Konstantins misslyckande
Vi uttrycker oss ofta förenklat som om kejsar Konstantin införde kristendomen som statsreligion i det romerska riket 313 AD men egentligen var det något som växte fram så småningom med många steg och beslut. Ett viktigt beslut, som jag välsignar, är mötet i Nicea där trosbekännelsen fastslog vem Jesus är ; sann Gud och sann människa, född och icke skapad. Efter detta möte där arianerna förlorade lärostriden började en kamp inom kyrkan . I stället för fortsätta samtal började man förfölja varandra. Konstantin själv blev osäker om han satsat på rätt häst. Arianerna var populära inom militären och i östra delen av riket.
Dessutom blev mötet inte det lyckade ekumeniska projekt som Konstantin hoppats på. För honom var mötet i Nicea ett försök att standardisera kristendomen för att uppnå politisk stabilitet och säkra sin makt medan de kristna ledarna såg det som ett teologiskt diskussionsforum. Tanken var att komma fram till ett koncensusbeslut -"Vi och den Heliga Ande har beslutat" -men kristendomens varianter bestod och ledde till ännu fler strider fast nu förstärkt med politisk våldsmakt bakom de stridande.
Frifräsiga falanger från Iberiska halvön och Konservativa kulturkramare från Orienten
Vid Konstantins död 337 var det fortfarande inte tydligt avgjort om Arianerna eller Niceanerna skulle bli "standardkyrkan" och det var långt ifrån avgjort att romarriket skulle vara enbart kristet. Religionsstriderna och de olika politiska besluten angående kristendomen fortsatte bölja fram och tillbaka mellan frifräsiga falanger och konservativa kulturkramare.
Längst i konservatism gick Konstantins efterträdare Julianus Avfällingen som försökte återinföra hellenismen och övertrumfa kristna högtider med en blandning av nyintroducerad soldyrkan och insomnande sedvänjor kring de hellenistiska och romerska riterna. Han stöttade också judendomen och alla möjliga varianter av kristen tro för att försvaga kyrkans makt genom det klassiska tricket att söndra och härska. Det blev en sista period av religionsfrihet i romersk riket för kort efter Julianus död tillträdde den frifräsige spanskfödde kejsaren Theodosius I, en hängiven Nicean som också var släkt med dåvarande påven i Rom Damasus I.
Det var Damasus I, född i nuvarande Portugal, som initierade ett stort kliv mot att romarriket skulle bli en kristen statsbildning just detta datum för 1640 år sedan . Då undertecknade Theodosius I, och medkejsarna Gratianus samt Valentianus II ediktet i Thessaloniki som deklarerade att niceansk kristendom var den religion som alla romare borde konvertera till. Samtidigt som man påbjöd kristen tro enligt den niceanska trosbekännelsen fastslog man att arianism och andra former av kristen tro var villoläror som inte accepterades. Detta blev alltså också ett stort steg bort från religionsfrihet. Men statskyrka i stil med reformationskyrkor som vår egen Svenska kyrka med kungen som kyrkans överhuvud var det aldrig fråga om.
Väckelsen
Men detta politiska steg kom sig inte bara av politik utan det var också en en väckelsetid i kyrkan. Och väckelsepredikanten nummer ett var Ambrosius, biskop av Milano, som inspirerade både påven Damasus I och Theodosius medkejsare i Västrom, Gratianus. Ambrosius predikningar var också viktiga för Augustinus omvändelse till sin mor Monicas kristna tro. Och liksom Arius skrev Ambrosius kristna sånger till populära melodier varav Sv Ps 112 "Världens Frälsare kom här".
Förutom denna väckelsevåg kring Ambrosius fick kristendomen av niceanskt snitt nu också ett stabilt stöd från kejsarens våldsmonopol. Kejsar Gratianus och Damasus I genomförde en slags reformation av Roms religiösa liv inspirerade av Ambrosius. Kejsar Gratianus vägrade kalla sig Pontifex Maximus, den störste brobyggaren, eftersom det var en hednisk titel som inte anstod en kristen. Han såg även till att staten slutade bidra till Vestalernas uppehälle, flyttade det hedniska Segeraltaret från senaten och bidrog starkt till att hedniska kulter började försvinna samtidigt som han gjorde sig till ovän med hedningarna i senaten.
Damasius I många verk
Damasus körde med åtskillig blodsspillan iväg sin arianske motpåve från Rom (som etablerade sig i Milano men övervakad av Ambrosius) och deklarerade att kristendomens rätta uttolkning var den Niceanska. Damasus var också drivande bakom Vulgatas , den latinska bibelöversättningen, tillkomst och spridning. Han lyckades dessutom återförena kyrkans öst- och västliga inriktning, den niceanska delen då förstås. Och så fick han sin frände, Theodosius att sammankalla till mötet som skrev Ediktet i Thessaloniki. I öst var arianerna ännu starka men besegrades med hjälp av Ediktet som formulerade att den katolska (allmänna) och ortodoxa (renläriga) kyrkan höll sig till den Niceanska trosbekännelsen.
Därför vågar jag påstå att det var detta edikt som var den slutgiltiga spiken i kistan för kyrkan som pacifistisk underdog i romerska riket och början på många långa blodiga sekler av att vara kyrka med maktanspråk och militärmakt. Men inget är så enkelt som att detta edikt bara var till skada. Den ambrosianska väckelsen gav kyrkan ovärderliga skatter som den allegoriska tolkningsnyckeln till Gamla Testamentets svåra berättelser vilken i sin tur gav oss Augustinus med sina briljanta formuleringar kring tron och existensen. Vulgatas tillkomst måste ju varje bibelälskare välkomna och jag håller också helt och hållet med om den niceanska trosbekännelsen, det var bara tråkigt att man inte vågade lita till sanningens inneboende sprängkraft utan att behöva ta till våldsmakt för att vinna den teologiska debatten.
För den stora styrkan i treenighetsläran är att den är antihierarkisk och bör levas och läras ut i den andan.
Källor: Kristen tro Alistair McGrath (2007), Påvarna Göran Hägg (2006), Wikipedia: "27 februari" och saker jag minns, men inte varifrån exakt de kom. Man kan misstänka vetenskapsradion Historia, på mycket goda grunder=).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar