Femte söndagen i fastan: Purpurfärgen

Så här ser det ut på mitt köksbord just nu. tulpaner med samma nyans som vårblommorna i Purpurfärgen

Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade : "Var hälsad, judarnas konung", och de gav honom örfilar. Joh. 19:2-3

Nu går kyrkan in i den allvarligaste delen av fastan: passionstiden, och det uppmärksammar Fastekalendern med passionens, bönens , botens och kungars färg. Därför måste förstås en av mina stora filmupplevelser uppmärksammas. I mitt kulturskafferi finns nämligen en hylla med kyrkscener i filmer/serier. En av favoriterna i min samling är kyrkscenen, och konfliktförlösningen,  i filmen Purpurfärgen  från 1985. En film om styrkan i systerskapet mellan kvinnor av vilka två av de centrala personerna är biosystrar och alla viktiga kvinnliga personer är soul sisters

Miss Celie står i kyrkan med de blommor som gett filmen sin färg. Men så klart är symboliken med purpur större än bara vårblommornas bevis på återuppståndelsen. Passionshistorien är själva grunden i den här filmen /romanen  och så många andra berättelser som berör. Passionens och påskens dramaturgi är oöverträffad. Passionens färg har e. Kr. blivit purpur eftersom Jesus hånas och torteras med en gammal purpurfärgad mantel, som var kungars färg. Dyrbar att framställa, men här ämnad att begabba den torterade fången som tidigare hyllats som judarnas Messias.

I Purpurfärgen är det miss Celie som torteras och hånas livet igenom. Den elake man som köpt henne till hushållerska och våldtäktsobjekt  av Celies förövare och styvfar, fortsätter utöva våld mot henne även efter att hon flytt med mannens älskarinna, Shug, genom att beröva Celie post från hennes syster  som arbetar som missionär i Afrika, och de två barn hon fött åt sin styvfar när hon själv var barn. Barn som tagits ifrån henne. Men efter denna återförening i kyrkan  mellan jazzsångerskan Shug, Celies vän och befriare, och Shugs pappa, som är pastor, vänder berättelsen. Celie får sina brev av sin förövare som vänts om i sin ensamma misär av sången i den lilla kyrkan. Barnen och systern återvänder från Afrika och den lilla familjen återförenas. Celies återupprättelse börjar fullbordas med försoningen mellan Shug och hennes far.

Det kan vara bra att påminna sig om att det också finns en sund och befriande kristen tro i USA nu när landet lider under den ryssvänliga, antikristliga Trump-administrationen. Gud är alltid större och försoningen är vunnen, hur illa det än ser ut i världen. 

Lyssna till dagens Andliga sånger i P2 som också tar upp denna befrielse och sund kristen tro i USA genom fördjupningen om Curtis Mayfield.

Guldgula dagar

 

Ty deras ord skapar osämja,

 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 

* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.