Tahar ben Jelloun född 1 december 1944

 När jag läste franska och italienska på gymnasiet hade vi en underbar lärare Lotta Nordström, som verkligen utmanade oss. Vi fick till exempel läsa en helt vanlig roman på italienska i trean och flera romaner i franskan. Jag läste La Ragazza di Bube på italienska och L'Enfant de Sable och Les Yeux Baissés av Tahar ben Jelloun. La Ragazza di Bube har jag aldrig glömt fast jag tyckte vädligt illa om den italienskt sexistiska boken. Bubes flickvän var vacker och sexuellt tillgänglig för Bube medan den kvinnliga skurken var så vidrig att hon hade hårstrån runt bröstvårtorna. Jag minns inte om hon var sexuellt tillgänglig, antagligen inte, eller så var hon sexuellt utlevande med fler än kommunisten Bube. Jag har också glömt bort författarens namn. Det känns barmhärtigt, låt honom svepas i en barmhärtig glömskas slöja..

Men Tahar ben Jellouns böcker var som raka motsatsen till den italienska romanen. Från ett stabilt kvinnligt perspektiv där kvinnorna är riktiga och hela människor med fel och förtjänster beskriver han en verklighet så långt från min man kan komma och ändå kände jag igen mig. I L'Enfant de Sable /Sandbarnet följer man den åttonde dottern till en nordafrikansk man. Han skäms och mår dåligt av folks ironiska "mabrouk" när han får sin sjunde dotter. Därför kallar han sin åttonde dotter Ahmed och uppfostrar henne som en pojke. Omskärelsen fixar han genom att skära bort en bit av tummen, jag minns inte om det var på honom själv eller imamen som mutats. På liknande sätt blir Ahmed hela tiden behandlad som en pojke med helt andra privilegier än sina äldre systrar. När hen blir vuxen lämnar hen hemmet och börjar leva som kvinna vilket så klart visar på kvinnans låsta position i samhället jämfört med hennes fria pojkår. Hon blir historieberättare på torget i Marrakech. Hela romanen påminner om en sådan historia som berättas på marknader , den sorts historier som tarkinan Aravis i Hästen och hans pojke lärt sig berätta i skolan. 

 Titeln syftar på den gamla seden som fanns i de gamla hedniska samhällena i Nordafrika och Mellanöstern (enligt boken) att begrava nyfödda flickor levande  i het ökensand för att bli av med dem. Jag blev så förtjust i boken att jag sedan också läste Les Yeux Baissés/ Med sänkt blick som också behandlar kvinnans situation i Nordafrika. Den boken handlar om en ung berberflicka i en liten by i Marocko som tillsammans med sin familj blir hämtad till Paris av sin far. Hon har lärt sig som liten att en kvinna aldrig får se rakt på en man utan hennes ödmjukhet ska synas i att hon alltid sänker sin blick och aldrig ser någon i ögonen. 

Jag kom ihåg denna bok när vi hade en pytteliten flyktingfamilj boende hos oss ett tag, mor och dotter från den kristna minoriteten i Irak var frispråkiga , inte minst dottern. Hon frågade en dag varför vi alltid ser folk i ögonen i Sverige när vi pratar. Jag hade inte tänkt på att vi gör det, men det är ju sant. Vi uppfattar ju en person som aldrig ser på oss när vi pratar som en lögnare eller imbecill. Men även denna föga blyga 10-åring hade uppenbarligen också blivit lärd detta men levde inte efter denna regel, vilket vi alla uppskattade, så klart. När hon sa det blev Tahar ben Jellouns bok levande för mig igen och jag förstod vidden av det hela, hur förtrycket blir accepterat, normaliserat och internaliserat av offret, det som ben Jelloun beskriver så tydligt i boken..

Dagens lucka innehåller alltså en marrockansk manlig författare som skriver mästerligt på franska ur ett kvinnligt perspektiv. Låna eller leta upp på ett antikvariat om du vill läsa intressanta mångkulturella och intersektionella romaner.

Första december passar förstås en underbar mash up mellan "Gläd dig du Kristi brud" och en grekisk julsång "Christos Jinieti" från Ale Möllers skiva December. Just detta musikstycke väckte mig i går morse. Jag drömde alltså om det, ingen okänd välgörare hade smugit in i mitt hus med en radioapparat. Jag uppfattade detta som en uppmuntrande hälsning från himlen efter att min svärmor stilla somnat in kvällen innan. Dessa båda sånger handlar om ett efterlängtat barn som inte grävdes ner levande i sanden och honom som vuxen när han rider in i Jerusalem på en åsna. Kanske passerar följet en historieberättare på något torg? Kanske var denna historieberättare en av dem som gav oss evangelierna genom att hen tränat upp sin minnes- och berättarförmåga? Jag är så tacksam över alla dem som förde evangeliet vidare och sedan skrev ner de goda nyheterna så de till slut nådde även mig.