Den heliga familjen i snickarverkstaden av Christian Wilhelm Ernst Dietrich 1746
" Är det inte snickaren, Marias son , och bror till Jakob och Joses och judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Markus evangelium 6:7
7 december 1888 föddes Carl Malmsten som nog kan sägas vara Sveriges mest kända möbelsnickare, där Jesu är världens mest berömde timmerman. Numera tillverkas mammutdyr heminredning i Malmstens namn men det han själv brann för var skolslöjden. När han var skolpojke hade han svårt att koncentrera sig på det ensidigt teoretiska upplägget men vid hyvelbänken fann han att:
"Slöjden samlar ihop hela människan. Ena handen håller fast ämnet, den andra griper stadigt tag i verktyget. Ögat vakar skarpt över att det förs rätt. Musklerna spänns i kraftiga tag och hela kroppen arbetar med. Viljan leder och planlägger i förbund med fantasin det verk som ska tjäna ett bestämt syfte, och arbetet växer fram mot fullbordan i en takt som är naturlig för var och en."
Eftersom han själv upplevde slöjden så positiv blev han en ivrig förespråkare för skolslöjd. Han menade att vi behöver se på handens arbete som ett annat sätt att väcka tankeverksamhet och att teori och praktik borde följas åt. På så sätt var han, antagligen ovetandes, en förespråkare för det som klosterordnarna betecknar "ora et labora". Magnus Malm talar sig varm för manuellt och "rejält" arbete, typ snickeri och skogsarbete, som motvikt till dagens alltmer skärmcentrerade liv.
Jag tänker mig att just därför att Jesus var snickare , inte trots att han var snickare, var han intellektuellt briljant. Visst finns människor med tummen mitt i handen som tänker ut briljanta idéer, men Jesus delade de flesta människors villkor, inte Stephen Hawking-liknande undantagsfall. Därför är det naturligt att Jesus , liksom Malmsten, fick "betänketid" när han byggde hus och snickrade. Liksom hela adventstiden för de flesta av oss är en tid av hantverk, ofta under det förminskande namnet "pyssel"*, OCH en "betänketid".
Skolslöjden är nu hotad av siffernissar och högerpolitiker som med fartblint kunskapsförakt vill fasa ut konkret slöjd, bildämnet och musik till förmån för programmering, matte och annan sifferexercis med hög status på det enögda sätt som skolpolitiken alltid kastar sig från dike till dike på lärandets väg. Därför vill jag med Malm och Malmsten hylla hantverkets välgörande inverkan på andligt liv med ett citat ur en artikel om Malmsten:
Idag lyssnar jag på Magnus Malm i Sändarens sista podd-avsnitt Sänd. Han berättar att människor har lättare att föreställa sig jordens undergång än att kapitalismen skulle göra detsamma. Samma morgon berättar en kvinna som undervisar barn i skapande skrivande att det blir alltmer vanligt att barnen låter sina berättelser sluta med att alla dör i ett bombanfall eller att hjälten som ligger med brutet ben i en källare blir ihjälslagen av skurkarna. Det här är alltså barn. Små. Barn.
Det är då en lisa för själen att lyssna till Magnus Malm som talar om Guds dröm för våra liv. Drömmen, som är oerhört mycket större än vi kan föreställa oss, borde vara en kristens ledstjärna istället för den kapitalistiska drömmen om att bli rik. En som levde Guds dröm om sitt liv var Sankt Nikolaus. Genom att han inte såg sin rikedom som något att spara på och slå vakt om blev han en förebild och världskändis, inte i en kvart, utan i 1700 år.
Idag firar vi St. Nikolaus helgondag över hela världen med att ge gåvor till barn, precis som han gjorde. Barn som växte upp till en värld som i kristendomens spår blev allt fredligare. Visst ser vi att våldsbrott och krig fortfarande finns här på jorden , men den mentalitetsförändring som kristendomen innebar gör att vi förfasar oss och ser hur fel det är. Det gjorde man inte för 2000 år sedan.
Barn sågs också bara som lättpåverkade små tjänare, av de flesta, inte bara isolerade grupper av gängkriminella och terrororganisationer. Jesus satte i stället barnen i centrum. Sankt Nikolaus levde i den andan genom att bland annat ge till den som inte kan ge tillbaka: fattiga barn. Detta blir därför en perfekt början på en försenad adventskalender, julfastan handlar ju just om detta motvalls liv: att ge utan att förvänta sig något igen är själva essensen av antikapitalismens kristenliv.
Psaltaren 147 börjar: "Det är gott att sjunga vår Guds lov, det är skönt och ljuvligt."
Häggen har plötsligt slagit ut i blom och doftar ljuvligt "då brister själen ut i lovsångsljud"
Jag vet inte hur det kommer sig att man valde denna ordalydelse i Bibel2000 men i 1917 års översättning står det att "lovsång anstår oss". Självklart är det inget som säger att det som anstår oss står i motsats till det som är skönt och ljuvligt, tvärtom, det är alltså inte felöversatt i någon av versionerna*. Den dubbelbetydelsen "det som passar-det som är skönt" i hebreiskan är inte ologisk på något sätt. Eftersom en mer ord för ord -översättning skriver: " Det är gott[välsignat]/att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt [härligt, vackert] och passande [det enda lämpliga-hebr. nave] visar det att ordet täcker båda betydelserna. Adjektivet naveh betyder: passande , lämpligt, vackert, det enda lämpliga.
Jag tänker att allt som är det enda lämpliga, det enda som bör göras, exempelvis dricka vatten när man är törstig, också är vackert och ljuvligt. Vi lovsjunger inte Den treenige för att må bra, men vi mår bra av det på samma sätt som det är ljuvligt att dricka klart fjällbäcksvatten när man är törstig efter en dag av vandring eller arbete. Att lovsjunga är lika naturligt som det är det enda lämpliga att ta hand om en bebis eller en liten hundvalp så fort vi ser den. Det är vackert på samma sätt som det är självklart att andas frisk luft och har man någon gäng inte kunnat andas av någon orsak vet vi hur underbart det är att få andas fritt igen just för att det enda som passar sig för oss är att andas.
Magnus Malm skriver så bra i Dagen om att inte tro att vi kan "dra ner" Gud genom lovsång eller att vi med någon slags magisk formel kan få Gud att agera som vi vill. Han säger så sant att: "Djupast är vårt liv och vårt arbete ett gensvar på vem Gud är, inte ett sätt att nå vissa resultat." Lovsång anstår oss, det är inte ett knep för att må bra eller få Gud att gå våra ärenden. Att vi mår bra av att sjunga beror på att det är det naturliga för oss.
På samma sätt är det med bönen. Till och med den största ateist har nog någon gång bett, ofta i stunder av största nöd. Då ropar den syrefattige efter luft och vänder sig i bön till "någon". Vi ber inte för att få allt vi önskar oss, men vi ska bära alla våra önskningar till Gud Förälder, Barn och Ande. Att det kommer sig naturligt att vända sig till Jesus i "nödens högsta smärta" som Per-Olov Nyström skrev i Sv.Ps 209 är helt enkelt naturligt och har egentligen inget med planering och avsikter att göra. Vi bara ropar till Gud som ett spädbarn ropar till de vuxna runt om när hen i sin hjälplöshet behöver en vuxens omsorg.
Guds gensvar på detta spädbarnsrop är enligt Jesaja 47: "Jag har skapat er, jag ska lyfta, bära och rädda er." som LL Laestadius uttryckte saken som att den himmelska föräldern ska lyfta oss nådevalpar från denna världens kalla jordgolv och ta upp oss i famnen och amma oss. Det är nämligen också naturligt för Gud att ta hand om sin skapelse. Vår himmelska förälder kan inte heller låta bli att lyfta upp valpar och amma spädbarn. Det är helt enkelt naturligt att vi längtar efter att umgås med varandra, Gud och människa.
* många som låtit sig påverkas av nutidens anda (jag frestas säga Andemakt) har i sitt fashionabla sossehat utnämnt Bibel 2000 till en partsinlaga från Alva Myrdal trots att det är en av de mest seriösa och välgjorda bibelöversättningarna på jorden. Tidens främsta judiska, agnostiska och kristna poeter, bibelforskare, historiker och språkforskare samarbetade kring detta arbete som dessutom hade tillgång till mer, bättre och äldre grundtextmaterial än någonsin tidigare. Det är självklart inte en "dålig" översättning bara för att inte svenska baptister och laestadianer alltid ser sina favoritverser översatta exakt som de tycker att den ska översättas, speciellt som de kanske lärt sig en ganska felaktig översättning som den enda rätta. Denna extrema ängslighet att om inte just JAG får bestämma över en bibelöversättning visar på en grundskada: jag litar inte på Gud, jag behöver lägga mig i för att inte Gud ska utsättas för en katastrof.
Exakt samma sak är grundproblemet med alla "kommentarsfältstalibaner" som ser som sin uppgift i livet att dissa homosexuella; de fattar inte att en kristen homosexuella person också har kontakt med Gud. Den Heliga Ande påverkar också dessa människor som fötts med en läggning som föraktas överallt på jorden eftersom de framstår som kvinnliga män (manliga kvinnor klarar sig bättre om de inte propsar på att bli präst eller predikant, och är tydligt inte lika mycket i skottgluggen för dessa "talibaner" på samma sätt som homosexuella män). Man kan lugnt säga att de inte tror på Gud. Gud är för dem en liten svag Voldemort-gestalt som behöver sina tjänare för att kunna agera och existera. Mer om det i framtida inlägg.
När jag var tio år kom jag in i bokslukaråldern och det märkte min snälla pappa som kom med en hög
böcker som han nyss fastnat för när han läste in högstadiet och gymnasiet i vuxen ålder. I denna hög återfanns bland annat Alexander Solsjenitsyns Cancerkliniken och Den första kretsen. Cancerkliniken var nog lite svår för mig och jag minns inte mycket av den, men Den först kretsen är en helt oförglömlig läsupplevelse. I stort sett varje kväll nu på vintern tänker jag på hur de inte fick sova i fred, fast de var ett gäng "VIP-fångar" i Gulag. Vakterna väckte dem om de hade armarna under filten i de kalla cellerna.
Den förmågan att gestalta så man inte glömmer det hade han verkligen. Sedan läste jag förstås En dag i Ivan Denisovitj liv, också en Gulag-skildring. Där soppkön förstås är berömd (se till att vara sist i kön då allt sovel samlas i botten av de tunna sopporna). Solzjenitsyn berättade ur sin egen erfarenhet och det grep tag. För mig var han det första vittnet till Sovjet-tidens ondska och förtryck jag hörde, hela världen hörde.
Min farmor föddes 1917, ett år före Solzjenitsyn, och hade aldrig något till övers för kommunismen. Hennes pappa var Syndikalist och Socialdemokrat, med betoning på demokrat. I vår släkt var totalt avståndstagande mot alla totalitära system fullkomligt självklart. Farfar var Broderskapare men när sosse-regeringen började vissa sovjet-tendenser genom att ta bort kristendomsundervisningen i skolan var han med och grundade det första KdS i Kiruna kommun. Min pappa var också med och min makes farfar och farbror. Vi har bildbevis på dessa unga människor med antitotalitär glöd i sina allvarsamma ansikten.
När sedan KdS bytte namn till KD började min familj se en tendens till högervridning och alla drog öronen åt sig. Detta var trots allt på Alf Svenssons tid, hans sista år vid rodret på KD-skutan. Men min familj såg att kursen började ändras och vi fick rätt. Man anslöt sig inte till Kristdemokratin i Europa pga att tydligare knyta an till antitotalitarismen utan för att få mer makt och kompisar i högerpartier. Det var tydligt att mittenlinjen utanför blockpolitiken övergavs då. Nu är KD ett extremhöger-parti som helt lämnat antitotalitarism, konservatism och kristen värdegrund bakom sig. Syndikalister har inget i det partiet att göra, frihetlig socialism, katolsk sociallära och demokrati är absolut inte med på KDs agenda längre. Och det började långt innan Tidöavtalet. Det började när "champagne-KD" tog över och fick sin kandidat till partiledarposten vald. Jag skrev till en gammal KD-bekant som satt i riksdagen då, om min sorg över valet av Busch till partiledare. Jag fick jag svaret: " Ja det är svåra tider nu."
En liknande resa som KDs från demokratikämpar på barrikaderna till fascistkramare gjorde också Solzjenitsyn. Han blev i min älsklingsryss Fjodor Dostojevskijs anda ryskortodox. aktivist. Fint tyckte jag, ryska ortodoxin har mycket vackert och gott i sig. Kyrkan stod emot och överlevde Sovjet men redan i början av 2000-talet började Ryssland sovjetiseras igen, nu med ortodoxa kyrkan som ideologisk medlöpare. Solzjenitsyn applåderade därför varje steg mot KGBs återinträde i maktposition genom Vladimir Putins maktövertagande. Han gick helt på samma linje som så många andra och såg Putin som någon slags rysk frälsare. Äckligt nog började man genast kalla Putin "lillefar" vilket borde få en demokrat att reagera. Men icke, Solzjenitsyn jublade.
En ursäkt för honom är förstås hur han led i Gulag och att han såg Putin som en hälsosam och kraftfull motkraft till den sjuklige alkoholisten Boris Jeltsin, den förste valde presidenten i rysk historia. Men jag tänker att han som känt förtrycket bokstavligen inpå bara skinnet borde ha tagit avstånd från denna nya Stalin. En annan ursäkt kan vara att han blivit gammal och att han faktiskt dog innan vi som tog avstånd från Putin var i majoritet eftersom denna Peter den Store-beundrare ännu inte visat hela vidden av sin ondskefulla agenda. Men jag är ändå djupt besviken och lite rädd. Kan jag också bli en som tappar kontakten med sanningens Ande och bli lurad av fascismens nya ansikten? Roger Scruton, för att ta en i raden av konservativa demokratiförespråkare, som såg kommunismens terror klart på 1960-talet tappade ju det totalt mot slutet av sitt liv och blev en antisemitisk fascistkramare.
Kan en frihetlig kristen socialist bli lika lurad? Jag ser många varningstecken. Inte bara KDs galenskap med Tidöavtal dikterat av svensk nyfascism och Sara Skyttedals svammel om att legalisera knark (de första fascisterna i Italien var storkonsumenter av kokain) utan också i andra sammanhang. Det mest obehagligt antikristliga är den fasansfulla debatt som pågår i "kristna" tidningen Världen Idag och på Dagens debattsidor där profeten Magnus Malm varnade för just detta fall för fascismen som svensk kristenhet riskerar och får ett märkligt svar på tal av Stefan Gustafssson där han svamlar om att sekulariseringen kommit endast, från vänsterpartier. Därmed skulle fascistiska idéer vara rumsrena? Ja, tydligen tycker han det.
Gustafsson har i sak fel dessutom. Sekularismen är minst lika stark från högerpartierna, se på när KD slutade ha kristen etik på agendan, jo när de lämnade mitten och blev ett högerparti. Den konservative Scruton blev antisemit när han vandrade högerut och Cristopher Hitchens aggressiva antiteism utvecklades till radikalaste religionshat samtidigt som han lämnade socialismen bakom sig. Jag ser inte heller att Gustafsson, Busch et.al. har samma ursäkt som Solzjenitsyn att bli fascistkramare. De var ju knappt födda innan Berlinmuren föll.*
"Ja, det är svåra tider nu."
Solzjenitsyn var alltså för mig en hjälte som slogs mot förtrycket i Sovjet, en Johannes Döparen karaktär som modigt ropade "omvänd er och tro!" i den sovjetiska isöknen. Min farmor blev inte alls lika gammal som Solzjenitsyn men jag tror aldrig hon hade låtit lura sig på samma sätt som Solzjenitsyn och jag hoppas att jag också kan stå emot; att antifascismen är så djupt inrotad i mig att jag aldrig slutar lyssna på Andens röst där den ropar i öknen så det hörs miltals omkring. So help me God!
"Bereden väg för Herran" skrevs faktiskt som en protestpsalm mot Napoleon, dåtidens Hitler, Mussolini, Stalin och Putin men F.M. Framzén som skrev texten 1812 och 1817 såg hur historien visar Guds makt och Jesu överhöghet. Vi behöver lyssna på och sjunga denna Johannes Döparen-psalm, om och om igen,
Lars skickade också ett musikklipp från You Tube i samma ämne: mamma Maria. Det är så fint när ni läsare lägger er i och leder samtalet vidare. Det är precis det som är meningen med detta sociala medium.
Rebella länkade i kommentaren nedan till denna illustration:
Guds mänsklighet som leder till vår mänsklighet och MEDmänsklighet är ärendet för denna bloggpost där de flesta orden inte är mina, utan Magnus Malms, och som inspirerats av Lars och Rebella. Jesus var snäll, mamma Maria uppfostrade en snäll pojke som växte upp till en man som var snäll, vänlig och barmhärtig. Vi ska bli som han. Magnus Malm tar upp hur Maria är en symbol för kyrkan. Och kyrkan ska vara den mamma som uppfostrar sina barn till just snälla barn, anser jag.
Tiden vi lever i rekommenderar knappast snällhet. Snarare är det hårda tag eller, som det ofta eufemistiskt kallas, "tydlighet" som är tidens melodi. Vi ska ställa "krav" och "sätta gränser". De utpekade som ska fostras med hårda handskar och "tydlighet" är nästan aldrig direktörer eller kapitalägare utan i stort sett alltid flyktingar, fattiga eller (bildligt eller bokstavligt)föräldralösa. Visst, det kan behövas gränssättande men mot vad och mot vem och av vilken orsak? Sätter man gränser med elakhet eller snällhet som grund? Och vilka gränser ska sättas, är det Pelle Svanslös eller Elake Måns revir vi bör markera? Hur sätter vi gränserna? Usama Bin Ladins gränssättande är helt annat än Lars Lerins. Och som kristen vet jag vilken av dessa gränssättare vi ska efterlikna.*
Tidsandan säger dock att vi ska sätta hårt mot hårt. Debattklimatet är inte alls snällt och den partiledarkandidat som har snällhet som motto blir bevisligen inte vald. Det parti som tidigare skälldes för att vara för snällt och frikyrkomesigt bufflar nu tillsammans med gamla skinheads som låtit håret växa, men inte snällheten, och den statsminister som förra mandatperioden stod upp för just snällheten pläderar nu mestadels för snålheten.
Snäll är alltså lika med hopplöst ute, "SÅÅ 2015". Men nu är ju vi kristna, och speciellt Barock-Olga, inte alls intresserade av att vara tidsenliga, snarare sätter vi en ära i att vara otidsenliga (åtminstone jag). Så jag slår härmed ett vänligt men bestämt slag, med vadderade silkesvantar, för snällheten.
Bamse lär ut att vi blir bäst tillsammans. Så som denna blogg blir till i samarbete med er, mina kära följare.
*Då kanske ni invänder: Lars Lerin sätter väl inga gränser? Då säger jag:
tog han på sig banankostymen som Junior ville att han skulle bära på
karnevalen i Lerins lärlingar? Alltså: man kan sätta gränser snällt och inte genom
aggressiva utbrott, tvingande lagstiftning eller mord.
Tyvärr läser nog
varken Ebba Busch Thor, Ulf Kristersson, Nyamko Sabuni, Jimmie Åkesson,
Jonas Sjöstedt eller regeringens företrädare denna eminenta blogg, men
jag uppmanar dem ändå: sjung varje morgon tillsammans i Riksdagshusets
kör: NU SKA VI VARA SNÄLLA. Utan ironi.
Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall
jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna
stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.
Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.
På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.
I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.
Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:
När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.
Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.
Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.
Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här.
Smillas kropp var sjuk men nu är hon frisk och vilar sig, mirakulöst snabbt tyckte veterinären.
Hästar är kroppar, människor likaså. Vi kan bli sjuka och våra hjärtan slår för att vi ska kunna leva, precis som hästar. Samtidigt som min älskade mamma är svårt sjuk med dyster prognos och Smilla drabbas av en gåtfull och hemsk tarminflammation, colit, får jag tipset att lyssna på Magnus Malms bibelstudier på Hönö-konferensen. Oroligt vakande och tempande min sjuka häst lyssnade jag till det första bibelstudiet och inser att detta var precis vad jag måste höra i denna svåra stund.
Han talar om kroppen och hur kroppen och anden hör helt och hållet samman och det kroppsliga som känslor och ridning är vägar som går till Gud. Det enda sättet att ha gemenskap med Gud är genom kroppen därför blev Gud själv kroppslig i Jesus eftersom Gud skapat oss till kroppar, till sin avbild, av jord och våra kroppar är delar av hans underbara skapelse just genom vår konkreta materiella tillvaro. Ridning och annan kroppslig verksamhet stärker vår gemenskap med Gud om vi inser kroppens helighet och härlighet.
Om sorg tar han fram sanningen att sorg är en god och gudagiven känsla som vi ska känna utan skam men vi sa inte bli självömkande och bittra. Gränsen är tunn mellan sorg och självömkan så i stunder som de jag just denna sommar fått mycket av ska vi "walk the line" oftare än vanligt. För mig fungerar det att tänka mig att gå runt sorgens hage för att se att stängslet är sträckt och inte har fallit ihop på något ställe eller gått av så strömmen inte fungerar i stängslet där bitterheten kan strömma in. Just i sommar låter jag kroppen hjälpa mig med detta genom att göra detta rent konkret samtidigt som jag rannsakar min sorg och hänger mig åt den vaksam över att känna mig särskilt förföljd och utsatt.
Här kan du lyssna själv, bläddra ner till 8 juli Magnus Malm bibelstudium.
