23 mars 1969

Karin Stenberg och Carl Lindhagen 1919.

dog Karin Stenberg (född 1/5 1884), legendarisk lärare och folkbildare från Arvidsjaur och en av mina stora förebilder. Man ser på bilden intill hur intelligent och humoristisk hon var. Hon hör till dem som påverkat mitt liv mer än jag förstått förrän jag på gamla dar läste hennes texter från pappas samling. Hon och hennes aktivism  har påverkat mina föräldrar och deras vänner, ja delar av vår världsbild beror mycket på hennes inflytande. Jag önskar att fler vore som jag på det sättet för hon var en klok lärare. 

Hon var den som gav en röst åt samer när storsvenskarna i sin patriarkalt koloniala omsorg ville göra om skolväsendet i lappmarkerna till en slags renrasighetsutbildning med apartheid som metod.  Samiska barn med renskötande föräldrar skulle tvingas bo i dragiga skolkåtor med risgolv för "lapp ska vara lapp" och inte skämmas bort i varma hus med för dem onödig bildning. Karin Stenberg skriver så träffande i  Dat läh mijen stud! –Detta är vår vilja: en vädjan till den svenska nationen från samefolket (1920) :

"De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor , som i övrigt skildrat samefolkets liv[…]Det har ej varit samefolket som skildrats utan […] ett exotiskt land med en gubevars, nog så intressant befolkning, som dock vunnit i intresse ju mera olikartad andra människovarelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den[…]. "

Tyvärr lyssnade staten inte på Stenberg utan lät Hjalmar Lundbohm med vänner bestämma att apartheid skulle råda i Sverige på skolområdet. Samiska barn med renägande föräldrar skulle gå i kåtaskolor med nomadlärare och en enklare läroplan som enbart syftade till att fostra framtida renskötare med exotiska vanor som hölls renrasiga genom segregation. Man fäste ingen vikt alls vid att Stenberg och Arvidsjaurs sameförening enhälligt stod bakom att samer skulle få samma skolning som alla andra i Sverige. Vitalis Karnells uttryck "Lapp ska vara lapp" blev i stället ledord för sameskolväsendet, och i allt väsentligt bedrivs samskolan på liknande aparheidsätt ännu idag. Med den skillnaden att man går i vanliga skolbyggnader med värme och man kan välja skola, utom att "svenska" barn inte kan välja sameskola/förskola. En universitetsutbildning i traditionell slöjd blev aldrig av eftersom universitet inte får ha apartheidutbildningar och då hoppade utbildningsanordnarna av, vilket visar att Karnell och Lundbohm fortfarande regerar.

Hjalmar Lundbohm kallar den svenske medförfattaren till Dat läh mijen stud!, Valdemar Lindholm, för "en odåga", vad han kallade Karin Stenberg vet jag inte. Han ansåg antagligen att hon var otillräknelig och lät därför hennes inlaga bero på hennes obildade och "lappska" mentalitet. Han älskade ju samerna som många älskar katter, speciellt de som inte lever med katter. Han ville ju bara samefolket väl. Blev de bortklemade i uppvärmda skolor skulle de lämna sina exotiska liv och vart skulle då företagsledare som Lundbohm ta sina turistande vänner om det inte fanns kåtor och torkat renkött med kaffeost och en öppen eld för turisterna att prova på?

Jag har själv dragit runt med turister till tillrättalagda kåtor med kaffeost, suovas (rökt renkött) och hällkakor. Jag har till och med bakat dessa hällkakor åt besökare.  Men när en grupp envisades med att vilja åka till en riktig "sameby" när jag förklarat hundra gånger vad det var, tog jag dem till slut till bekanta i Rensjön. Turisterna blev närmast rabiata (de var italienare) för samerna de mötte bodde i vanliga villor. De vägrade att ens att titta på frun i husets fina bandslöjd. Sedan förfasade de sig över renslakteriet mitt i byn(de var absolut inte vegetarianer)  och jag fick köra tillbaka till hotellet med ett gäng mycket missnöjda turister. Det var människor de mött! De var besvikna.

Och även idag är det tyvärr så att samer, speciellt unga sådana, anpassar sig till dessa förra sekelskiftessvenskars syn på nordligaste Sverige och de låter sig betraktas som "etnografiska föremål, tillhörande en tid, som redan är förfluten, varför vi ej böra ens göra en antydan om, att vi vilja någon utveckling". för att åter citera Stenberg. Man inbillar sig att jojken är medfödd för samer ,omöjlig för andra människor att frambringa. En same som sjunger något annat på hög nivå röner absolut inget intresse medan en same som uppenbart inte är någon jojkare ändå kan tralla på och få vara med i Eurovision som exotiskt smycke i bakgrunden av någon popdänga från Norge. BTW i Eurovision var för några år sedan en sångare från Polen/ Ungern/Tjeckien/Bulgarien?, som jojkade. Men ingen kallade det för jojk fast det uppenbart var just den urgamla tekniken han använde, och mycket väl dessutom.

So what, jojk spelar väl ingen  roll? Jo, jag tycker attityden till jojk tydligt visar vad Karin Stenberg sa, just för att det räknas som ett medfött läte, snarare än en förvärvad folklig sångteknik som kulning eller joddling. Min gamle vän som föddes i Rautas 1941 berättade att när han var barn hölls bön i hans föräldrahem och då inledde den finsktalande predikanten med orden "Lappalaiset ja ihmiset" (samer och människor) och den attityden lever kvar i synen på exempelvis jojk eller att Gudrun Sjöden får inspireras av precis alla andra kulturer i hela världen men inte av samiskt dräktskick. Djurläten och djurhudar kan inte övertas av andra varelser, men musik och kläder kan man ta intryck av när vi alla räknas som fullvärdiga människor.

Och visst är det trevligt med Frost II på nordsamiska men vad skulle Karin Stenberg ha sagt om framställningen av samerna där:  de ständigt genomgoda och trollkunniga naturbarnen, "...ju närmare djurets ståndpunkt..." Men Frost säljer ju och ger publicitet åt samer i hela världen. Är inte all publicitet god? För turistnäringen blir det ett tveklöst  JA på den frågan.

Så för turistnäringen hade Lundbohm rätt och Stenberg fel. Men för människovärdet?*

Så här i fastetider kan det var bra att veta att även om man inte kommer hela vägen direkt med sin aktivism så kan man som Karin Stenberg ändå påverka en hel del. Hon var initiativtagare till Samernas folkhögskola och samer får numera samma utbildning som andra i Sverige, Sameskolan är ett val inte ett tvång. Hon vann i längden.

Jag måste få tacka filmen Frost för att den gjort Frode Fjellheims "Härlig är jorden"-variant världskänd. Här i en härlig kvinnokörtappning. (Jo jag tycker om filmerna! Med reservationer för människosynen.)

*Och för de andra ursprungsbefokningarna i norr, de som inte ansågs renrasiga eller gulliga, var det en kulturkatastrof. Utan laestadianismen hade de troligen totalt utplånats.

Förlorad 1

Finaste flickan, vad jag blev orolig och rädd när du var till synes försvunnen igår kväll! Men nu är du återfunnen och harmonin återvunnen.

Lukasevangeliet 15: 1–7  Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Johannesevangeliet 10: 1-6 ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Alla som sysslat med flockdjur förstår denna liknelse med fåren väl. Både den om det förlorade fåret och den om vems röst fåren följer. Och det är ju inte helelr så enkelt att djuren bara följer sin gamla ägare, ibland stöter de på en människa de genast fattar tycke för och följer med glädje som om de kände igen personen ifråga på det sätt som åsnorna följde Jesus och till och med lugnt lät sig ridas på den första Palmsöndagen av honom eftersom de kände igen hans röst.

Tydligen förstod inte Jesu åhörare varför han som var snickare började prata fårskötsel med dem. De förstod tydligen inte att de var fåren som känt igen Jesu röst fast de hade gamla herdar/ledare som de också kände, men på något sätt visste de intuitivt att detta var deras rätta herde, det var denna röst de alltid drömt om att få höra. De gamla herdarna bryr sig inte om hur fåren mår, de nöjer sig med att majoriteten får är i fållan. Om tullindrivarna inte höll sig i fållan fick de skylla sig själva, ingen skulle gå ut och leta reda på dem. Ingen utom Jesus. Så kände de också genast igen rösten av den herde som bryr sig även om det lilla ensamma lammet som sprungit bort, fast 99 får tryggt mumsar i fållan.

För så är det ju. Är ett djur borta är fokus helt på det även om du älskar alla dem som ör hemma i trygghet är det det frånvarande som tar allt fokus. Igår kväll hade vi besök av den pojke från Syrien som vi är förordnade vårdnadshavare för. Han bor med sin svåger så svågern kom också hit. "Vår" pojke är mycket förtjust i hästar så det var dit vi först gick, Gyllir och Smilla kom genast och hälsade, men inte Chateau, jag tänkte att hon dyer upp och gick in och fixade med maten. Sedan gick Aron ut med pojken , Khaled heter han, och gav hö och grönsaksrens till hästarna. De kom in och sa att de varit med Gyllir och Smilla, men Chateau hade inte kommit. När vi skulle skjutsa hem Khaled och hans svåger gick Hr. Bråddjup in i stallet med Osman, svågern, för han ville också träffa hästarna. När de kom till bilen sa de att bara Gyllir och Smilla var i stallet.

Jag ropade på min gamla häst, då brukar hon komma. Men inget svar. Jag stirrade ut i hagens mörker utan att se skymten av hennes vita bläs som brukar lysa i mörkret. Vi var tvungna att skjutsa hem våra syriska middagsgäster och göra några ärenden, men jag kunde inte alls fokusera, Var var Chateau? Låg hon död i hagen? Hade hon brutit ett ben och fastnat i en grop? Hade hon tagit sig ut på egen hand och blivit påkörd efter den krokiga väg som leder till vår by?

När jag kom hem igen bytte jag genast till skoteroverallen och sprang ut i mörkret och där var min häst i hagen som vanligt, hon hade bara stått och ätit på en egen undanskymd plats när Smilla och Gyllir hade fullt upp med att hälsa på gäster. Min lättnad var total. Det var inte så att jag inte bryr mig om Gyllir och Smilla, det är bara så att den som fattas gör ett stort hål i tillvaron som måste fyllas av just den som fattas, ingen annan kan fylla det tomrummet.

Jesus sa alltså inte att han inte bryr sig speciellt mycket om de 99 hemmavarande fåren, men att han inte ger sig någon ro innan det förvunna fåret är hemma i fårfållan igen. Igår förstod jag detta så där påtagligt som man gör ibland. Det är inte sämre att vara en av de 99 men det enda bortsprungna fåret är också lika mycket värd som var och en av de 99. En god herde tycker inte att det får räcka med att majoriteten djur är på plats, hen ger sig ingen ro innan alla är i trygghet.

Frode Fjellheim: Kyrie