Alan Rickman och Gunnel Vallqvist in memoriam

2016 har börjat med stora förluster för mig. Först på det rent privata planet när min äldsta moster lämnade oss i sorg och saknad på Trettondagen. Sedan en kvinna som var betydligt äldre än henne men ändå samma slags klippa för mig, då i kristliga sammanhang: Gunnel Vallqvist. I går kväll fick jag också höra att en av mina favoritskådespelare Alan Rickman dött.

Jag har aldrig sett Rickman spela skurk, första gången jag blev förälskad i honom var när han spelade rollen som colonel Brandon i Ang Lees filmatisering av Förnuft och känsla. Austen skrev bara utsökta böcker och denna filmatiserig är lika utsökt från castingen till regin. Sällan ser man en roman bli så perfekt överförd till film och väldigt mycket beror på den skådespelarkvartett som spelar de centrala karaktärerna. Alan Rickman har väl aldrig haft så likvärdiga medspelare som i den filmen och inte Kate Winslet  heller. Till och med Hugh Grant fixar sin roll perfekt trots att han annars inte håller Alan Rickman-, Emma Thompson- eller Kate Winslet-klass.

Även i Love Actually får Alan Rickman spela mot Emma Thompson i samma film som Hugh Grant. Han spelade lika utsökt i den. Hans rolltolkningar i dessa romantiska komedier är oförglömliga. Sedan spelade han en liknande roll i rysaren  Parfymen, den oroliga pappan och gör det förstås också perfekt. Men för de flesta är det förstås han som för alltid blivit Severus Snape i Harry Potter-böckerna. Så är det i alla fall för mig. De andra karaktärerna har kvar sina anletsdrag från min första läsning av böckerna, men böckernas Snape är nu för mig helt påverkad av Rickmans geniala tolkning av denna hjälte i förklädnad.

Gunnel Vallquist

Gunnel Vallquist hade samma kvalitet av utsökt exakthet som Alan Rickman. Hon kom in i mitt liv betydligt tidigare än Rickman genom sina kristna texter. Sedan tidskriften Pilgrims start har jag prenumererat och där var hon med i redaktionsgruppen. Vallquist var en sådan kristen gestalt som jag som protestant inte tvekar att kalla helgon. En blid och bildad variant av den Heliga Birgitta är hon för mig. Hon var mer bildad och bättre på franska än jag någonsin kommer att bli men jag hoppas kunna bli mer lik henne andligt sett innan jag säger farväl till denna grymma, galna, vackra värld.

Peter Halldorf skriver i sitt fina minnesord om henne:

Gunnel Vallquist tillhörde en generation som formades av ett bildningsideal som i dag blir allt mer sällsynt. Som kristen var hon samtidigt en genuint bedjande människa. Hon berättade att det hon redan som barn sökt i kyrkan var ”den inre samling som gör en lyhörd för Guds tilltal”. Om detta skrev hon senare: ”Av allt som kyrkan har givit mig är den erfarenheten, den möjligheten, det som jag skattar högst.” 

Halldorf citerar också: ”Hunger och törst efter Gud var den enda form av religion jag kände.”  ”Ingen skandal är större, ingen sorg djupare än den förblivande splittring som ännu hindrar de kristna från att mötas vid samma nattvardsbord”. Det var nog därför hon blev så viktig för mig. Precis så har jag alltid upplevt tron, ekumeniken och gudstjänsten, där är vi redan helt lika. 

Att hitta en klok äldre människa som känner igen mina erfarenheter och kan leda mig vidare på den redan inslagna vägen var särskilt viktigt i mina tonår. Att hitta personer som kunde sätta de perfekta orden på mina egna erfarenheter gjorde min ungdom betydligt lättare. Gunnel Vallqvist var en av dem som gjorde det. Tillsammans med bl. a. Ylva Eggehorn och Magnus Malm har hon format min tro med goda välformulerade ord. Och nu har hon gått in i vår Herres glädje. Det är henne väl unt, men hon fattas mig. Tur hon skrivit så mycket att återvända till. Jag hoppas på att det blir någon slags återutgivning av hennes texter nu.