King's College igen. Så här, ungefär, såg förmodligen skolgossarna ut som under Trettonhelgen klädde sig till stjärngossar på medeltiden. Tur britter är så traditionella så vi kan få en bild av detta idag.
Stjärngossarna blir alltmer sällsynta i Luciatågen. Det som för små pojkar, och även en del flickor, var självklart jättekul till den grad att mössan hängde på ryggen hela julen under 1900-talet, är nu pinsamt. Ändå var stjärngossarna egentligen grunden till luciatåget men det var under Trettonhelgen stjärngossarna först dök upp under medeltiden. Unga skolpojkar upp till tonåren klädde då ut sig till Österns vise och gick runt i byar och städer för att samla förnödenheter till kommande skoltermin. De speciella mössor ynglingarna tillverkade och bar skulle föreställa de vise männens mössor. Gandalf, Dumbledore , McGonagall och Merlin och andra magiker bär dessa toppiga hattar i fiktionen.
Just nu läser jag en mycket innehållsrik roman som jag fick i julklapp: Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben. Den är rolig, spännande och filosofisk och dess ovanliga huvudperson och berättare är astrolog, precis som de vise männen på besök i Betlehem. I övrigt saknar denna dam i övre medelåldern likheter med Österns vise, lite mer påminner hon istället om stjärngossarna. Hon är lärare och således skolanknuten, precis som de. Hon är också god vän med en av sina före detta elever och tillsammans med honom översätter hon William Blakes poesi till polska.
Som amatörastrolog är hon typisk för vår tid. Astrologer vid tiden för Jesu födelse var tidens astronomer. De var vetenskapsmän och matematiker med insikter i naturvetenskapen på högsta nivå för sin tid och som sådana uppbar de stor respekt i samhället. De kallas till och med för kungar i den kristna traditionen. Numera är det mest kvinnor i övre medelåldern utan naturvetenskaplig inriktning som sysslar med att läsa ut människors personlighet och livsöde i stjärnorna. Fru Dusjenko är språklärare, inte särskilt välbeställd och är således typisk för vår tids stjärntydare. Hon är också föga respekterad och lite udda, precis som stjärngossar ofta är idag.
Men hon belyser viktiga existentiella frågor och avslöjar mörka mysterier både genom sina astrologiska undersökningar och som lite av en privatdetektiv, den där excentriska typen som möter oss i de klassiska brittiska deckarna från 1900-talets första hälft. Detta är en bok som går att spoila så jag berättar inte mer om handlingen. Men mitt i epifanieveckan tycker jag denna kvinnliga stjärngosse har sin plats eftersom hon i början av boken avslöjar att hon genom stjärnorna lyckats få veta när hon ska dö-och att denna uppenbarelse gör henne lugn.
Österns vise fann den nyfödde Jesus, inte vilken kung som helst utan Gud själv, fru Dusjenko fann sin egen död. Ändå ser jag en likhet i dessa antiteser: mod. Genom att rätt tyda naturens tecken fick dessa stjärngossar uppenbarelse om tillvarons grundvalar utan några större förklaringar. Egentligen fann de ju inga filosofiskt utarbetade sanningar och regelsamlingar. De vise har inga repliker i evangeliet som visar vad de drog för slutsatser om barnet. Vi vet bara att efter Gudsmötet återvänder de hem en annan väg än de kommit, tvärtemot vad de lovat kung Herodes. De vågar trotsa en livsfarlig kung och hittar en ny hemväg bara genom att möta Jesus.
Fru Dusjenko känner sig lugn och vågar utmana det hon ser som ondskan i sin lilla tillvaro mitt i polsk glesbygd när hon funnit sin död. Att idag vara medelålders kvinnlig astrolog eller sjungande efterföljare till Österns vise: en stjärngosse i skolornas luciatåg, väcker föga respekt, men båda företeelserna lär mig en del om mod och var vi alla kan hitta tillförsikt nog att våga gå den väg som leder hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar