AnnaCarin Lindmark 27 december 1966-12 februari 2019

 Minnet är subjektivt och med det menar jag att vi alla har varsin minnesbild av ett skeende och ännu mer av en person. När min vän AnnaCarin  begravdes, alldeles för tidigt, blev det extra tydligt. De som kände henne i byn där hon bodde och på orten där hon arbetade hade en helt annan bild av henne än vi som kände henne i Kiruna när hon var barn och ung. Kanske inte helt annan, men musiken, som var så viktig i vår vänskap, nämndes inte alls på begravningen. Hon var det närmaste ett gitarrgeni jag varit och sjöng bra men det man talade om på begravningen var hennes goda ledarskap på arbetsplatsen. 

Jag minns henne mest utanför arbetet; i kyrkan, i kören, i vår lilla sånggrupp, på promenad med hennes pudel Ludde** när vi blev förstagångsföräldrar nästan samtidigt* och under vårdutbildningen som ledde henne till att bli barnmorska. Tokiga upptåg och galna äventyr delade vi, inte arbetsplats. Vi delade exempelvis vår ordspråksbok: "Ordspråk och talesätt från den svenska lappmarken". Där kunde man läsa visdomsord som: " Han luktar luktfri tvål.",  "Ful, fet och gammal är man, ut i skogen ska man."  och " När man är kristen kan man ha vilken mössa som helst."

 Viktigast av allt: vi delade tron på Jesus. Jag är säker på att min tro blev mer grundad och trygg tack vare och tillsammans med AnnaCarin. Hon var min första närkontakt med någon jämnårig frikyrkokristen, hon var med i Örebromissionen,  och hon kände folk från alla möjliga håll: Frälsis, Pingst, Katolska kyrkan och Gode Herden i Övre Soppero. Hon bodde ju i Kiruna och jag i Jukkas där det fanns SvK att tillgå.  Jag drog med henne till Kyrkans unga och hon drog med mig till frikyrkorna i stan. Vi möttes hos min klasskompis i Jukkas, tillika AnnaCarins kusin, när jag hade ett allvarligt skov av lutheranism. Min klasskompis och jag hade föresatt oss att lära oss Luthers lilla katekes inför konfirmationen några år bort i våra liv***  och detta ledde till diskussioner med den mer frifräsiga AnnaCarin. Och vi blev vänner på det där djupa sättet som man blir i barndomen men utan att det var en uteslutande tvåsamhet, nej vi lärde känna varandras kompisar och dessa bildade tillsammans med oss ett kreativt och underbart gäng. PS

Vi fotade med systemkamera som laddades med film för 24 eller 36 bilder sedan lämnade man in dem till framkallning och fick tillbaka ca 10 hyfsade kort men man fick lite avdrag på priset för de totalt misslyckade om man lämnade in filmrullarna på Domus. Sedan klistrade vi in bilderna i album och skrev "roliga"kommentarer till. Vännen Lotta gjorde ett oförglömligt album****  till mitt bröllop. Ja, min man var också med i gänget. 

Vi sjöng och spelade tillsammans, vi gjorde gatuteateruppsättningar och julspel, vi evangeliserade på gator och torg, ordnade luciavakor med film och fika och samlade pengar till Lutherhjälpen på stan. Vi reste också runt i en -56 Volvo Duett med delad framruta och treväxlad osynkad växellåda. Med vidöppna fönster skråljojkade vi och retade upp folk med dekalerna som klistrats på rutorna: "Nu har du tid, ge Gud en chans!" och " Det går en bro från tro till ro."  Duetten tog oss till både Nedre och Övre Soppero, Vittangi, Tornehamn och Gällivare/Malmberget. Men till Narvik, Göteborg och Vidsel åkte vi buss med hela kören som först var en ungdomskör i Svenska kyrkan under mammas ledning och sedan blev ekumenisk och kallades EKUM. I Kyrkans unga gjorde vi även en påskmusical som vi turnerade med i Tornedalen och luciatågen som mamma och  församlingsassistenten Lotta ordnade blev legendariska. Vi var förstås också med i EKUM-uppsättningen av  musicalen "Pappa".

Vi sjöng också i den lilla konstellationen mamma, Ellen, AnnaCarin och jag på begravningar och bröllop. Sedan bildade vi en liten trio, eftersom mamma inte alltid hade tid, som framförde covers lite varstans tex på midsommarfirande i Kangos. Vår feministiska version av "Deirdres samba" *****som en anti-Vreeswijksappell mot sexhandel och trafficking blev särskilt bra, tycker jag. Men mest önskade var "Goahtoeanan", "Var hälsad vackra Tornedal", "Daenu Májjá" ****** "Visa från Utanmyra" och "Like A Prayer" fick vi också till så minnet inte kräver skämskudde. Och riktigt kul blev det när AnnaCarin bluesade till det på gitarren i "He's the Rock that Doesn't Roll", "Det lille ljus jag har" och "Proud Mary". Till avslut sjöng vi alltid "Goodnight Sweetheart" à capella.

 Genom yrkesvalen flyttade vi ifrån varandra men minst en gång om året hörde vi av oss med en lägesrapport tills AnnaCarin rycktes bort av en massiv hjärtinfarkt. På begravningen var det bara hennes föräldrar och jag som mindes de kreativa musikåren. Men så länge jag lever finns dessa år kvar och i evigheten ska vi sjunga "Freedom Is Coming" igen men förstås med texten "Freedom Is Here Now" och "Jag fröjdar mig över min Gud" som inte behöver ändra texten alls. Då har vi ju tid att sjunga hela vår repertoar till AnnaCarins geniala gitarrspel och jag kan av hela mitt hjärta klämma i med textraderna, som vi ofta sjöng tillsammans: "Det var hon som i mitt innersta slog an en ton och hon trösta min själ när tungsinnet över mig kom."

PS: I gänget ingick en professionell dansare som dansat i både Paris och New York och nu är danskonsulent för samerna i Sverige, en yrkeskalligraf (som sorgligt nog dog i ännu yngre ålder än AnnaCarin) en heltidskonstnär, ett gäng musiker, ett gäng konsthantverkare och en världsberömd författare. 

Resten är fortfarande kreativa och begåvade även om de inte jobbar med kreativitet som inkomstkälla utan som pastorer, bilmekaniker, lärare, renskötare, psykologer, ridskoleföreståndare, programmerare, biståndsarbetare, lastbilschaufförer, museipedagog, flygledare, verkstadsmekaniker, på Lantmäteriet m.m. De flesta av oss gjorde rejäla klassresor. Vi är alla mångkulturella och var det långt innan ordet blev modernt.

AnnaCarin blev själv barnmorskechef som syster Julienne i Barnmorskan i East End. Vilken ynnest att ha fått umgås med alla dessa begåvade människor som delade samma tro!

* diskuterandes Barnaboken som jag INTE höll med om allt i, jag ville uppfostra barn afrikanskt dvs fysiskt nära dag som natt, men AnnaCarin hade fått den av sin dotters farmor och tyckte den var mer användbar än jag gjorde.

**som blev tokig i mig, vi gillade verkligen varann, Ludde och jag.

***ja, jag har alltid varit en religious wacko!

**** som min äldsta dotter fascinerat läste om och om igen och sedan har inspirerats av till egna album.

***** Originalets titel är "Quem te viu, quem te vê". Ur Wikpedia: " Låten är från Chico Buarques tidiga år. Han var 21 år när han 1965 började bli populär i den dåvarande bossanova-vågens kölvatten. "Quem te vê" skrevs och spelades in två år senare. Den portugisiska låttitelns "Vem såg dig, vem ser dig" syftar på ett brasilianskt talesätt med den ungefärliga betydelsen "Se den du har blivit" eller "det kunde man inte tro om dig". Texten handlar om minnen från förr mellan bekanta och om samban i sig." Det är nästan spöklikt hur denna beskrivning av vårt paradnummer i original stämmer in på denna min bloggpost.

 ****** Den sistnämnda hade vi lärt från ett kassettband med Daednogádde Nuorrát som gick om och om igen på bandspelaren. AnnaCarin spelade förresten in ett helt kassettband med en av sina favoritlåtar. Ja, bokstavligen EN. Om och om igen gick den och sedan var det bara att vända på bandet för att höra samma låt en timme till. Jag ska inte avslöja vilken låt här, vissa ungdomliga nycker är det bäst att glömma. 

En version av "Deirdres samba", som liknar vår feministiska antikoloniala version i stämningen mycket mer än Vreeswijks upprörande muntert sexistiska "flickan-i Havanna"-version, får ni här. Tyvärr har vi inte en enda inspelning av det vi gjorde ihop. Det var ögonblickspoesi för evighetens öron.