Julian av Norwich' lovsång

Judith Kiros

 Jag har tidigare skrivit om anakoreter, kvinnor och män som låste in sig i ett rum för att leva helt för Kristus i England under högmedeltiden. En av dessa anakoreter var Julian av Norwich (ca. 1343- efter 1416). Hon använde sin avskildhet till att skriva den första boken på engelska skriven av en kvinna, Revelations of Divine Love.

När jag red ut idag lyssnade jag min vana trogen på Dagens dikt som denna månad har Judith Kiros som månadens diktare . I hennes senaste samling, Det röda är det gränslösa för hon ett samtal med denna Julian av Norwich, eller kanske snarare hennes bok om den gudomliga kärleken. Själva Julian vet vi inte mycket om annat än som hon framgår i boken, där hon själv inte alls är ärendet, och det är väl storslaget nog att veta så pass mycket om en människa som levde för 700 år sedan.

Dame Julian, staty från 2000 utanför katedralen i Norwich

För mig som just nu funderar kring lovsång och bön träffade denna dikt mig rakt i solar plexus. Jag tänkte  "just så är det" vi vill ge våra liv och för mig och Julian är det självklart att vi vill ge det tillbaka till Gud som gav oss det. Jag vet också att Gud tar emot mitt liv med glädje. Jag behöver inte ta det själv. Judith Kiros är ju ännu en syster i hoppet, som Augustinus skulle beskriva henne, hon har lämnat sin barndoms starka kristna tro, så hon ser inte att någon vill ta emot varken hennes eller Julians liv. Men där är Julian och jag överens: visst finns den som vill ta emot våra liv liksom vi med stor glädje tar  emot en sönderkramad bukett av smörblommor från ett barn och sätter den i friskt vatten mitt på bordet där den får glädja oss med sina små lysande solar. 

Och se hur Gud med glädje tog emot Julian av Norwichs liv som fortfarande lyser upp tillvaron. Nu genom en förunderligt vacker tankeväckande diktsamling.

Lovsång anstår oss

  Psaltaren 147 börjar: "Det är gott att sjunga vår Guds lov, det är skönt och ljuvligt."

Häggen har plötsligt slagit ut i blom och doftar ljuvligt "då brister själen ut i lovsångsljud"

Jag vet inte hur det kommer sig att man valde denna ordalydelse i Bibel 2000 men i 1917 års översättning står det att "lovsång anstår oss". Självklart är det inget som säger att det som anstår oss står i motsats till det som är skönt och ljuvligt, tvärtom, det är alltså inte felöversatt i någon av versionerna*. Den dubbelbetydelsen "det som passar-det som är skönt" i hebreiskan är inte ologisk på något sätt. Eftersom en mer ord för ord -översättning skriver: " Det är gott[välsignat]/att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt [härligt, vackert] och passande [det enda lämpliga-hebr. nave] visar det att ordet täcker båda betydelserna. Adjektivet naveh betyder: passande , lämpligt, vackert, det enda lämpliga.

Jag tänker att allt som är det enda lämpliga, det enda som bör göras, exempelvis dricka vatten när man är törstig, också är vackert och ljuvligt. Vi lovsjunger inte Den treenige för att må bra, men vi mår bra av det på samma sätt som det är ljuvligt att dricka klart fjällbäcksvatten när man är törstig efter en dag av vandring eller arbete. Att lovsjunga  är lika naturligt som det är det enda lämpliga att ta hand om en bebis eller en liten hundvalp så fort vi ser den. Det är vackert på samma sätt som det är självklart att andas frisk luft och har man någon gäng inte kunnat andas av någon orsak vet vi hur underbart det är att få andas fritt igen just för att det enda som passar sig för oss är att andas.

Magnus Malm skriver så bra i Dagen om att inte tro att vi kan "dra ner" Gud genom lovsång eller att vi med någon slags magisk formel kan få Gud att agera som vi vill. Han säger så sant att: "Djupast är vårt liv och vårt arbete ett gensvar på vem Gud är, inte ett sätt att nå vissa resultat." Lovsång anstår oss, det är inte ett knep för att må bra eller få Gud att gå våra ärenden. Att vi mår bra av att sjunga beror på att det är det naturliga för oss.

På samma sätt är det med bönen. Till och med den största ateist har nog någon gång bett, ofta i stunder av största nöd. Då ropar den syrefattige efter luft och vänder sig i bön till "någon". Vi ber inte för att få allt vi önskar oss, men vi ska bära alla våra önskningar till Gud Förälder, Barn och Ande. Att det kommer sig naturligt att vända sig till Jesus i "nödens högsta smärta" som Per-Olov Nyström skrev i Sv.Ps 209 är helt enkelt naturligt och har egentligen inget med planering och avsikter att göra. Vi bara ropar till Gud som ett spädbarn ropar till de vuxna runt om när hen i sin hjälplöshet behöver en vuxens omsorg.

Guds gensvar på detta spädbarnsrop är enligt Jesaja 47: "Jag har skapat er, jag ska lyfta, bära och rädda er." som LL Laestadius uttryckte saken som att den himmelska föräldern ska lyfta oss nådevalpar  från denna världens kalla jordgolv och ta upp oss i famnen och amma oss. Det är nämligen också naturligt för Gud att ta hand om sin skapelse. Vår himmelska förälder kan inte heller låta bli att lyfta upp valpar och amma spädbarn. Det är helt enkelt naturligt att vi längtar efter att umgås med varandra, Gud och människa.

* många som låtit sig påverkas av nutidens anda (jag frestas säga Andemakt) har i sitt fashionabla sossehat utnämnt Bibel 2000 till en partsinlaga från Alva Myrdal trots att det är en av de mest seriösa och välgjorda bibelöversättningarna på jorden. Tidens främsta judiska, agnostiska och kristna  poeter, bibelforskare, historiker och språkforskare samarbetade kring detta arbete som dessutom hade tillgång till mer, bättre och äldre grundtextmaterial än någonsin tidigare. Det är självklart inte en "dålig" översättning bara för att inte svenska baptister och laestadianer alltid ser sina favoritverser översatta exakt som de tycker att den ska översättas, speciellt som de kanske lärt sig en ganska felaktig översättning som den enda rätta. Denna extrema ängslighet att om inte just JAG får bestämma över en bibelöversättning visar på en grundskada: jag litar inte på Gud, jag behöver lägga mig i för att inte Gud ska utsättas för en katastrof.

Exakt samma sak är grundproblemet med alla "kommentarsfältstalibaner" som ser som sin uppgift i livet att dissa homosexuella; de fattar inte att en kristen homosexuella person också har kontakt med Gud. Den Heliga Ande påverkar också dessa människor som fötts med en läggning som föraktas överallt på jorden eftersom de framstår som kvinnliga män (manliga kvinnor klarar sig bättre om de inte propsar på att bli präst eller predikant, och är tydligt inte lika mycket i skottgluggen för dessa "talibaner" på samma sätt som homosexuella män). Man kan lugnt säga att de inte tror på Gud. Gud är för dem en liten svag Voldemort-gestalt som behöver sina tjänare för att kunna agera och existera. Mer om det i framtida inlägg.

Nationaldagsfunderingar- är Sverige verkligen exceptionellt sekulärt eller bara mer jämlikt än de flesta länder i världen?

 

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.

En sak jag alltid får höra av människor från Italien, Marocko,  Indien, Frankrike, USA , Australien, Belgien och Holland är "ni är så kristna här, det märks att ni är kristna till och med i vardagslivet". Min engelsklärare på universitetet tyckte det var så lustigt att helt vanliga svenska tidningar skrev om biskopsval och ärkebiskopsval. I Storbritannien är det bara intressant för troende. När jag guidade italienska turister runt Nordkalotten tyckte de att vi var så extremt überreligiösa vad än vi stötte på,  tex stora barnkullar. "Det är barn överallt!" var en vanlig kommentar. Och de skrattade gott åt att fartkameror annonserades i förväg. När jag förklarade att meningen var att folk skulle köra lugnt inte att de skulle bli bötfällda, tyckte de att vi var skrattretande lutheranska. Tror gör man i kyrkan och ingen annanstans, var deras devis, när de skrattade ut oss lutheranska kristna. De italienska protestanter som var med på en av dessa resor  tyckte däremot att det var  fint. Ändå kallas Sverige ofta för "världens mest sekulariserade land".

Dessutom tycker jag Sverige är så löjligt påverkat av allt i USA, som inte alls kallas sekulariserat fast det är enormt sekulärt, dvs stat och kyrka är lika åtskilda som i Frankrike.  Men det är svårt att föreställa sig att tex Olof Palme skulle ha utbildats i Sorbonne, att utbytesstudenter skulle resa till Botswana för att lära sig mer engelska, att vi skulle fira La Toussaint på franskt vis istället för Halloween eller  att svenskars Spotify-listor skulle domineras av  indisk musik, nej vi är på många sätt en mental delstat i USA. Men där i USA är ju individualismen helt sjukt dominerande; att betala skatt till sjukvård ses ju av många som stöld. "Låt folk dö på gatorna bara jag får ha min revolver under huvudkudden och slipper stå för andras sjukvård." tycker jag att man hör varianter på hela tiden från detta inflytelserika land. Jag kan knappt tänka mig något mer sekulariserat än när folk i kyrkorna, som kallar sig kristna, röstar på presidenter som Reagan (istället för Jimmy Carter!!!!!) och Trump. Ändå skälls Sverige för att vara mer sekulariserat än USA.

  Vi är också lika fixerade vid kapitalismen och pengar som USA. I svenska medier tillfrågas alltid BÖRSEN så fort det hänt  en naturkatastrof, ett terrordåd eller när Ryssland invaderade Ukraina. De flesta kristna känner nog igen sig i att pengarna har fel plats i livet. Vi väntar oss allt gott av dem och har orealistiska medelklassförväntningar på hur mycket vi behöver för att klara oss. Få motkrafter finns och det så "kristna" USA är verkligen ingen hjälp mot detta knäfall för Mammon. Men vilket av våra länder är mest sekulariserat, egentligen? Vi har ingen region som tillåter döds "hjälp", alla får sjukvård oavsett försäkring och anställningsförhållanden, rasism är något vi ivrigt bekämpar inte något vi har som bas för vår nations organisation och vi har aldrig haft en statsminister som tillfrågar astrologer* inför sina beslut.

 Jag känner några få verkligt fria människor och de har alla det gemensamt att de inte planerar och sparar för att optimera sina tillgångar. De är generösa i allt: pengar, tid och omsorg. Lyckan i att ha sådana vänner är omätbar. Dessa är människor lika fria som bonden Paavo, han som hos Runeberg bodde "Högt bland Saarijärvis moar" och blandade hälften bark i brödet även det år han inte drabbades av missväxt eftersom "förfrusen står vår grannes åker". Pappa kunde den dikten utantill , han hade lärt sig den i Tuolluvaara skola 1948- 1955. Han fostrades alltså till en helt och hållet kristen attityd till ekonomiska tillgångar i en helt vanlig svensk skola i det socialdemokratiskt dominerade gruvsamhället.

Men vad är detta ingen nationalsång, den som jag alltid bjuder på den 6 juni?

Nej jag har inte glömt , här kommer den, världens bästa nationalsång: Nkosi sikelel' iAfrica med spansk** översättning som omväxling:

Och så klart kommer också klassikernas klassiker- inspelning vad gäller denna psalm/nationalsång för flera länder i Afrika. Läs kommentarerna under klippet så får ni lära er mer om sången.:

* Ronald Reagan gjorde det.

** hittade inget annat romanskt språk, vilket ju är typiskt;  spanska är ju näst största språk i USA.

 

Trefaldighetstiden-växandets tid

tuffingar i min rabatt som slog ut de varma dagarna i maj blommar envist vidare och mitt i isvinden slog fjällvallmon ut

Vår bil i stan  dvs. Kiruna, morgonen den 1 juni

 Förra inlägget avslutades med Tomas Hagenfors sång "Ett enat folk på väg" som inleds med orden: "i en kall och kylig värld" och det blev som en profetia. Här är nu väldigt kallt. Och inte bara här i Horn i Östergötland var det minusgrader i natt. I torsdags, den första junidagen, cyklade jag hem från jobbet 1 mil bort i blötsnöstorm. Eftersom vinden kom rakt från norr och jag cyklade rakt norrut var det motvind. Det ledde till en förkylning; som om inte vårens bronkit, som just börjat lägga sig efter två månader, var nog.

Juni är ofta kall men inte alltid kommer det snö. Nu har allt som börjat blomma för tre veckor sedan stannat där och det är ju trevligt, de vackra tulpanerna bara blommar och blommar och de verkar klara sig allihop trots lite krulliga bladändar. Bra är också att otäcka flygfän som mygg inte är igång. Och ännu mer värme kräver bromsarna, högsommarens tortyrredskap nummer ett.

Om de gamla märkesdagarna skulle gälla blir det en riktigt kall sommar: Kristi Himmelsfärdsdag var mulen och blåsig först mot kvällen kom solen och den dagens sägs vara som sommaren blir. Erik-dagen ska vara riktigt kall om sommaren ska bli varm och den dagen var en av de varmaste denna vår. Urban, Vilhelmina och Blenda ska sommaren lända. Blenda var pingstaftonens namnsdag och den dagen kännetecknades av kall blåst och sol.

Meteorologer däremot talar om att sommaren kan bli en katastrofvarmtorr sommar som 2018. Man får väl hoppas på något slags lagom mellanläge nu när jag blivit med valp. Nu ska allt växa; valpen, växtligheten och visheten. Trefaldighetstidens liturgiska färg är grön av den orsaken. Som vår sommar är grön men inte på grund av denna grönska utan på grund av att det handlar om växt på det andliga området. Oavsett väder, oår eller ett gott skördeår, kan vi växa inombords.

Denna ljuvliga tulpan är vacker i isvind och kallregn. 

Liturgisk färg grön.

Vi ser fram mot en trefaldighetstid av mognad och inre växt, djuren och jag. 

Annandag Pingst-kyrkans internationaldag

 Just nu utmanas kyrkans nedärvda internationella DNA av sk. "nationalist-kristna" kommentarsfälts-talibaner De är synnerligen aktiva i "sina" kommentarsfält men syns tack och lov inte till i församlingarna. Deras enda, och helt felfria, församling är de själva, var och en, ensamma bakom sin skärm. Just nu är alltså Annandag pingst extra viktig eftersom temat är "Andens vind över världen". Dessa "talibaner" hatar nämligen kristendomens själva USP: den gäller alla oavsett etnicitet:  "glöm nu ditt folk och din faders hus och låt konungen ha sin lust i din skönhet." Jag vet att jag tjatar om detta, men jag är så oerhört tacksam att Gud inte är nationalist så Andens vind flög över världen och till slut nådde nordligaste Sverige så jag fick höra om Jesus.

David Thurfjell skriver i Dagens Nyheter en väldigt tankeväckande och klok text om Pingsten om hur , enligt Thurfjell, Gud abdikerar för att i stället flytta in i varje människa och därifrån har vi fått känslan, tanken, sanningen om det okränkbara människovärdet. Jag håller förstås med om detta men måste säga att Gud inte abdikerat utan i stället bara spritt ut sin makt och på så sätt blivit mäktigare. Från att dyrkas av  en liten folkgrupp med säregen kultur till att omfatta och bo i alla som tror är steget Gud tar på pingstdagen. Thurfjell skriver (precis som Hebréerbrevet) att: 

Gud har, enligt denna tolkning, stigit ner från sin tron och avsagt sig sin roll som lagstiftare. Istället lever han vidare i den bemyndigade människan och verkar där som en del av henne själv, som en helig ande, en hjälpare.

 

Den första pingsten kännetecknas av att många olika språk plötsligt talades. Helt olärda lärjungar predikade evangelium för alla som rest till Jerusalem för att fira Shavout/ Pingst på deras egna modersmål. Det är tydligt att Gud inte bryr sig om gränser och nationaliteter annat än som ett uttryck för sin kreativitet och hens kärlek till mångfalden, inte enfalden.

Glad pingst!

 

Sjunde dagen av novenan

 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.

* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Keksis kväde

 Vi gjorde som farmor och farfar tog en biltur på eftermiddagen efter Kristi Himmelsfärdsdag när vädret var försommarvarmt i Tornedalen. Planen var att våldgästa kompisar i stugan i Pajala och se på vårfloden men vi fick vända i Kattilakoski på grund av en översvämning som inte står långt efter den 1677 som soldaten Anders Mikkelson Keksi beskrev i sitt berömda kväde. Bilderna kommer från den del av Norrskensvägen som just nu är avstängd vi var bland de sista som kom så här långt.