När vintermörkret kring oss står då gryr på nytt vårt kyrkoår

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände. Sakarja 9: 9-10

Just idag blev jag tårögd av denna text. Jo, rörd så klart, jag är som man är här i norr, lättrörd, men också sorgsen. Just i slutet av förra kyrkoårets sista vecka fick Lady sluta sitt jordeliv. Och det är därför känsligt att höra om hur hästar ska förintas. Jag vet ju att det menas motsvarigheten till stridsvagnar idag, hästar var ju mestadels krigsdjur för rika härförare, arbetsdjuren var oxar och åsnor. Men just nu är sorgen färsk och öm som ett nytt blåmärke. Mitt nya kyrkoår började i sorg. 

Det nya året är alltså ett år utan Lady Ash eftersom det gamla året slutade med hennes död. Hon var en godhjärtad häst som älskade barn men hatade att sitta fast i grimman. Tyvärr var hennes hälsa inte så god,  det var därför hon flyttade hit för att få några år med skogsluffning och barnridning. Så blev det också. Aron tolkade efter henne. Flickor kom och busred i skogen med henne. Jag promenerade med henne, galopperade i djupsnö och skrittade i solnedgången med henne. Hon lärde Henrik att rida och var sällskapshäst åt min kusins häst en vinter. Aron tog henne på promenader och hoppade upp för att rida hem barbacka när hon var uppmjukad av motionen. En bussig kompis även när hon inte mådde bra, ja i alla lägen en godhjärtad kompis.

När hon hade ont ville hon inte låta sig fångas i hagen men hon kom alltid fram och hälsade. När hon skulle gå till sin sista vila var det som om hon visste att nu är lidandet slut. Hon gick ut ur stallet när de övriga gick in. Hon väntade lugnt utanför stallet på att Thomas skulle leda henne till avlivningen. Hon har ju länge mått dåligt och jag hade lovat henne att få slippa en jobbig vinter till när hon förra vårvintern plötsligt tappade allt hår, fick grovtarmsförstoppning och fång på samma gång. Vårvintern har varit tuff mot henne de senaste två åren och nu bad jag att hon skulle få en sommar till och sedan dö på hösten. Så blev det. Hon har lämnat oss. En häst som var allt annat än en  stridshäst.  En häst som lärde mig mer om veterinärvård och hänsyn än alla andra hästar jag mött. En klok häst, en överlevare som till slut lugnt gick mot sin död, sin vila.

Jag vet att hon har det bra nu, men hon fattas mig.

En av de sista bilderna på Lady. Hon stod som ett sagoväsen i skogen och vilade för sig själv i väntan.