Kvinnliga* kardinalsynder

Dagen har ibland en rent bisarr rubriksättning på sina debattartiklar skrivna av fristående skribenter.Nu senast fick en stackars intressant debattör sin artikel slaktad av rubriken:

"Gud som mor obegripligt". Artikeln handlar alltså inte om den åsikt Anders Gerdmar  förfäktar;  Gud som man och inget mer, utan om hur patriarkalt kyrkan har styrts vilket lett till allehanda oönskade konsekvenser. Debattörens huvudsakliga fokus hamnar i hur till och med synden blir skevt presenterad som ex-vis kardinalfelen (dödssynderna) tydligt visar. Saker som den styrande manligheten gör men den underordnade kvinnligheten sällan förfaller till räknas upp i medeltidens lista över kardinalfel som kan leda till synd:

Girighet, avund, lättja, högmod, lusta (latinets luxuria säger mer vad det handlar om), vrede och frosseri menar debattören är mer manligt inriktade medan de motsvarande dygderna i sin tur förknippas med kvinnlighet sedan medeltiden. 

Han tar även upp intressanta vinklingar som att äktenskap varit kvinnans enda karriärväg (då måste han rimligen avse reformationskyrkorna där det länge varit omöjligt med kommunitetsliv) och han formulerar sig vasst och tydligt: "den man som inte begriper att det finns strukturer i samhället, språkbruk på arbetsplatser, traditioner i kyrkan och later i hemmet som gynnar män har inte tänkt färdigt."

Läs alltså artikeln och strunta i den mycket missvisande rubriken.

Jag tänkte vidare på det han sa om hur androcentrisk kyrkan är i tex kardinalfelen och jag tycker han verkligen hittat rätt där. Jag försökte skriva en motsvarande lista över det som den kvinnliga könsrollen leder till i stället:

Manlig: Lusta, luxuria                Kvinnlig: skambeläggande (av sig själv och därmed också av andra)

Manlig : Lättja                            Kvinnlig: motsatsen, arbetsnarkomani, att alltid ha något för          händer,                   lägga sig i och styra upp och skämmas om man inte ständigt gör något tills man springer in i väggen (se ovan).

Manlig: Högmod                          Kvinnlig: timiditet och mindervärdeskomplex

Manlig: Girighet                          Kvinnlig: självutplåning

Manlig: Frosseri                           Kvinnlig: självskadebeteenden

Manlig: Avund                             Kvinnlig: behagsjuka, jag gör vad som helst för att duga (se ovan)

Manlig: Vrede                              Kvinnlig: konfliktskräck

Överskriften på de manligt kodade kardinalfelen är som jag ser det aggressiv konkurrens medan överskriften på de kvinnligt kodade är bitterhet.

Här kan man dra många slutsatser. Kardinalfelen ska ju alla leda till synd, och hur mycket lidande och död har inte de manliga kardinalfelen lett till. På samma sätt är det med de kvinnliga: kvinnor som av skam dödar sina barn,  gifter bort sina döttrar, förgiftar andras liv med sin egen skam som de för vidare till andra med elakt skvaller och fördömanden. Skulle vi ens kunna föreställa oss ett patriarkalt samhälle utan den skam vi kvinnor bär med oss från födseln? Vem skulle gå med på att gifta sig i traditionella samhällen där kvinnan enbart är en slav till mannen om det inte vore skamligt att bli över? Vilken kvinna skulle stympa sina döttrar om inte skammen styrde henne? Vilken kvinna skull döda sin ofödda flicka om inte skammen styrde henne?

Vidare: vad går vi inte med på av behagsjuka? Hur många kvinnor skulle stå ut med våld i hemmet om inte den styrde oss? Hur länge hade vi stått ut med ojämlika förhållanden i arbete och hem om vi inte hade som högsta mål i livet att bli accepterade och omtyckta? Kvinnor kommer ju aldrig till punkten "bli fruktade" utan stannar envist kvar i att bli älskade av alla vilket ofta gör oss falska.

Sedan kommer  vår arbetsnarkomani som hör ihop med det andra. Aldrig sitta still. Mormor skämdes om hon satt ner utan en stickning och virkade fick man inte göra innan barnen blivit stora. Att vara blyg och självutplånande hör ihop med detta. "Jag får inte finnas om jag inte gör nytta".  Steget därifrån till självskadebeteenden är inte långt. Det hör ju också ihop med behagsjukan förstås: "Om jag blir tillräckligt smal, om jag opererar mina läppar, om jag skär bort mitt lösa magskinn..."

Vi ger och ger och ger tills inget finns kvar av oss själva.  Vi ger och ger tills inget finns kvar ÅT oss själva. Kvinnan sitter vid spisen för att servera de ätande vid bordet. Själv äter hon smulorna som blir kvar när alla vilar sig och hon fortsätter städa upp efter maten. Den traditionella kvinnorollen konstrueras ju så att vi ständigt får veta att vi aldrig kan vara för unga eller för smala. Vi ska alltså helst aldrig födas och inte väga något alls. Men när det nu är så olyckligt att vi existerar gör vi allt för att ingen ska märka det. Vi förminskar oss och gömmer oss och försöker att inte märkas. Skam över oss när vi misslyckas med detta.

Vi kvinnor har som normaltillstånd att vända andra kinden till och hoppas att allt till slut ska bli bra "om jag inte bråkar".  Vi hoppas och hoppas. Vi hoppas att han håller sig nykter, att han inte ska slå barnen, att han ska bli snällare om jag blir en bättre fru, att lönerna ska bli lika till slut, att vi ska få erkänsla för vårt arbete, att någon en gång ska stå ut med oss.  Vi ber i tysthet att kyrkans män  ska släppa taget om makten och formuleringsföreträdet, men stöder sällan ens denna manliga debattör offentligt för att "hålla frid så mycket det kommer an på oss." Vi blir "kvinnliga eunucker", som Germaine Greer så träffande formulerade det, som försöker manipulera oss fram i tillvaron eftersom vi saknar reell makt.

Och allt sparar vi inom oss som en stor stark bitterhet som förgiftar oss och dem vi älskar.

Har ni som läser andra idéer om detta? Kanske alternativa kvinnliga kardinalfel?

 *kvinnligt kodade alltså, jag menar INTE att kvinnor och män är två helt olika arter och har motsatta egenskaper. Självklart, men värt att påpeka.