Crispina: en mors martyrium eller en kvinnas egna rum

St. Crispina avbildad med doket som döljer en del av hennes martyrium; för att förnedra henne rakades hon och leddes ut för att ta emot folkmassans hån under rättegången mot henne.

Före 1901 hade vår kalender namnet Crispina den 5 december som numera har namnen Sven och Svante.Därför blir Crispina dagens kalenderflicka. Sankta Crispina är ett av Nordafrikas mest vördade helgon. Augustinus, som ju var biskop i den nordafrikanska staden Hippo höll henne för en mycket viktig förebild och nämnde henne ofta i sina predikningar.

När jag läser hennes martyrium blir jag illamående av sorg för hon var ett ovanligt helgon, hon hade nämligen flera små barn som grät och vädjade till henne att offra till kejsaren Diocletianus för att slippa dödsstraff. Martyrberättelser handlar oftast om ensamstående ungdomar och sällan stöter man på en avrättad mamma med småbarn. Ofta är också berättelserna kryddade med en lång rad legendariska mirakeldetaljer, men Crispinas död är bara en avrättning utan större manifestationer av mirakelartad natur. Desto starkare står då fram barnen som gråter vid rättegången och vädjar för sin mamma, såväl som till sin mamma.

Vad fick Cripsina att inte ge sig? Vad tänkte hon skulle hända med barnen? Var hon bara en galen fanatiker eller förstod hon att det var meningslöst att offra till kejsaren. Hon kanske tänkte att hon ändå skulle bli dödad. Hon kanske kände att hennes integritet krävde att hon inte förnekade sig själv, ens för barnens skull. Kanske ville hon visa just barnen sina att det finns saker man kan behöva dö för annars är man bara en liten lort.

I romerska besittningar i Nordafrika måste hennes död ha gjort starkt intryck. Dels var hon som sagt var mycket vördad där, dels måste hennes val att inte offra till kejsaren utan i stället med glädje böja sig för skarprättaren som halshögg henne, ha uppfattats som mycket udda. Så gjorde inte en god mor. En kvinna skulle inte ha så starka åsikter. Ja, hon skulle helst inte vara en egen person utan hennes uppgift var att sköta kvinnans sysslor i hemmet. När hennes man köpt henne från hennes pappa hade hon färre rättigheter än en slav.

Kanske var det genom att envist hålla fast vid sin kristna tro som Crispina skapade sitt eget rum. Jag tänker på andra kvinnor som övergivit sina barn och då framstår en litterär gestalt tydligare än andra ; Nora i Henrik Ibsens drama "Et dukkehjem". Nora har gjort en skamlig sak för att rädda sin mans liv och familjens ekonomi. När detta uppdagas visar mannen som hon räddat till livet, bara förakt för henne. Dramat slutar med att Nora lämnar hemmet och barnen hos sin före detta man. Dramat blev mycket omdiskuterat, den erkände misogynen Strindberg tog avstånd från Ibsen som till dess hade varit en nära vän och många andra tyckte också att Ibsen gick alldeles för långt. Okej att kvinnosaken var viktig men en mor överger inte sina barn!

När jag läser om Crispinas martyrium inser jag att jag aldrig ens läst om några barn i manliga helgons martyrier. Deras fruar fick kanske trampa på sin integritet och offra till kejsaren för att inte lämna barnen helt föräldralösa. Crispina gjorde det inte och jag reagerar som man gjorde på artonhundratalet när Ibsens "Et dukkehjem" hade premiär: men barnen då?

Och jag vänder mig i andanom till Crispina och ber henne förlåta min inskränkthet. Du vördas i Nordafrika men jag måste ändå fråga om dina barn: Blev de också kristna? Lärde de sig också vikten av integritet eller började de hata det du gjort och den nya religionen som fick dig att göra det? Var det värt att få ett eget rum på barnens bekostnad? Jag skulle nog inte ha valt som du Crispina, men jag tror jag börjar ana något.

Crispina, en fembarnsmor frågar en annan mamma: Var kommer barnen in?