Rebella hade fått detta intressanta You Tube klipp av en kurskompis och jag bara måste rekommendera denna, i alla meningar, skönhetsupplevelse. Läs Rebellas introduktion till klippet här.
Skönheten är hotad i vår utilitaristiska värld menar filosofen Roger Scruton som lämnade oss dagen före Tjugondag Knut. Han hade själv ett av världens skönaste jobb; att tänka och formulera tankar som ska vara allmängiltiga.Jag håller så klart med honom. Han tar upp modern konst och modern arkitektur som ju är en slags offentlig konst, som de tydligaste exemplen på fulhetens triumftåg i vår tid, i detta klipp.
Jag spinner vidare och tänker på hur omärkligt konstiga skönhetsideal har betvingat nästan alla under alla epoker. På sjuttonhundratalet var det korsetterade midjor som inte tillät bäraren att andas. Kina hade en månghundraårig epok av brutna och söndersnörda fötter. Under folkvandringstiden var det tydligen högsta mode att göra som de antika egyptierna: forma skallen på småbarn till märkliga huvudformer som blev karakteristiska för kulturen i fråga. Nu ska man blåsa upp delar av ansiktet och limma fast långa ögonfransar samt träna sig utmärglad och kirurgiskt skaffa sig en byst eller penis av silikon. Men, precis som Scruton säger, har konst och arkitektur varit så vackra som möjligt. Traditionellt hantverk kännetecknas av harmoniska proportioner trots att föremålen är "nyttoföremål". De första kulturer som flyttade in efter isens töande i nuvarande Norrbotten nöjde sig inte med att göra lerkärl som funkade, nej de prydde också föremålen med mönster.
Nu ornamenterar vi kroppen som aldrig förr och inreder ivrigt våra hem men många exteriörer är ogästvänligt fula. Scruton ser fulhet och förvrängda proportioner som ondska och skönheten som livets onyttiga goda mening. För honom är skönhet och religion utflöden från samma goda källa. Man kan förledas att tro att Scruton förordar ett ungdomligt grekiskt ideal för mänsklig skönhet, som i sig inte är så särdeles naturligt utan kräver en hel del manipulation och genetisk tur. Nej, han tar också upp porträtt av mycket gamla människor där deras skönhet blir uppenbar. Något som dagens reklaminspirerade konst och kultur inte ofta fixar att göra eftersom deras syfte inte är skönhet utan att att sälja saker.
För länge sedan , när jag började blogga var tanken att mycket skulle handla om kristendomen, musik, konst, ridkonst och vackra foton från min sköna omgivning. Men sedan min dåvarande dator kraschade har jag inte kunnat publicera foton och då blev det mindre roligt att blogga samtidigt som jobbet blivit mer ansträngande nu när jag jobbar heltid igen. Det enda som bestått är egentligen kristendomen som inte kräver letande efter fria bilder (tur att den vackra konsten oftast är gammal och att jag har en del bilder sparade på blogghotellen). Tur för mig alltså. Detta är fortfarande en ventil där jag kan ta upp saker som min omedelbara närhet inte alltid är så intresserad av i vardagens mångahanda. Om någon läser och svarar blir jag glad och tacksam men någon "gilla"-beroendeperson är jag förstås inte(då hade knappast bloggen sett ut så här). Om ett inlägg öppnas av 0 eller 500 personer spelar det ingen roll.
Jag inser att så där onyttig, bortom avsikter som denna blogg, är skönheten. Detta är alltså en skön plats för mig. I bloggbörjan följde jag denna vackra och spännande blogg: Minerva https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/BlogDetails?id=56264 Tyvärr är den nedlagd nu. Men skönhet kan vara flyktig och ändå vara skön. Precis som människors liv kan vara underbara men alltid är flyktiga. Skönheten kan också vara uthållig som jorden själv som generöst bjuder på skönhet i det stora; som norrskenet och det lilla; en förgätmigej.
Scrutons tankar fick mig dock att minnas Minerva och tiden med fotomöjligheter. Jag blev lite nostalgisk över decenniet som förflutit sedan jag började hänga här. Tacksamhet, är kanske ett rättare begrepp än nostalgi. Tacksam över nya vänner , tacksam över kontakter och insikter och över ett stilla ensamt rum där jag kan hålla salong och dela och njuta av skönhet i olika former. Och just nu, alldeles speciellt tacksam över Roger Scruton som ägnade sitt liv åt två olönsamma företeelser: skönhet och filosofi.*
* Jo, jag vet att vi tycker helt olika i politiken. Men jag är nu inte den som inte kan se förtjänster hos mina meningsmotståndare om det finns sådana. och det fanns det hos Scruton.
Jag är lite kluven. Det sköna, det goda och det sanna trycker Scruton (liksom min nu avslutade kurs) på. Har skönhet och sanning nåt med varandra att göra? Har godhet och skönhet?
SvaraRaderaNu skulle förstås filosoferna säga att jag missförstår och så enkelt är det inte. Men ändå.
Ang. dina bildproblem finns det rimligen lösningar. Frågan bara hur mycket tid och energi (och kanske pengar) man är villig att lägga på det.
Nätet kan verkligen vara ett bra sätt att hitta människor med liknande intressen, när de inte finns i ens närmaste omvärld.
Jag tänker som du att alla sanningar sannerligen inte är vackra. Tex det vi minns idag , 27/1 är ju fasansfullt sant men inte vackert alls.Godhet kanske alltid är vacker i någon mening. Jag tror vi alla berörs av en gest av godhet men det behöver ju inte vara fotogeniskt för det. Men filosofisk skönhet handlar mycket om konstens uppgift för Scruton. Han verkar helt lämna politiska konsekvenser därhän. https://www.bbc.com/news/magazine-30495258
RaderaHan talar också om vad denna sanning är: "Christ said, famously, “I am the way, the Truth, and the Life.” He didn’t mean “truth” in the sense that scientists use that word—that he is somehow a true representation of the world—he meant something deeper. He meant that you can trust in him, and by trusting in him, you come to know something about yourself: how far you can go in whatever direction and with what kind of hope. That use of the idea of truth, which brings in a notion of trust, perhaps is a more important one for considering art because we find support in the person we trust. It’s like that with art as well. In many works of art, we feel that we are in the presence of a genuine spirit. Many people feel this, of course, about the works of Beethoven, who described his Missa Solemnis, in the preface, as “from the heart . . . to the heart.”
Fakta kan vara sanna men ändå inte vara vad Scruton menar med sanning, som jag ser det. Är han Postmodernistisk eller bara modernistisk/romantisk?
han skriver också: "Portrait of a Lady, in which Henry James presents to us a good woman who is also naïve and exploited by a cunning and evil man. James doesn’t judge, himself, but he puts us in a position to make a judgment and to make the judgment through the eyes of Isabelle Archer. The reader gradually comes to understand her situation as she comes to understand it. That’s real art. He never says anything, the writer. He makes you think it, but think it for yourself. "
Framförallt kan ju även onda människor vara vackra. Det handlar ju Oscar Wildes Dorian Gray's POrtrait om. Den undersköne yngligen vars inre förmörkas och förfulas medan det yttre förblir sig likt är ju genialisk. Jag kan tänka mig att Scruton gillar Wilde, eftersom han ofta citerar honom, men Politiskt får hans resonemang konstiga konsekvenser. Det finns ändå en kärna av sanning i detta att skönhet sannerligen är en kvalitet som räknas fast den inte lönar sig i pengar. Vi blir ju exempelvis friska av vacker utsikt och sjuka av motsatsen. Orkar du läsa mer finns det här: https://wheatley.byu.edu/the-true-the-good-and-the-beautiful/
Jag har beställt en kabel som jag hoppas ska fungera mellan kamera och dator, sedan kanske en ny kamera med fungerande blutooth (som min haft) är på g när jag sparat ihop till den.
Jo nätet kopplar samman den som var nära och den som var långt borta. Är man lite udda är det en välsignelse.
Det är komplicerat, det där med transcendentalierna.
RaderaJag har ju läst Dorian Greys porträtt ganska annorlunda än du. Går säkert att läsa på många olika sätt.
https://rebellalaser.wordpress.com/2019/06/16/dorian-grays-portratt-av-oscar-wilde/
Iofs blir det ändå besläktat ... för det är ju en del av det hela, att Wildes samtid och troligen också han själv såg homosexuell samröre som något ytterst oskönt. Inte gott utan tvärtom omoraliskt, och inte vackert.
Jag har nog tolkat precis som du. Tror jag. Grays ondska bli synlig i porträttet när han själv förblir vacker som alltid. Jag tänker inte att Gray är Wilde utan Sybil, skådespelerskan uppfattar jag som mest lik honom själv.Hon tar ju livet av sig när hon inte gör ett perfekt framträdande och hennes misslyckande beror på hennes kärlek till Dorian. Hon liknar Oscar Wilde på andra sätt också(han tar ju inte livet av sig men jag tänker att han var rädd att skriva något som inte var tillräckligt bra för sin unge vackre älskade, vars far satte honom i fängelse.Men det kan förstås vara en övertolkning.
RaderaNu när jag plockar fram den dammiga volymen inser jag att den heter PICTURE inte portrait.
Vi håller just på med gemensamma uppgifter för elever i engelskan och har Oscar Wilde tema. Ettorna (engelska 5)skrev en text utifrån hans The Selfish Giant och tvåorna (engelska sex) ska göra en analys av The Nightingale and the Rose. Engelska fem-uppgiften blev väldigt lyckad så vi planerar att i engelska fem ta fler av Wildes katolskt influerade barnberättelser och då kommer min Oscar Wildes collected works till pass.
Det är inte jag som föreslog men däremot röstade jag för dessa texter. Många elever har faktikst sett den kristna symboliken i The Selfish Giant. Jag skulle tro att uppgifterna hade räknats som omöjliga i många stockholmsskolor, men här går det bra,vi har ju ett nära samarbete med kyrkan och en diakon anställd på heltid på skolan. Alla kallar henne Kyrk-Kerstin.
Fel av mig, Oscar Wilde skrev att han var tre olika karaktärer i boken och en av dem var Dorian, de andra är Basil Hayward som är "who I think I am" och Lord Henry "som den andra tror jag är". I denna text menar han att han VILL vara Dorian. Så konstigt! Hittade detta på Wikipedia.
RaderaDorian Gray blev då helt säkert början till hans fall, den ansågs osedlig. Oklart varför, ondskan får ju sitt rättmätiga straff.
Roade mig också med att kolla upp vad det står om honom i min litteraturvetenskapsbok på universitetet: Litteraturens historia i världen Norstedts förlag 2002 av BerntOlsson och Ingemar Algulin. Där sägs inte ett ord om hans kristna tro trots att " The Happy Prince and Other Tales " nämns. De skriver bara att han ville förena socialismen med sin extrema individualism. Mina Naturbrukselever fattar mer av den kristna mystiken i Wildes författarskap=)