Den förmågan att gestalta så man inte glömmer det hade han verkligen. Sedan läste jag förstås En dag i Ivan Denisovitj liv, också en Gulag-skildring. Där soppkön förstås är berömd (se till att vara sist i kön då allt sovel samlas i botten av de tunna sopporna). Solzjenitsyn berättade ur sin egen erfarenhet och det grep tag. För mig var han det första vittnet till Sovjet-tidens ondska och förtryck jag hörde, hela världen hörde.
Min farmor föddes 1917, ett år före Solzjenitsyn, och hade aldrig något till övers för kommunismen. Hennes pappa var Syndikalist och Socialdemokrat, med betoning på demokrat. I vår släkt var totalt avståndstagande mot alla totalitära system fullkomligt självklart. Farfar var Broderskapare men när sosse-regeringen började vissa sovjet-tendenser genom att ta bort kristendomsundervisningen i skolan var han med och grundade det första KdS i Kiruna kommun. Min pappa var också med och min makes farfar och farbror. Vi har bildbevis på dessa unga människor med antitotalitär glöd i sina allvarsamma ansikten.
När sedan KdS bytte namn till KD började min familj se en tendens till högervridning och alla drog öronen åt sig. Detta var trots allt på Alf Svenssons tid, hans sista år vid rodret på KD-skutan. Men min familj såg att kursen började ändras och vi fick rätt. Man anslöt sig inte till Kristdemokratin i Europa pga att tydligare knyta an till antitotalitarismen utan för att få mer makt och kompisar i högerpartier. Det var tydligt att mittenlinjen utanför blockpolitiken övergavs då. Nu är KD ett extremhöger-parti som helt lämnat antitotalitarism, konservatism och kristen värdegrund bakom sig. Syndikalister har inget i det partiet att göra, frihetlig socialism, katolsk sociallära och demokrati är absolut inte med på KDs agenda längre. Och det började långt innan Tidöavtalet. Det började när "champagne-KD" tog över och fick sin kandidat till partiledarposten vald. Jag skrev till en gammal KD-bekant som satt i riksdagen då, om min sorg över valet av Busch till partiledare. Jag fick jag svaret: " Ja det är svåra tider nu."
En liknande resa som KDs från demokratikämpar på barrikaderna till fascistkramare gjorde också Solzjenitsyn. Han blev i min älsklingsryss Fjodor Dostojevskijs anda ryskortodox. aktivist. Fint tyckte jag, ryska ortodoxin har mycket vackert och gott i sig. Kyrkan stod emot och överlevde Sovjet men redan i början av 2000-talet började Ryssland sovjetiseras igen, nu med ortodoxa kyrkan som ideologisk medlöpare. Solzjenitsyn applåderade därför varje steg mot KGBs återinträde i maktposition genom Vladimir Putins maktövertagande. Han gick helt på samma linje som så många andra och såg Putin som någon slags rysk frälsare. Äckligt nog började man genast kalla Putin "lillefar" vilket borde få en demokrat att reagera. Men icke, Solzjenitsyn jublade.
En ursäkt för honom är förstås hur han led i Gulag och att han såg Putin som en hälsosam och kraftfull motkraft till den sjuklige alkoholisten Boris Jeltsin, den förste valde presidenten i rysk historia. Men jag tänker att han som känt förtrycket bokstavligen inpå bara skinnet borde ha tagit avstånd från denna nya Stalin. En annan ursäkt kan vara att han blivit gammal och att han faktiskt dog innan vi som tog avstånd från Putin var i majoritet eftersom denna Peter den Store-beundrare ännu inte visat hela vidden av sin ondskefulla agenda. Men jag är ändå djupt besviken och lite rädd. Kan jag också bli en som tappar kontakten med sanningens Ande och bli lurad av fascismens nya ansikten? Roger Scruton, för att ta en i raden av konservativa demokratiförespråkare, som såg kommunismens terror klart på 1960-talet tappade ju det totalt mot slutet av sitt liv och blev en antisemitisk fascistkramare.
Kan en frihetlig kristen socialist bli lika lurad? Jag ser många varningstecken. Inte bara KDs galenskap med Tidöavtal dikterat av svensk nyfascism och Sara Skyttedals svammel om att legalisera knark (de första fascisterna i Italien var storkonsumenter av kokain) utan också i andra sammanhang. Det mest obehagligt antikristliga är den fasansfulla debatt som pågår i "kristna" tidningen Världen Idag och på Dagens debattsidor där profeten Magnus Malm varnade för just detta fall för fascismen som svensk kristenhet riskerar och får ett märkligt svar på tal av Stefan Gustafssson där han svamlar om att sekulariseringen kommit endast, från vänsterpartier. Därmed skulle fascistiska idéer vara rumsrena? Ja, tydligen tycker han det.
Gustafsson har i sak fel dessutom. Sekularismen är minst lika stark från högerpartierna, se på när KD slutade ha kristen etik på agendan, jo när de lämnade mitten och blev ett högerparti. Den konservative Scruton blev antisemit när han vandrade högerut och Cristopher Hitchens aggressiva antiteism utvecklades till radikalaste religionshat samtidigt som han lämnade socialismen bakom sig. Jag ser inte heller att Gustafsson, Busch et.al. har samma ursäkt som Solzjenitsyn att bli fascistkramare. De var ju knappt födda innan Berlinmuren föll.*
"Ja, det är svåra tider nu."
Solzjenitsyn var alltså för mig en hjälte som slogs mot förtrycket i Sovjet, en Johannes Döparen karaktär som modigt ropade "omvänd er och tro!" i den sovjetiska isöknen. Min farmor blev inte alls lika gammal som Solzjenitsyn men jag tror aldrig hon hade låtit lura sig på samma sätt som Solzjenitsyn och jag hoppas att jag också kan stå emot; att antifascismen är så djupt inrotad i mig att jag aldrig slutar lyssna på Andens röst där den ropar i öknen så det hörs miltals omkring. So help me God!
"Bereden väg för Herran" skrevs faktiskt som en protestpsalm mot Napoleon, dåtidens Hitler, Mussolini, Stalin och Putin men F.M. Framzén som skrev texten 1812 och 1817 såg hur historien visar Guds makt och Jesu överhöghet. Vi behöver lyssna på och sjunga denna Johannes Döparen-psalm, om och om igen,
*Putins värsta ögonblick, enligt honom själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar