp som har sålt sig åt synden.
      Nej, fostrans heliga ande skyr svek
      och flyr de oförnuftigas beräkning,
      den visar vad den är när orätt kommer nära."

      Hagmansk skulle den också vara, så har predikats om hur makt ska utövas sedan urkyrkans tid. Men kanske skulle alla gå ut då? Kanske lika bra isåfall. Den "predikan" texten du länkade till behandlade var hur som anti-hagman så det sjunger om det och då kan det ju lika gärna vara.

      Radera
    4. Glömde: perfekt uttryck med att Storkyrkans präster ser gudstjänsten som sin privata lekstuga. Kanske borde de satsat på skådespeleri eller estradpoesi i stället?

      Radera
    5. Vi raljerar, båda två. Storkyrkoprästerna har rimligen gott uppsåt, men tappar fotfästet i en "församling" nästan utan församlingsbor. Där finns ingen församling att bygga underifrån öht. Man hamnar i ett konstigt läge att liksom behöva locka folk och konkurrera med andra attraktioner. Läraren behöver sina elever, brukar det heta. Då behöver nog också prästen sin församling, för att lyckas hålla sig på rätt köl. Mitt intryck är att man i Storkyrkan inte ens är medveten om det märkliga i situationen, utan tvärtom utgår benhårt från den och närmast utgår från att den är norm.

      Radera
    6. Du har så rätt, förstås. Ingen lätt plats att jobba som präst på. Konkurrensen blir ju mördande om man ska "locka" folk från allt Stockholms innerstad erbjuder. Dessutom blir ju en hagmansk predikan svår; vilken hela församling ska predikan utgå från?

      BTW kul att Gärtner säger "när jag började tänka på detta KORTA beredelseord kom 1 korintier för mig"=D

      Radera
    7. Det kom för mig... så säger laestadianerna, eller?

      Hm. Född i Göteborg, var han. Fostrad i schartauan-kretsar eller ej vet jag inte. Vad jag läst är att Gärtner alls inte var schartauanernas självklara biskopskandidat, att de tvärtom i början var misstänksamma. Kanske för att han varit professor utomlands och forskat på Dödahavsrullarna och sånt. Laestadianismen och schartauanismen har nog mycket gemensamt - även misstänksamhet mot sådant, väl. Som domprost och sedan biskop i Göteborg måste Gärtner ändå ha förstått att ta hänsyn till det lokala, tänker jag.

      Platsen för gudstjänsten där Gärtner framförde dessa beredelseord var ett Oas-möte. Gärtner kan ha anpassat sig till församlingen där och då, eller bara låtit sig influeras av hur andra talade? Jag vet lite om Oas-rörelsen - är det laestadianska inslag där? Kanske han vid detta tillfälle försökte särskilt inkludera dem, vad vet man. Kring Gärtner samlades vad jag förstår konservativt kristna från många olika grupperingar, och en klok ledare försöker hålla ihop genom att inte bara köra sitt rejs utan visa att han lyssnar på och kan känna igen sig och ta till sig från andra. Med tanke på att människor samlades runt honom måste han ändå ha varit en god ledare, tänker jag. Mörkermannamässigt kvinnoprästmotstånd till trots. Människan måste ha varit mer än så. (Men nä - jag ids inte försöka lyssna på de där 31 minuterna igen.)

      Här har vi på något krokigt sätt kommit tillbaka till ditt blogginläggs ämne, inte sant? om syftet med predikan (och kanske också andra saker som prästen formulerar mer självständigt) är att samla församlingen kring kyrkans tolkning av Guds ord.

      Radera
    8. Jo, du har rätt. Trots att han är högkyrklig predikar han tydligt lågkyrkligt och var(är fortfarande) älskad också bland tex kvinnliga präster och lågkyrkliga leastadianer. Han kunde alltså predika utifrån kyrkans tro och den församling han talade inför snarare än utifrån sina egna tankar. och jo, predikanter kan uttrycka sig precis så: det kom för mig!

      OAS hade möten för flera år sedan i Boden och jo, de som står laestadianismen nära var där men vi var nog en och annan som inte var van vid dansen och viftandet med fanor och band i Idla-flickorstil. teologiskt står de nog ändå rätt nära vår traditionella protestantism. Men då enbart östlaestadianerna (Torbjörn Lindahls kompisar), väst gillar inte alls ritualer och dramatiseringar av kristna budskap.

      Radera
    9. När du självklart skriver att Gärtner var högkyrklig inser jag att visst ja, det har jag hört någon gång. Kanske det var därför som schartauanerna/de gammalkyrkliga var smått skeptiska till honom: han var inte en av dem. När jag googlade hittade jag att han nog ändå haft tidig och kontakt med schartauanismen genom sin mor. En viktig kontakt med en lågkyrklig präst som ung hittade jag också i en av dödsrunorna. Sen är det klart, att just eftersom han blev en samlande faktor lyfter folk fram de faktorerna. Om han bara kört högkyrklig-rejset hade ingen kommit ihåg den lågkyrkliga prästen från hans ungdom, eller hans schartauanska mor.

      Radera
    10. Ja, han kan ju mycket väl ha varit sådan att han inte ville sätta en etikett på sig och helt medvetet körde lågkyrkostil ibland. AKF anses ju som väldigt högkyrklig men kanske det är en förenkling? Jag vet många kvinnliga präster som ser med stor respekt och kärlek på Bertil Gärtner och i OAS och andra sammanhang var han tydligen lågkyrkligt innerlig. Han var nog större än sitt rykte.

      Radera