Läsa är ett underbart sätt att leva många liv under detta jordeliv. Ett liv jag verkligen inte vill ha olevt är Anne på Grönkullas. I romanen Anne på Grönkulla/ Anne of Green Gables och de åtta följande romanerna om hennes liv, berättar Lucy Maud Montgomery om en rödhårig föräldralös flicka som mot alla odds är genuint lycklig och därmed sprider denna lycka till syskonen Matthew och Marilla som, i början motvilligt, blir hennes fosterföräldrar. Det är inte bara så att Anne får fosterföräldrar hon gör också Matthew och Marilla till en familj.
Anne blir en exemplarisk skolflicka, om än med vissa oroande tendenser att råka illa ut på grund av sin livliga fantasi, sitt röda hår och sitt häftiga humör. Hon är en tydlig förebild till Astrid Lindgrens Madicken och Pippi Långstrump. Hon gör till och med ett identiskt bus som Madicken när hon klättrar upp på ett tak och går balansgång men trillar ner och skadar sig. Boken fick sin första översättning just till svenska och den kom 1909. Astrid Lindgren berättar själv: "Anne på Grönkulla, å, du min oförglömliga, för evigt åker du i trillan bredvid Matthew Cuthbert under Avonleas blommande äppelträd! Hur jag levde med den flickan!"
Precis så är det för mig: jag lever med Anne. För mig fastnade speciellt hennes fröjd över att få lära sig saker i skolan efter elva år som piga och barnhemsbarn utan någon större skolutbildning. Annes lättsamma sinne gör hennes skolarbete, trots stora svårigheter * till en framgångssaga. Till slut blir Anne själv lärare i den byskola hon just lämnat.
Lucy Maud Montgomery hade en liknande bakgrund som Anne, tidigt föräldralös växte hon upp hos sina morföräldrar och hon var liksom Anne fantasifull och kreativ. Hon skre hela sitt liv även när hon gift sig med en präst och fött sina tre barn, varav mellanbarnet dog vid födseln. Alla som har en viss koll på hur prästfruar slet och jobbade vid sin mans sida på landsbygden i början av nittonhundratalet förstår att det var en enastående bedrift att hela livet igenom också kunna skriva dessa mästerverk.
Tyvärr hade Montgomery inte alls samma ljusa och förtröstansfulla sinne som sin hjältinna Anne. Det verkar som, om man läser hennes dagböcker, som hon skrev för att de skulle publiceras, att hon under långa perioder led av djupa depressioner. I Anne var alla hennes ljusa sidor koncentrerade. Men på både den ljusa och den mörka sidan hade hon sin kristna tro. LM Montgomery är inte alls en författare som Tolkien eller CS Lewis som ville skriva "kristet" utan hon skrev bara det som föll henne in men hennes världsbild är så genomsyrad av en slags söndagsskoletro på allas lika värde, samt hoppets och kärlekens kraft att övervinna svårigheter.
Maud Montgomery klarade också av ett bitvis svårt liv , med en bitter depressiv törntagg i köttet som Anne är lyckligt förskonad ifrån. Jag kan tänka mig att Anne också blev en tröst för Montgomery själv. Det var kanske just Anne som gav henne livsmod i depressionens djupa dalar. Trots denna mentala sjukdom levde Montgomery fram till 67 års ålder. Dödsorsaken var självmord.Det vet man eftersom hon lämnade efter sig ett brev där hon bad om förlåtelse. Men på intet sätt kan man säga att hennes liv blev behöver förlåtas elelr uppfattas som förspillt. Att ha levt i 67 år med en svår sjukdom och dessutom skapat den odödliga Anne som än i denna dag förgyller tillvaronoch stärker självkänslan hos miljontals människor kan knappast ses som ett olyckligt slut. Sjukdom och död drabbar oss alla till slut, men Anne på Grönkulla lever och det är något att vara djupt tacksam för.
* dagens svenska skola hade antagligen passiviserat henne totalt med en räcka åtgärder som inläsningstjänst i stället för att läsa och skriva och diverse olika "anpassningar" dvs förenklingar som hade tagit lusten att lära ur henne på några månader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar