Amund var en kakelugn som fortfarande värmer en hel släkt. Han föddes i Norge där han blev gruvarbetare i Skjommen i Ballangen vars mest berömda medborgare heter Annifrid Lyngstad . När han fick uppbrottsorder av Gud lydde han. Den näst största resan han gjorde var den när Gud sa att han skulle resa till de svenska Malmfälten. Han hörde ett ortsnamn som han inte riktigt uppfattade men på biljettkontoret såg han namnet Gällivare, det lät mest rätt så han köpte tågbiljett till Gällivare.
På tåget kom han i samspråk med en man som i samtalet nämnde Tuolluvaara och att där fanns en gruva. Det klack till i Amund : det var ju Tuolluvaara han skulle till, inte Gällivare! Så han hoppade av tåget i Kiruna och tog sig till gruvan. Där fick han genast jobb och förmannen som anställde honom ville visa honom vägen till hans arbetsplats. " Nej, det behövs inte sa Amund, jag vet vart jag ska." Och när han hittade sin plats inne i gruvan kände han genast igen den.
I gruvan fick han många vänner, en av dem var Assar som , liksom Amund, var pingstvän. Assar mötte Amund den där dagen och det är han som berättade historien för oss. Amund själv var inte den som berättade dessa saker han bara levde i den mest naturliga lyhördhet för Andens röst i stort som smått. Familjen med hustrun Astrid i spetsen blev naturaliserade Tuolluvaarabor i sin villa på Egnahemsvägen.
I Tuolluvaara föddes Astrids och Amunds sjunde barn och Amund blev söndagsskollärare i sin nya hemby. Alla äldre människor vet vem Amund var och aldrig har jag hört ett ont ord om honom. Det är så ovanligt att man tror att något är fel. Speciellt som Amund ofta var irriterande trosviss och väldigt socialistisk. När förmän försökte styra upp honom sa han bara "Jag går med Gud och det är bara Gud jag lyder." Även direkt farliga saker gjorde han med motiveringen att Gud skyddade honom från både skut och ras i de farligaste oskrotade gruvorterna. Ändå är alla som berättar om hans envishet och trots fulla av respekt.
En sorg för Amund var att bara ett av barnen fortsatte på den väg han valt som sin egen, men alla barnen respekterade ändå Amund och hans bergfasta barnaskapsförvissning: "Det är evig sant, dertill har jag fått den hellig Ånd till pant." sjöng han utan minsta tvekan. Och när Anden gav ingivelsen till honom profeterade han med en helt vardaglig röst men med gudomlig auktoritet över människor han mötte även om det var det första mötet. Det var inga elakheter utan kärleksfulla och stärkande profetord som kom från Amund. Hans nådegåva var att dela med sig av sin orubbliga inre kärleksstyrka till sin omgivning. Och ännu berättar hans åldrande, hederliga barn med stor respekt om sin helgonpappa.
Jo, för den heliga Amund är de mest naturliga sättet att tänka på honom. När han dog var han ute och fiskade. Samtidigt som han fick hjärtattacken som lyfte honom rakt in i evigheten drog han upp en stor fisk ur Vättern och hans barn fick olika hälsningar av honom trots att de var utspridda över Norden. Därför visste alla vad som hänt när han inte kom hem från fisketuren: den helige Amund, fiskaren, hade landstigit på den himmelska stranden och därifrån sänder hans brinnande ande ännu värme genom tid och rum i ringar på vattnet som når längre ut och djupare in än de hann under hans livstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar