Utsidan inåt på rymmen från sanatoriet

 

Läste denna bloggpost hos Underbara Clara 

https://underbaraclaras.se/2021/05/05/jag-vill-bara-vara-snygg-ar-det-for-mycket-begart/#comments

Jag gillar dessa Clara ryter ifrån-inlägg och läser då också kommentarerna som är så trevliga och informativa hos Clara. Tydligen är vi som följer Clara trevliga typer eller är det Clara som inbjuder till konstruktiva inlägg? Eller har hon helt enkelt tur med läsekretsen precis som jag, som får få men högkvalitiva kommentarer här☺

Nåväl, Clara fick mestadels medhåll på sitt kluriga kåseri men en person ifrågasatte hennes ordval, som jag ser det, på goda grunder:

Moll: Lungsjuk kan man vara. Sinnessvag också. Och man kan hamna på sanatorium. Inget av det särskilt lustigt och inget som kläder kan åstadkomma tror jag. Eller kanske TBC-smitta kan sitta i textilier?
Vad innebär det för dig att “kläder gör din kropp värre?” Hur då värre? Vad är fult enligt dig? (Att se ut som man är sinnessvag? Eller drabbad av TBC?) Vad är det att vara snygg? Hur ser man ut då?
Jobbigt att vilja vara snygg och uppleva sig vara motsatsen. Hur orkar man homsa med allt sådant. Finns så mycket som är roligare än att tänka på än hur man själv råkar se ut. Hel och ren räcker väl. Och ödmjuk inför livet, världen och medmänniskorna. Då brukar folk se alldeles tillräckligt fina ut.

Moll fick på moppo av flera kommentatorer men jag var tvungen att kommentera hennes klart meningsfulla inlägg:

 Du har naturligtvis rätt, samtidigt är nog alla människor intresserade av att känna sig bekväma i sina kläder och en del av denna känsla är att känna sig lik sig i kläderna. Kanske snygg är ordet för de flesta , men jag vill nog mest se ut som mig själv och inte känna mig utklädd. Senaste modet är dock nästan alltid fel. Jag har gärna tantkläder i femtiotalssnitt bara inte armarna kläms fast i smala holkärmar, för jag är i själ och hjärta tant med stor användning för starka armar. Om jag känner mig sinnessvag, som ganska ofta, mår jag ändå bättre i ridbyxor och ridrock på en lång galopptur i den ljusa vårnatten. Snygg, nja, men sinnesstark blir jag av det, som om jag rymt från sanatoriet för att aldrig återvända=)

Och jag insåg i skrivandes stund att prick så är det. Jag har alltid sett mig som noga med kläder men få ser nog det på mig eftersom jag aldrig följer modet annat än på det motvilliga sätt som uttrycker sig i att jeansen måste bytas ut och de får ett annorlunda snitt än det utslitna paret eftersom det inköptes för 20 år sedan, eller eventuellt ärvdes för 20 år sedan och alltså har 30 år på nacken. Men som den uppmärksamme läsaren redan upptäckt: jeans är ett slitstarkt mode som jag följer, liksom de flesta svenskar, slaviskt. Svensk nationaldräkt är jeans. Få svenskar kan sanningsenligt hävda att de inte har minst ett par jeans i garderoben. 

Så inte är jag opåverkad av trender bara långsammare i att hänga med i modenycker eftersom jag fäster mig vid kläder som jag trivs med så till den grad att de får hänga med tills de är utom räddning och får avsluta sitt liv som inslag i en trasmatta. Hel och ren stämmer alltså inte alltid på mig. Jag lappar och lagar, syr om och fixar. Jag har nämligen ett extremt behov av att inte känna mig utklädd jag vill helt enkelt att utsidan av mig ska leda in, så till vida att den som ser min utsida ska få en glimt av min person utan att jag för den skull ska behöva tänka i två timmar innan jag klär mig inför en dag på jobbet.

Ridkläderna då? Numera är ju även funktionskläder en jätteindustri med stor ekonomisk makt så även

"Creates identity"

ridkläder. Köper jag någonsin nytt så är det i allmänhet ridkläder men naturligtvis är även ridbyxorna och tröjorna oftast "Pre-loved". De håller förstås inte i evighet trots mina omsorger. Min sommartröja börjar nu vara färdig för trasmattan och när jag vände den ut och in för att hitta ett sätt att rädda den, såg jag denna etikett. Så här vill ju modeindustrin framställa det: "med kläder väljer vi persona så köp din personlighet av oss". "Som du är klädd så blir du hädd." Och nu kommer kapitalismen inpå bara kroppen som aldrig förr. De som har pengar köper sig till och med kirurgi, som av någon outgrundlig anledning kallas "skönhetsingrepp", för att skapa identitet.

Det märkliga är att identiteten då i allmänhet suddas ut: i stället för att ha sitt eget utseende blir personen en kopia av klanen Kardashian eller någon annan trendsättare som lagt sig under kniven, limmat fast en gardin där endast ögonfransarna en gång fäste eller sprutat in fillers lite varstans i ansikte och rumpa. Och ska denna tröja nu bli trasmatta så har den ju skapat färdigt vad gäller min identitet. Kommer mitt körkort då att gå upp i rök, passet bli ogiltigt, vad händer med fingeravtryck och DNA? Får mattan en del av mig likt en slags vänlig dödsrelik? Här har tröjan skapat min sommaridentitet i snart 20 år och nu är den bortom lagning. Borde jag känna mig vilsen? 

Jag tror nog att jag slutar grubbla nu och sadlar istället Smilla* för att ta en snabb galopptur så den där känslan av att ha rymt från sanatoriet infinner sig. Och så repeterar jag det bästa som skrivits om identifikation:

[…]jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Uppenbarelseboken 2:17b

*Sommaren då Smilla blev till hade jag förstås denna tröja på mig när vi bodde i Pengsjö och väntade på att Manzanillo skulle göra sitt jobb med Isa och Chateau. Hr. Bråddjup fotade oss från balkongen i huset där vi bodde efter att jag varit på morgonpromenad med Aron 5 år och Chateau 18 år. Ridbyxorna har jag också kvar, men de håller nog några år till.