Min äldsta häst Chateaux och min hund Elva i stallet. Tacksamhet kunde bilden heta. |
Andra korinthierbrevet kapitel 9, vers 8-10
Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.
Det står ju skrivet: 'Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet.'
Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.
Om det är något jag fostrats in i så är det att "en givares hand blir aldrig tom" generositet har varit en grundbult i hela min kultur. Att ge är lätt och glada givare är det normala men att ta emot är svårare. Även att ta emot från Gud är ibland svårt, hur tokigt det än låter.
Mina hästar ,som jag fått på så olika sätt även om alla förstås ytterst är gåvor från Gud, skådar jag dock aldrig i munnen. Det är fortfarande ett mirakel varje dag att de finns där. Att de bor hos mig är ett mysterium. Precis som med mina barn är det ofattbart att allt detta överflöd givits mig. Jag borde aldrig kunna vara ledsen mer i hela mitt liv som fått så goda gåvor. Jag är så orättvist behandlad till min fördel att jag borde skämmas- och det gör jag. Ofta. Och då är det väldigt lätt att vara ledsen trots att jag har det så bra och då skäms jag ännu mer och så skriver Lena Mellin att vi som har det så bra inte borde vara deprimerade eller kunna drabbas av självmordstankar utan beter oss som löjliga prinsessor på ärten- och så har jag vandrat runt ett varv till i skamdepressionsspiralen.
Så känner jag aldrig inför att ge. Generositet är ett så självbelönande beteende så det är verkligen mystiskt att det finns en enda snålvarg här på planeten sedan Dickens skrev om Ebenezer Scrooge. Men jag ska inte fundera mer på det, då blir även givandet en källa till skam och självupptagenhet. De som menar att givande och godhet är något avskyvärt och egoistiskt tillhör nog de där som aldrig ens testat på generositetens självbelöning. En riktig generös person behöver ju inte ens ett tack, givandet är belöning nog och kanske är det därför vi mår så bra av det. Anakoreten som gav hela sitt liv rent bokstavligt blir plötsligt mer begriplig. Vi blir som mest lika det vi ska vara : Guds avbild, när vi ger. För "Våran pappa brukar bara slösa, allting som han äger ger han bort." som vi sjöng i musikalen "Pappa" av Ingemar Olsson.
Men
Gud tar ju gärna emot också, lovsång, dansföreställningar, kantater, konstverk, blombuketter, kyrkobyggnader och presenter. När jag var barn
skrev jag brev och ritade teckningar till Jesus som jag lade på TVn, på
något sätt förstod jag att detta var en viktig plats i huset. En gång
klippte och pysslade jag ihop en båt av tandpetare, bomullstops och gamla kuvert
inspirerad av någon söndagsskolelektion om lärjungarna och Jesus på
Gennesarets sjö. Jag är säker på att Gud tog emot allt detta utan att
skämmas. Jag önskar jag kunde vara lika generös i mottagandet så jag
släpper skammen och bara kunde vara tacksam och glad. So help me God.
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt.
Det är nog bra om man kan växla mellan synvinklarna. Mellan ”så länge skutan kan gå” - vad är det som säger att just jag ska få lycka och välgång få färden? Men ibland få rasa och gråta också.
SvaraRaderaJo,du har rätt. Jag är helt säkert en prinsessa på ärten, jag kan inte låta bli att gråta och vara ledsen ibland.
Radera