Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

söndag 2 maj 2021

40 dagar påsk

 

Kökets påskris är en del av tulpanbuketten och står ännu kvar.


När mina äldsta barn var små på 1990-talet köpte jag en liten pärla till bok som handlade om att fira högtider med barn. Den var skriven av en tysk präst som också var engagerad i walldorfskolor. * Hon rekommenderade ett påskris där barnen fick måla ett ägg varje dag under påsktiden att hänga upp i påskriset så det till slut var fullt av färgglada ägg. Mitt tidspressade liv har dock aldrig tillåtit ett sådant påskfirande men jag har det i åtanke inför en lugnare tid då barnbarn förhoppningsvis kan få vara med farmor/mormor under påsktiden. Jag har tänkt mig att de då kan få göra flera ägg om de inte är hos mig hela tiden, vilket ju är svårt när nu två av mina älskade ungar bor på annan ort, och sedan hänga upp när de hälsar på igen. Nu proppar jag i stället riset fullt med köpta fuskägg redan på påskdagens morgon.

Det är som min älskade kloka vän Åsa säger: bor man i periferin och tillhör en liten udda minoritet harman inte samma möjligheter som andra att bo kvar på dagligt kontaktavstånd till vänner och familj. Det är något som majoritetsbefolkningar aldrig riktigt kan omfamna eftersom de föds i tättbefolkade delar av landet. En välmående medelklass har inte alls förståelsen för flyttvånget när man måste söka arbete var som helst i landet och utbildningsorterna alla är på bekväma avstånd för dem. Justnu måste man visserligen söka sig norrut för arbete, men inte om man tillhör den klass som faktiskt är maktbärande i Sverige. Den styrande klassen kan välja att flytta eller stanna kvar utan att sänka sin levnadsstandard, vad de än väljer.




Statarsystemet är inte avskaffat på den punkten att den fattige måste flytta på sig. Det är alltid den som står i en svagare social position som måste vara beredd på uppbrott. Det är, som blivit allom bekant i dagarna, den trakasserade familjen som måste flytta från den våldsamma fadern, inte tvärtom. Filippinska barnflickor och hembiträden tar hand om andras barn över hela jordklotet och får vara glada om de kan ringa till sin egen familj och kanske träffa dem vartannat år. 

För mig**** har därför traditioner blivit viktiga och jag har, från det att jag väntade min förstfödde son när jag var 17 år, försökt förtydliga traditioner som skapar den där sammanhållningen över tid som yttre ting försöker ta ifrån oss. Påskäggsmålning och påskris som står under alla dagarna hör dit. Vi är kristna och tillhör hela den historien. När jag var barn visades en ljuvlig film på barn-TV om traditionell färgning av ägg i dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ukraina: Pysanka.** Så fina ägg har vi aldrig åstadkommit men denna internationella tradition ville jag ta in i min familjs historia.

En annan ny tradition är att barnen ska leta påskägg på kontinentalt vis. Som fransklärare låter jag alltid mina elever berätta om sina traditioner och vare sig de kommer från Burundi, Storön, Filippinerna, Överkalix eller Syrien letar de påskägg. Det är en tradition som säkert sprids av kommersiella skäl men jag hänvisar hit igen.* Jag vill alltså inte göra mina barn till främlingsfientliga hembygdsfanatiker. Jag tror det är viktigt för en kristen minoritet att lyfta blicken och se:

en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer.

Och de ropade med hög röst: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.« Upp. 7:9-10

Men sedan finns förstås egna seder som hör ihop med just vår familj och en sådan bröts igår: att ta en cykelutflykt på första maj vi pysslade med gården i stället eftersom inte alla har en fungerande cykel. Min morfar hade infört seden för sin sjubarnsfamilj där alla hade cyklar men ingen hade bil. Vi som vuxit upp i Kiruna kommun vet hur efterlängtad den dag var när cykeln skulle få tas fram efter vintern och vid Valborgstider var sparkföret uselt så längtan var stor att få kunna röra sig fritt igen.*** Men man fick vänta. Man fick längta. Man fick tjata. Och så kom första maj och cykelutflykten till Holmajärvi med familjen och matsäck i mammas cykelkorg. Sedan cyklade vi förbi demonstrationstågen, ja plural. Inte gick syndikalister, LO, kommunister och sossar i samma tåg! Det var i min barndom länge sedan man kunde, som farmorsfar, vara syndikalist och socialdemokratisk ordförande i fattigvårdsnämnden i Tuolluvaara.

Första majdemonstration i Stockholm på 1890-talet. Då var farmorsfar en liten gosse i en liten by i nordligaste Lappmarken och förstod inte språket på plakaten.

Däremot demonstrerade vi aldrig. Den stora  minoriteten kristna var inte längre med på det tåget. Det berodde sannolikt på arbetarnas egen predikant och biskop: Lewi Pethrus, som efter åren i USA tagit avstånd från arbetarrörelsen som blivit alltmer ateistisk. Mina Broderskapssläktingar hade bildat KDS lokalavdelning i Kiruna kommun, fast nästan alla var Tuolluvaarabor, när Lewi Pethrus gav uppbrottssignal trots att min släkt inte var pingstvänner. Än idag är KDs starkaste förankring hemmavid i Östlaestadianska släkter i Karesuando församling. Jag antar att farmorsfar, om han hade överlevt sin 47-årsdag, hade bytt till detta tåg tillsammans med min unge far och medelålders farfar.

Det som istället för äggmålning präglar denna påsktid 2021 är tidens flykt. Mina kära svärföräldrar har

varit krassliga så den käre herr Bråddjup har bott i Kiruna med dem sedan Långfredagen då läget blev akut. Då har jag och de yngsta barnen börjat läsa en bok vid middagen: Pärlfiskaren av Karin Erlandsson. Den första delen av en serie som heter Legenden om ögonstenen. En helt ny tradition som kommer sig av traditionen att köpa böcker på bokrean, som introducerades av min far, har därmed kommit in i familjen. Och den kommer jag att slåss för lika starkt som morfar och pappa höll på cykelutflykten första maj; om det så var snöstorm, ovanligt, eller vi fick kämpa oss fram i knädjup snösörja, vanligt. Och påskriset står kvar till Kristi Himmels.




 

Vardagsrummets stora påskris står också kvar.

* Jag vet att Walldorfpedagogiken har märkliga andliga rötter, men säg ett pedagogiskt vapen som inte Jesus vred ur händerna på fienden den första påsken?

** Då var seden så starkt förknippad med kristen påsk att Sovjetunionen förbjöd denna vackra sedvänja som dock överlevde bland ukrainare i förskingringen och blev en påsksed att beundra i mitt hem. God moves in mysterious ways.

*** under min barndom och ännu mer mammas barndom tilläts ju barn leka utan vuxen tillsyn dagarna i ända. det var Bullerbyn på det sättet även i gruvstäder och tornedalsbyar. Fast inte alltid lika snällt.

**** Eftersom denna påskkalender, liksom fastekalendern blivit någon slags egocentrisk självbiografi infogar jag här en helt färsk selfie.

5 kommentarer:

  1. Bara för ett par generationer sedan så förväntade man sig inte att få bo där man ville. Även med yrken som lärare, läkare, präster så fick man bryta upp från utbildningsorterna och plantera in sig i någon liten ort, långt bort. Lärarinnor kunde dock lokalrekryteras (exv PO Enquists mamma)

    Det är väl inte så konstigt, men märkvärdigt är att många stannade kvar på den lilla orten.

    Kommer också att tänka på militärers familjer som fick bryta upp flera gånger... svårt..

    SvaraRadera
    Svar
    1. (Med märkvärdigt menade jag att många verkar att ha stannat kvar i Ockelbo eller Pajala trots att de med tiden fått möjlighet att få tjänst i större samhällen)

      Radera
    2. Jo så var det. Pastorer är ju också e slags nomader som tvingas till norra Sverige när de är nyexade och sedan får chansen att återvända söderut när de jobbat några år. Inte många stannar. Ewert Aronsson är nog den enda jag känner till som stannade i norr fast han var född i Bohuslän. Han blev dock laestadian och fann sin fru här uppe. Först vid pensionen flyttade han tillbaka till Bohuslän.

      Visst flyttade andra också men som det var när jag kom ut på arbetsmarknanden var det arbetsförmedlingens viktigaste uppgift att ordna jobbresór söderut, så har det aldrig varit för folk i Mälardalen, inte ens nu när jobben finns i norr skickas folk hit i stora massor. Dessa jobbresor blev så institutionaliserade att Kirunas fotbollslag myglade till sig dessa bidrag för sina turneringar.Det uppdagades och hela Kirunahärvan nystades upp det var mycket mer än så nämligen.

      Jo tänk att folk stannade tänk att folk fortsätter att vara bönder och göra en massa annat som städerna inte kan vara utan men som få vill göra. Dålig lönsamhet, hemska arbetstider och hopens förakt är lönen för mödan, dessutom.

      Radera
  2. Hoppas att det blivit bättre med Thomas föräldrar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja lite bättre är det men nu hoppas vi på äldreboende eftersom de ändå måste flytta pga sprickbildningarna. Då kan vi slappna av bättre.

      Radera