Igår begravdes min svärmor Svea. Hon levde ett långt liv och dog i frid men hon fattas mig.
Svea var yngsta syster i en stor syskonskara av två systrar och resten bröder varav endast två ännu lever. Fyra bröder dog av alkoholrelaterade skador i tidig ungdom till medelålder. Storasyster Eva som stod Svea nära, dog nyss fyllda 60 av cancer för snart 30 år sedan. Ingen i hennes familj har hittills levt så länge som Svea gjorde trots att hon föddes med hjärtklaffsfel. Men hon har förstås aldrig druckit alkohol, massmördaren spriten har hon skytt! När hon fick nya hjärtklaffar i sextioårsåldern blev det tydligt hur jobbigt hon haft det med hälsan för då började hon blomma ut med körsång och bokcirklar. Hon blev en pånyttfödd kulturtant med ork för allt det roliga i livet.
Men hon hade varit med om mycket kul innan det också. Hon berättade när vi sågs sista gången om sina lyckliga år på Kalix folkhögskola och den spännande resa de gjorde till efterkrigstidens Europa. Det var hennes bästa tid i livet som hon ofta sagt. Men nu fick vi veta mer om den tiden. Vi fick också veta att hon fick åka till Stockholm för att "lära sig rikssvenska" som del i utbildningen till vårdbiträde. Efter två veckor fick hon veta att det inte alls hördes att hon kom från Norrland längre. Fint beröm på den tiden!
Svea var ändå meänkieli trogen hela sitt liv även om hon förlorade sin "norrländska" i Stockholm. Hon var ju född i meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. När hjärtklaffarna fixats började hon översätta Dan Andersson till meänkieli och deklamera dessa dikter i olika sammanhang. Hon behöll också gården i Kangos även när alla flyttat därifrån, hon till Kiruna. Stugan på gården var hennes bästa ställe varje sommar fram till slutet.
Svea fick uppleva mycken sorg och glädje. Efter att ha mist sin förstfödda, en dotter som dog i åttonde månaden efter att Svea smittats med röda hund, fick hon två söner. För dessa söner är jag evigt tacksam eftersom den äldsta av dem nu är min man sedan ungdomen. Vi har fostrat fem barn tillsammans och Thomas lillebror har gjort sammalunda med fyra barn. Vår storson Fredrik var upp i somras och hälsade på i Kiruna med Signe och Zacke och det gladde båda mina svärföräldrar mycket, men även Fredrik med familj var glada att de hann ses en sista gång, fast vi då inte visste att det var den sista.
Thomas bror har tre barnbarn som hans äldsta dotter fått, så Svea hade en stor familj omkring sig de sista jobbiga sjukdomsåren vilket vi alla är tacksamma för. Annars var Sveas liv alltid präglat av barn i både helg och söcken. Hon utbildade sig till förskolepedagog och jobbade med detta till 67 års ålder. Det är många barn hon har fått vara del i att ge en rik och trygg uppväxt. Sina egna barn och barnbarn och barnbarnsbarn men också alla de barn som också vara hennes i arbetet. För alla dem läste hon, Till sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn köpte hon böcker. Även till mig. Till jul och födelsedagar kom det ofta en god bok från Svea. Bokintresset delade vi till fullo.
Nu när jag sitter och skriver förstår jag att det är därför årets adventskalender fått en litterär prägel. Svea tar farväl med litteraturen som betydde så mycket för henne. Jag tackar henne med litteraturen. Det anstår henne på alla sätt. Så vet ni det: årets adventskalender är en hyllning till Svea. Because she is worth it!
Sveas favoritsång var "O Store Gud" och hennes favoritartist var Elvis Presley: hans gospelproduktion och julskiva, inte rocklåtarna. Tänk att hon sjunger i himmelens kör nu hon med sopranerna och Elvis bland tenorerna! Rätt åt henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar