Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Uppenbarelseboken 21: 2-5
Just nu tröstläser jag Lord of the Rings (Sagan om ringen*) och på helgerna, när jag städar och mockar lyssnar jag på radioteaterns ljuvliga version av denna klassiker. Radioteaterversionen är förstås som filmer, av kortad och viktiga karaktärer hoppas över, värst av allt är att Hjortrongull/Goldberry och Tom Bombadill utelämnas**. Obegripligt att de inte förstår att bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill, Beorn i Bilbo/ The Hobbit och Barlyman Smörblomma/Butterbur är Tolkiens riktiga hjältar***. De enda varken filmerna eller radioteatern lycktas skriva bort av Tolkiens centralgestalter är Sam Gamgi, den störste trädgårdsmästaren, och enterna med sin ledare Lavskägge/Treebeard. Men hade de inte varit så nära stridens hetta hade de säkert också tagits bort till förmån för mer datorspelsfähiga karaktärer.
Kanske beror det också på att Tom Bombadill som inte äger något alls i sin skog och ändå har allt han behöver och mycket mer, är ett sådant hot mot hela vår civilisation. Ytterst få känner igen sig i honom och ännu färre förstår sig på Hjortrongull. Egentligen är Vidstige/Strider aka Aragorn en liknande person som klarar sig överallt utan stor packning. Han avslöjas som konung inte genom praktfulla ägodelar utan genom att kunna läka sår: "Kungshand är helarhand, så känner man igen den rätta kungen." säger kvinnan i helandets hus under slaget om Gondor. Det lyckliga slutet innebär nämligen att den rätta konungen sätter sig på sin tron och helar sår som folket fått i det sista stora slaget. Det borde inte heller kännas igen av vår civilisation men fick ändå vara kvar i olika dramatiseringar. Eller är det faktiskt så: vi känner igen. Djupt inom oss alla finns kanske ett nedärvt minne av Jesus och hans löfte om att återkomma och äntligen skipa rättvisa och hela jordens alla sår?
Detta löftes infriande och denna återkomst med rättvisa och helande för skapelsen väntar vi på och firar varje domsöndag.
 |
| Christ Pantocrator mosaik från Hagia Sofia bild: Av Dianelos Georgoudis - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33098123 |
Lyssningstips: Andliga sånger var en perfekt domsöndagsmix i dag.
* japp jag är en gammal stöt som älskar Äke Ohlmarks och Britt G- Hallqvists översättningar, Ingen skugga må dock falla över Erik Anderssons gedigna arbete, översättning är aldrig en lek och alltid en tolkning.
**Adaptionerna av Tolkiens värld visar hur icke-katolska och sekulariserade regissörerna och datorspelskreatörerna är idag. De enda datorspelstillverkarna som inte hoppar Tom Bombadill är , vad jag vet, LEGO. Heder till dem! De gör det säkert på grund av sin unga kundkrets där Toms fridfulla karaktär passar deras spel. Precis som i boken blir det ju också en trygg replipunkt som Peter Jackson et. al. tydligen inte unnar sin publik.
***Varje bok i trilogin (som var delade i sex delar från början pga pappersransoneringen efter andra världskriget) har sina egna "Bombadill"-hjältar: den första delen(de förstå två delarna) har bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill och Barlyeman Smörblomma, Bok två avslutas med hur Enterna befriar Isengård. Sista boken i serien heter Konungens återkomst och då är förstås dessa hjältar med igen och störst av dem Sam som räddar hela Midgård genom att bära Frodo uppför Domedagsberget och sedan också Fylke från Sarumans miljöförstörelse med alvjord från Lothlorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar