Gyllne grön

 

Ropa ut din glädje , dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given.                        I ringhet kommer han, ridande på en åsna.             på en åsnehingst.               Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,        alla hästar i Jerusalem.       Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,   krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken,                               och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. Sak. 9:9-10

Jag älskar musiken under fastetiden. Alltifrån de enkla barnpsalmer vi sjöng i söndagsskolan till Bach-passionerna är Stilla veckans musik är stilla veckans musik ren smärtande skönhet fångad i ljudvågor. En av söndagsskolesångerna fanns i Kyrkvisor för barn: 

Låt mig få lägga inför hans fot en kvist en gyllne grön och ropa Hosianna högt en vårdag ljus och skön.          Han ler så gott där på åsnans rygg, min konung och min vän men de som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen.

Jag hittar inte den här sången någonstans nu. Det kan ju vara så att jag minns fel på texten; "gyllne grön" är ju lite konstigt, kanske. Jag ser framför mig en glänsande grön kulör som den på de nyutslagna bladen på mina monsteror när vårsolen  börjar lysa in ä ven genom västerfönstret. Jag tänker att jag är ett av barnen som sjunger Hosianna när Jesus rider in i Jerusalem den dagen då lammen vallas in i Jerusalem från trakten kring Betlehem där speciella felfria lamm föds upp inför påskens stora högtid.  Det är fyra dager innan Seder-måltiden och påskalammets slakt. 

Rider Jesus in genom fårporten som leder raka vägen till templet, tillsammans med lammen? Förmodligen eftersom hans ritt slutar vid templet där barnen sjunger Hosianna så prästerna surnar till. Vi vet ju också med facit i hand att Jesus kommer att dö tre på eftermiddagen när påskalammsslakten inleds. När jag sjöng denna söndagskolsång var jag där i folkvimlet och sjöng med de övriga barnen. Jag såg Jesus framför mig. De gulliga åsnorna som jag tänkte mig kom så nära att jag kunde klappa dem på halsen och känna deras trevliga lukt. Jag sjöng med barnen i en stor kör som sjöng de vackra Hosianna-sångerna. Alla var glada och snälla som trängdes kring Jesus och åsnorna.

Nu till lite kritik mot min älskade söndagsskolesång. "De som som hyllar honom nu ska ropa korsfäst sen." Det är en ganska läskig sångrad egentligen som inte stämmer med evangeliernas berättelser. Jerusalem var ju fullt av människor från hela världen på grund av Påsken. Helt säkert var inte alla med om att hylla Jesus på vägen till templet. Tog han fårporten och den korta vägen till templet var han inte tvungen att rida en lång väg genom den folkrika staden och det fanns säkerligen massor av människor som inte ens visste om att han red in i staden på en åsna som den fredskung Sakarja hade profeterat om många hundra år tidigare. 

Att exakt samma människor som hyllade Jesus på Palmsöndagen ropade "Korsfäst" några dagar senare är väl tveksamt.  Kanske någon lättledd person som hyllade honom utan större eftertanke och bara dras med i den entusiastiska processionen kanske sedan vänder kappan efter vinden i det gäng som samlas framför Pilatus som ska döma Jesus. Troligen är dock de som ropar "korsfäst" till större delen helt andra personer än de som sjunger "Hosianna" på Palmsöndagen. Det är en effektiv stilistisk figur, men livet är sällan retoriskt perfekt. 

Mitt barnajag lärde sig dock av sången att inte göra så, att inte svika, att åtminstone inte ropa "korsfäst". Fegt smita och ljuga som Petrus när han förnekade Jesus, det passar mig, men aldrig ropa "Korsfäst". Det kan vara på grund av denna sång som jag blivit allergisk mot rockkonserter, väckelsemöten och mobbargäng. Den obehagligt extatiska stämningen  får mig alltid att vilja krypa ur skinnet och smyga därifrån. Jag kan uppskatta god musik, jag älskar att höra klassisk musik live, speciellt barockmusik gör sig utmärkt väl live. Organisternas postludium har för mig alltid varit en höjdpunkt. 

Men till och med ett lite väl eldigt kollekttal på en gospelkonsert ger mig lätta frossbrytningar. Och börjar folk tala demagogiskt,  antingen högljutt laestadianskt snyftande eller amerikanskt hojtande, då går gränsen för vad jag står ut med. Oftast stannar jag kvar stumt trotsig inombords eller så somnar jag som på en konsert för längesedan när Carlos Santamna spelade ett oändligt gitarrsolo och hela Ullevi var fullt av folk som hängivet hyllade Santanas band och Bob Dylan som var huvudnumret. Usch vad jag mår dåligt av minnet. Nej, jag åker inte på storslagna konserter. Bara jag hör om Kents comeback mår jag fysiskt illa.Det är inte en slump att fascister gillar svart och brunt, dödens färger  som utplånar all individualitet. Trots att islams färg är grön klär sig islamofascisterna i svart från topp till tå möjligen med en halsduk i gult (Hezbollah aka. Hezb Al. Sheitan) eller ett grönt pannband (Hamas) . Hitler diggade uniformsbrunt, italienska, spanska och grekiska fascister valde svart som sin färg. Uniformsgrönt, som gränsar till brunt, är också populärt bland fascister, tex Maos anhängare. 

Men den färg jag ser framför mig som "gyllne grön" är en helt annan nyans av grönt, ja egentligen en grön med otaliga lysande, levande  gröna nyanser. Den borde ha ett eget namn. I min barnavärld hette den färgen "vihriä" jo, det finska namnet på grönt i största allmänhet är i mitt huvud lysande "gyllengrön" som palmbladen som söndagsskolsången målade upp för mig. Det var lätt att se grönt framför mig när jag lärde mig latin: viridis och franska : vert-e. Kanske har laestadianerna rätt: meänkieli är himmelens språk och därför är "vihriä" det sanna himmelska namnet på färgen grön? För mig är denna "vihriä" livets färg.