Minns du, Johannes? Kommer du ihåg, Maria?

I denna tidning , inköpt 1993, finns texten av Stefan Andhé.

x

Minns du, Johannes, när Jesus gick på vattnet. Vilken tur att jag inte var där, jag hade absolut svimmat. Min unge! Vandra omkring på stormigt vatten! Jo, du vet ju hur jag aldrig kunde glömma att han var mitt barn.

 Jo, du glömmer ju aldrig att jag är din systerson, kära moster. Om jag så blir hundra år. 

 Förlåt mig, men det var inte så lätt. Du, min systerson, vet ju om de visa österlänningar som färdas hit ibland. De talar om den store upplyste som redan som barn fick vackra blommor att växa i sina fotspår, alla såg att han var utvald ingen ifrågasatte honom, prinsen som var så saktmodig och vis. Så var det inte med Jesus. Han kunde var så egensinnig redan som barn. Hans småsyskon älskade honom men ändå sa lillebror Judas en gång. " Mor, jag tror Jesus är ett hopplöst fall." Det var nog när vi kom hem från påsken i Jerusalem , då när han försvann. Småsyskonen stannade med din mamma, han var ju tolv så vi tänkte att det var dags för honom att komma till templet, men de andra var för små. 

  Och här är vi, två hopplösa fall om det inte vore för honom. Nog minns jag när han gick på vattnet men ännu mer minns jag när han stod på stranden, elden brann, doften av nybakt bröd som slog emot oss och hans ... ja du vet, det där sättet han hade : "lägg ut näten igen." och så gjorde vi det. Den morgonen glömmer jag aldrig om jag så blir hundra år. 

Det kanske du blir. Du kanske aldrig dör men min stund är nu kommen.

Nej, moster, du ska inte tro på de där ryktena, det var ju några som trodde han sa det, den där morgonen. Men det var inte så, han sa bara "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig."Du vet hur noga han var med att inte prata om andra, bara vända sig direkt till den han talade med. 

Du måste nog skriva ner det där, och skicka ut till församlingarna. Ryktet består, Och bland har jag tänkt, varför brorsonen Johannes, varför inte mina egna barn? Men nu när vi sett hur det blev fattar jag. Så många barn har jag sett dö för sanningens skull. Men du finns kvar ändå. Du blir nog hundra år. Skriv ner våra minnen, du som kan. Du vet att jag bevarat så mycket i mitt hjärta. Det får inte dö med mig.

Men Lukas läkaren skriver ju redan till de gudfruktiga om hans liv. Han pratade ju med dig, minns du inte? 

Jo, men du var med hela tiden , du kanske glömde något eller så tycker han att det där på bröllopsfesten i Kana inte var så viktigt. Du var så liten, men du var där. Eller den där kvinnan vid Sykars brunn, du vet att Paulus inte är så förtjust i den händelsen, du måste skriva för jag hade så fel när jag var ung. Han var inte Israels tröst, han var hela världens tröst. Det var för att var och en som tror på honom skulle kunna bli Guds barn som han kom till oss. Inte bara för oss, för alla. Skriv, Johannes! Du kanske blir hundra år, men vi vet inte. Så skriv! 

 Så här har jag brukat göra hela mitt liv. Inte förrän jag läste Jesus a Pilgrimage av James Martin SJ visste jag att ungefär så här gör man i den Ignatianska bibelmeditationen: lever sig in i en bibelberättelse efter läsningen. Ibland ritar jag, målar eller skriver en sång. Men oftast skriver jag mig in i berättelsen. Den här gången var det också en påskbetraktelse av Stefan Andhé som tog tag i mig. Jag kan tänka mig att fler än jag och jesuiterna kan skriva sig till insikter på detta sätt. 

Varken jag, Stefan Andhé eller Jesuiterna menar att denna inlevelse i bibelordet är en sann uppenbarelse på samma sätt som ordet i sig, men det har många gånger avslöjat nya djup i bibelordet för mig liksom för andra som använt denna metod för att förstå ordet. Det är mitt förnuft och känsla som mediterar kring ordet. Knappast hade jag sett lillebror Judas säga detta om "hopplöst fall" om jag inte visste att hans helgon"ansvar" är just hopplösa fall. 

Även vi har ju, precis som Paulus, Guds Ande. Om man är medveten om detta samspel kan man nog få ut mycket av detta. Men blir man galen och tror att jag fått "uppenbarelsekunskap", totalt stridande mot ordet,som en del brukar hävda att de fått,då är det farligt. Alla får pröva och behålla det goda, även jag. Ni får helt ignorera mig, eller skicka mig till psykakuten, om jag börjar hävda att jag är Kristi brud, bara jag och ingen annan.