Idag på nyårsafton nåddes världen av nyheten att Benedictus XVI påve emeritus nu befordrats till härligheten, som man säger i Frälsis-sammanhang. Han var 95 år och dog på det kloster i Vatikanstaten där han bott sedan han pensionerade sig, som den förste att göra detta sedan medeltiden. Så fort jag hörde att han blivit påve upplevde jag Andens tilltal om att han var rätt person på rätt plats. Det var ganska anmärkningsvärt eftersom jag inte är katolik och inte alls kände till kardinal Joseph Ratzinger innan han blev påven Bengt den sextonde.
Men ju mer jag läst och sett av honom har det börjat gå upp för mig hur rätt i tiden han var och vad Anden menade då när jag fick höra "Habemus papam" och denna papa var Benedict XVI. När han sedan gick i pension för att lämna över till Franciscus var saken klar: jag hade inte hört fel. Det här var sannerligen en påve utöver det vanliga. Här skriver Anders Arborelius om honom och egentligen kan jag väl inte lägga till så mycket mer än att Benedictus XVI talade nio språk obehindrat och älskade katter, vilket ju i sig hade räckt för att bli min favorit. Jag vill avsluta med att nästan-citera ur minnet Felicia Ferreira, Dagens chefredaktör, som jag nyss hörde på radion: " Han satte kyrkan före sig själv när han gick i pension."
Här bra texter om Benedictus XVI:
Gösta Hallonsten i Signum: "Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter."
Joel Halldorf " Tron på Gud och tron på sanningen- i hans tänkande hörde samman. För nihilism och relativism är ingen match för fascismen."
Crux "He set about the job with a single-minded vision to rekindle the faith in the world that, he frequently lamented, seemed to think it could do without God."
Underbart citat från John Allen Jr: "he made us sit up and think"
Böcker av Joseph Ratzinger/påve emeritus Bendictus XVI:
Introduktion till kristendomen (1967 översatt till svenska 2018)
"Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma den Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliska biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: "Den som hört detta vet att tron är sann."
Minnet är subjektivt och med det menar jag att vi alla har varsin minnesbild av ett skeende och ännu mer av en person. När min vän AnnaCarin begravdes, alldeles för tidigt, blev det extra tydligt. De som kände henne i byn där hon bodde och på orten där hon arbetade hade en helt annan bild av henne än vi som kände henne i Kiruna när hon var barn och ung. Kanske inte helt annan, men musiken, som var så viktig i vår vänskap, nämndes inte alls på begravningen. Hon var det närmaste ett gitarrgeni jag varit och sjöng bra men det man talade om på begravningen var hennes goda ledarskap på arbetsplatsen.
Jag minns henne mest utanför arbetet; i kyrkan, i kören, i vår lilla sånggrupp, på promenad med hennes pudel Ludde** när vi blev förstagångsföräldrar nästan samtidigt* och under vårdutbildningen som ledde henne till att bli barnmorska. Tokiga upptåg och galna äventyr delade vi, inte arbetsplats. Vi delade exempelvis vår ordspråksbok: "Ordspråk och talesätt från den svenska lappmarken". Där kunde man läsa visdomsord som: " Han luktar luktfri tvål.", "Ful, fet och gammal är man, ut i skogen ska man." och " När man är kristen kan man ha vilken mössa som helst."
Viktigast av allt: vi delade tron på Jesus. Jag är säker på att min tro blev mer grundad och trygg tack vare och tillsammans med AnnaCarin. Hon var min första närkontakt med någon jämnårig frikyrkokristen, hon var med i Örebromissionen, och hon kände folk från alla möjliga håll: Frälsis, Pingst, Katolska kyrkan och Gode Herden i Övre Soppero. Hon bodde ju i Kiruna och jag i Jukkas där det fanns SvK att tillgå. Jag drog med henne till Kyrkans unga och hon drog med mig till frikyrkorna i stan. Vi möttes hos min klasskompis i Jukkas, tillika AnnaCarins kusin, när jag hade ett allvarligt skov av lutheranism. Min klasskompis och jag hade föresatt oss att lära oss Luthers lilla katekes inför konfirmationen några år bort i våra liv*** och detta ledde till diskussioner med den mer frifräsiga AnnaCarin. Och vi blev vänner på det där djupa sättet som man blir i barndomen men utan att det var en uteslutande tvåsamhet, nej vi lärde känna varandras kompisar och dessa bildade tillsammans med oss ett kreativt och underbart gäng. PS
Vi fotade med systemkamera som laddades med film för 24 eller 36 bilder sedan lämnade man in dem till framkallning och fick tillbaka ca 10 hyfsade kort men man fick lite avdrag på priset för de totalt misslyckade om man lämnade in filmrullarna på Domus. Sedan klistrade vi in bilderna i album och skrev "roliga"kommentarer till. Vännen Lotta gjorde ett oförglömligt album**** till mitt bröllop. Ja, min man var också med i gänget.
Vi sjöng och spelade tillsammans, vi gjorde gatuteateruppsättningar och julspel, vi evangeliserade på gator och torg, ordnade luciavakor med film och fika och samlade pengar till Lutherhjälpen på stan. Vi reste också runt i en -56 Volvo Duett med delad framruta och treväxlad osynkad växellåda. Med vidöppna fönster skråljojkade vi och retade upp folk med dekalerna som klistrats på rutorna: "Nu har du tid, ge Gud en chans!" och " Det går en bro från tro till ro." Duetten tog oss till både Nedre och Övre Soppero, Vittangi, Tornehamn och Gällivare/Malmberget. Men till Narvik, Göteborg och Vidsel åkte vi buss med hela kören som först var en ungdomskör i Svenska kyrkan under mammas ledning och sedan blev ekumenisk och kallades EKUM. I Kyrkans unga gjorde vi även en påskmusical som vi turnerade med i Tornedalen och luciatågen som mamma och församlingsassistenten Lotta ordnade blev legendariska. Vi var förstås också med i EKUM-uppsättningen av musicalen "Pappa".
Vi sjöng också i den lilla konstellationen mamma, Ellen, AnnaCarin och jag på begravningar och bröllop. Sedan bildade vi en liten trio, eftersom mamma inte alltid hade tid, som framförde covers lite varstans tex på midsommarfirande i Kangos. Vår feministiska version av "Deirdres samba" *****som en anti-Vreeswijksappell mot sexhandel och trafficking blev särskilt bra, tycker jag. Men mest önskade var "Goahtoeanan", "Var hälsad vackra Tornedal", "Daenu Májjá" ****** "Visa från Utanmyra" och "Like A Prayer" fick vi också till så minnet inte kräver skämskudde. Och riktigt kul blev det när AnnaCarin bluesade till det på gitarren i "He's the Rock that Doesn't Roll", "Det lille ljus jag har" och "Proud Mary". Till avslut sjöng vi alltid "Goodnight Sweetheart" à capella.
Genom yrkesvalen flyttade vi ifrån varandra men minst en gång om året hörde vi av oss med en lägesrapport tills AnnaCarin rycktes bort av en massiv hjärtinfarkt. På begravningen var det bara hennes föräldrar och jag som mindes de kreativa musikåren. Men så länge jag lever finns dessa år kvar och i evigheten ska vi sjunga "Freedom Is Coming" igen men förstås med texten "Freedom Is Here Now" och "Jag fröjdar mig över min Gud" som inte behöver ändra texten alls. Då har vi ju tid att sjunga hela vår repertoar till AnnaCarins geniala gitarrspel och jag kan av hela mitt hjärta klämma i med textraderna, som vi ofta sjöng tillsammans: "Det var hon som i mitt innersta slog an en ton och hon trösta min själ när tungsinnet över mig kom."
PS: I gänget ingick en professionell dansare som dansat i både Paris och New York och nu är danskonsulent för samerna i Sverige, en yrkeskalligraf (som sorgligt nog dog i ännu yngre ålder än AnnaCarin) en heltidskonstnär, ett gäng musiker, ett gäng konsthantverkare och en världsberömd författare.
Resten är fortfarande kreativa och begåvade även om de inte jobbar med kreativitet som inkomstkälla utan som pastorer, bilmekaniker, lärare, renskötare, psykologer, ridskoleföreståndare, programmerare, biståndsarbetare, lastbilschaufförer, museipedagog, flygledare, verkstadsmekaniker, på Lantmäteriet m.m. De flesta av oss gjorde rejäla klassresor. Vi är alla mångkulturella och var det långt innan ordet blev modernt.
AnnaCarin blev själv barnmorskechef som syster Julienne i Barnmorskan i East End. Vilken ynnest att ha fått umgås med alla dessa begåvade människor som delade samma tro!
* diskuterandes Barnaboken som jag INTE höll med om allt i, jag ville uppfostra barn afrikanskt dvs fysiskt nära dag som natt, men AnnaCarin hade fått den av sin dotters farmor och tyckte den var mer användbar än jag gjorde.
**som blev tokig i mig, vi gillade verkligen varann, Ludde och jag.
***ja, jag har alltid varit en religious wacko!
**** som min äldsta dotter fascinerat läste om och om igen och sedan har inspirerats av till egna album.
***** Originalets titel är "Quem te viu, quem te vê". Ur Wikpedia: " Låten är från Chico Buarques tidiga år. Han var 21 år när han 1965 började bli populär i den dåvarande bossanova-vågens kölvatten. "Quem te vê" skrevs och spelades in två år senare. Den portugisiska låttitelns "Vem såg dig, vem ser dig" syftar på ett brasilianskt talesätt med den ungefärliga betydelsen "Se den du har blivit" eller "det kunde man inte tro om dig". Texten handlar om minnen från förr mellan bekanta och om samban i sig." Det är nästan spöklikt hur denna beskrivning av vårt paradnummer i original stämmer in på denna min bloggpost.
****** Den sistnämnda hade vi lärt från ett kassettband med Daednogádde Nuorrát som gick om och om igen på bandspelaren. AnnaCarin spelade förresten in ett helt kassettband med en av sina favoritlåtar. Ja, bokstavligen EN. Om och om igen gick den och sedan var det bara att vända på bandet för att höra samma låt en timme till. Jag ska inte avslöja vilken låt här, vissa ungdomliga nycker är det bäst att glömma.
En version av "Deirdres samba", som liknar vår feministiska antikoloniala version i stämningen mycket mer än Vreeswijks upprörande muntert sexistiska "flickan-i Havanna"-version, får ni här. Tyvärr har vi inte en enda inspelning av det vi gjorde ihop. Det var ögonblickspoesi för evighetens öron.
Igår begravdes min svärmor Svea. Hon levde ett långt liv och dog i frid men hon fattas mig.
Svea var yngsta syster i en stor syskonskara av två systrar och resten bröder varav endast två ännu lever. Fyra bröder dog av alkoholrelaterade skador i tidig ungdom till medelålder. Storasyster Eva som stod Svea nära, dog nyss fyllda 60 av cancer för snart 30 år sedan. Ingen i hennes familj har hittills levt så länge som Svea gjorde trots att hon föddes med hjärtklaffsfel. Men hon har förstås aldrig druckit alkohol, massmördaren spriten har hon skytt! När hon fick nya hjärtklaffar i sextioårsåldern blev det tydligt hur jobbigt hon haft det med hälsan för då började hon blomma ut med körsång och bokcirklar. Hon blev en pånyttfödd kulturtant med ork för allt det roliga i livet.
Men hon hade varit med om mycket kul innan det också. Hon berättade när vi sågs sista gången om sina lyckliga år på Kalix folkhögskola och den spännande resa de gjorde till efterkrigstidens Europa. Det var hennes bästa tid i livet som hon ofta sagt. Men nu fick vi veta mer om den tiden. Vi fick också veta att hon fick åka till Stockholm för att "lära sig rikssvenska" som del i utbildningen till vårdbiträde. Efter två veckor fick hon veta att det inte alls hördes att hon kom från Norrland längre. Fint beröm på den tiden!
Svea var ändå meänkieli trogen hela sitt liv även om hon förlorade sin "norrländska" i Stockholm. Hon var ju född i meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. När hjärtklaffarna fixats började hon översätta Dan Andersson till meänkieli och deklamera dessa dikter i olika sammanhang. Hon behöll också gården i Kangos även när alla flyttat därifrån, hon till Kiruna. Stugan på gården var hennes bästa ställe varje sommar fram till slutet.
Svea fick uppleva mycken sorg och glädje. Efter att ha mist sin förstfödda, en dotter som dog i åttonde månaden efter att Svea smittats med röda hund, fick hon två söner. För dessa söner är jag evigt tacksam eftersom den äldsta av dem nu är min man sedan ungdomen. Vi har fostrat fem barn tillsammans och Thomas lillebror har gjort sammalunda med fyra barn. Vår storson Fredrik var upp i somras och hälsade på i Kiruna med Signe och Zacke och det gladde båda mina svärföräldrar mycket, men även Fredrik med familj var glada att de hann ses en sista gång, fast vi då inte visste att det var den sista.
Thomas bror har tre barnbarn som hans äldsta dotter fått, så Svea hade en stor familj omkring sig de sista jobbiga sjukdomsåren vilket vi alla är tacksamma för. Annars var Sveas liv alltid präglat av barn i både helg och söcken. Hon utbildade sig till förskolepedagog och jobbade med detta till 67 års ålder. Det är många barn hon har fått vara del i att ge en rik och trygg uppväxt. Sina egna barn och barnbarn och barnbarnsbarn men också alla de barn som också vara hennes i arbetet. För alla dem läste hon, Till sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn köpte hon böcker. Även till mig. Till jul och födelsedagar kom det ofta en god bok från Svea. Bokintresset delade vi till fullo.
Nu när jag sitter och skriver förstår jag att det är därför årets adventskalender fått en litterär prägel. Svea tar farväl med litteraturen som betydde så mycket för henne. Jag tackar henne med litteraturen. Det anstår henne på alla sätt. Så vet ni det: årets adventskalender är en hyllning till Svea. Because she is worth it!
Sveas favoritsång var "O Store Gud" och hennes favoritartist var Elvis Presley: hans gospelproduktion och julskiva, inte rocklåtarna. Tänk att hon sjunger i himmelens kör nu hon med sopranerna och Elvis bland tenorerna! Rätt åt henne!
