Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 12 december 2016

En annan Anna

Anne of Denmark målning av John de Critz d.ä ca 1605

12 december 1574 föddes en prinsessa i Danmark som fick namnet Anna. Liksom alla prinsessor var hennes uppgift att skapa allianser mellan olika kungariken genom att giftas bort och hon valdes ut att giftas bort med den skotske kung Jakob VI som sedan också blev Jacob I av England och Wales. Jakobs regeringstid var en tid av kulturell blomstring, en naturlig fortsättning på Elizabeth I Golden age; The Jacobean age.

Den som låg bakom denna blomstring var inte kungen utan hans danska drottning Anna som blev mycket populär när hon kom till Skottland som 15-årig kungagemål. Hon beskrivs som vacker, bildad och kulturellt avancerad av samtiden. Kungen var bara åtta år äldre än sin tonårsbrud och från början var de lyckliga tillsammans, vilket inte var vanligt eller ens speciellt eftertraktat bland tidens kungligheter. Men när Jakob träffade Anne Murray som blev hans officiella frilla svalnade hans förälskelse i Anna. När sedan deras första barn Henry föddes blev splittringen total mellan dem för Jakob ville följa en kunlgig skotsk tradition där barnen fostrades helt utom räckhåll för modern medan Anna vuxit upp med sin mamma som vårdnadshavare. I historiska dokument nämns drottning Sophias märkvärdiga barnuppfostran som gick ut på att hon till och med själv vårdade barnen när de var krassliga.

Anna var ointresserad av politik men ville alltså vara med sitt barn. Det gick Jakob inte med på. Han gav stränga order om att de som hade hand om sonen inte skulle låta drottningen vara med honom ens ifall kungen skulle dö. Anna försökte frita sonen från Jakob två gånger och under dessa fritagningsförsök fick hon missfall, båda gångerna. Till slut utnyttjade hon sin ställning till att tilltvinga sig vårdnaden om sin son genom att hota att inte flytta med kungen till England när han ärvde den Engelska tronen av drottning Elizabeth I. Så fick hon ha alla sina barn hos sig. Denna moderlighet fördömdes av samtiden och eftervärlden som att hon föredrog att skämma bort sina barn framför att vara en drottning och man menade att hon var ett korkat våp klart underlägsen sin mans intellektuella förmåga. Detta har reviderats av senaste forskningen som menar att Anna var en viktig person för både utrikespolitik och kulturliv under den jakobinska eran.

Jakob skilde sig dock aldrig från sin envisa drottning (han kallade henne wilful) och drog nytta av hennes kulturella intressen och sociala begåvning i kontaker med utriket och i samband med huvudstadens hovplikter. Själv föredrog kungen att vara på sina jaktslott där han jagade och drack tillsammans med likasinnade män. Så de bodde på varsitt slott och höll varsitt hov av vilket Annas var det mest glansfulla, kulturellt framstående och representativt. Trots detta såg kungen till att hon på något sätt* var nästan ständigt gravid mellan åren 1594, då Henry föddes till 1607 då Anna nästan dog i barnsäng när dottern Sophia föddes. Sju barn och minst tre missfall hann hon med under dessa 13 år. Sedan vägrade hon att föda fler barn och då blev brytningen med kungen närmast total.

Anna verkade inte ta illa vid sig av detta utan skapade i stället ett rum åt sig själv, ja ett helt slott med tillhörande hov av musiker, konstnärer och författare. Där framförde hon soch hovdamerna kådespel i maskeradens form som anses som ett viktigt steg mot att kvinnor ska få uppträda i offentligheten på teatrar, operahus och i kyrkokörer idag. 1612 dog hennes äldsta barn Henry 18 år gammal, hennes dotter Elizabeth giftes bort till Heidelberg året därefter. dessa båda händelser tog hårt på Anna vars hälsa bröts ner fullständigt. Hon höll sin sista maskeradbal 1614 och upplöste därefter hovet. Sina sista år tillbringade hon i avskildhet vårdad av en dansk sköterska som hon låtit sända efter från Danmark. Hennes son Charles var med henne. 1617 dog hon 44 år gammal.

Kung Jakob som inte träffat Anna på flera år blev enligt hävdatecknarna mycket upprörd och sorgsen när hans drottning dog och skrev en dikt till hennes gravvård:
So did my Queen from hence her court remove
And left off earth to be enthroned above.
She's changed, not dead, for sure no good prince dies,
But, as the sun, sets, only for to rise.
Drottning Anna av Danmark förtjänar en minnesvers, men det som borde nämnas är hennes envetna kamp för att få fostra sina egna barn, så drottning hon var. Klart kung Jakob aldrig skulle nämna det, det var ju så föga drottninglikt, men här får hon en minnesvers som anstår en drottning av Annas kapacitet:

So did the Queen from Denmark find her peace
without her brilliant court but not alone
grief for children that she never more would see
nor touch made earthly life a constant pain
though solace from her son and the memory
of childhood's happiness remain
her masque removed she's now at ease
residing for eternity in a room of her own

*det ryktades på den tiden att kungen egentligen föredrog manligt sällskap, liksom drottningen.

2 kommentarer:

  1. Verkar som att skottarna vid tiden gillade Sparta barn uppfostran, stadsstaten sparta som tog barnen tidigt från mödrarna och lät dom sova på marken, äta spartanskt. Dom skulle härdas från början så dom blev till vad sparta var kända för, hårdföra soldater.

    Jakob kanske fostrats att bli en soldat/härförare och inte hade mycket till över för "pjåsk" och därför föredrog "herrklubben". Sådana män finns det ju fortfarande som har väldigt smalt känsloregister som mest tycker kvinnor är fjompiga, åtminstone under medeltiden var det ju brukligt att män skulle befatta sig med politik och krig medans kvinnor fick kulturen på sin lott, fast sedan kan man ju konstatera att landsgränser och gamla krigs allianser löses upp som smör i solsken, medans kulturen som oftast hade kvinnliga händer är mer av evighets natur ,en av dom bästa kärleks sånger som skrivits i modern tid (tycker jag) omnäms första gångerna ungefär när Anna och Jakob levde och jag tänker då på Greenleves.Men har sitt ursprung troligtvis tillbaka till medeltiden, spelas och är omtyckt fortfarande, helt enkelt för att kärleken blir aldrig förlegad och gammal

    https://www.youtube.com/watch?v=twix9KfES9Y

    Om jag talar alla språk, både i himlen och på jorden, men inte har kärlek till andra människor, så är jag med mina tomma ord bara en pratmakare som för oväsen.
     Om jag kan profetera och känner till alla Guds hemligheter och allt som ska hända i framtiden, men inte älskar mina medmänniskor, vad gör jag då för nytta med all min kunskap? Om jag har trons gåva, så att jag kan flytta på berg bara genom att säga ett ord, men inte har tillräckligt med kärlek till andra så är jag ingenting värd.
     Om jag ger allt jag äger till fattiga människor, och är villig att dö i min tjänst, men inte älskar dem jag är kallad att tjäna, så kommer mitt arbete inte att ha något som helst värde.
     Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt,
     och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel.
    Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar.
    Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.(1 Korinthierbrevet 13 Nya Levande Bibeln)

    SvaraRadera
  2. p.s Profeten Gene grubblar intressant om guds rike, vill visa dej det :)

    http://prophetgene.blogspot.se/2016/12/present-truth-god-who-is-now-and-has.html

    SvaraRadera