Alma om Alma

Julen är för mig den självklara tiden för läsning. I julklapp får jag oftast minst en bok. I år fick jag tre och alla tre är underbar lustläsning.  Bara en var en roman, men vilken roman! Knappast kommer någon roman att överträffa denna 2016. Och typiskt nog var det min svärmor som gav mig den. Hon har en häpnadsväckande förmåga att hitta rätt romaner till mig. En skön förmåga att strunta i snobbfaktor och mångårig bokcirkelerfarenhet ligger nog delvis bakom denna begåvning.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (The Signature of All Things) heter romanen Jag skriver sällan om de böcker jag läser, inte för att de är betydelselösa, men de kommer ibland upp i "Desperately Seeking Dorothea" om jag hinner med, där har jag min läslogg. Men med Alma är det annorlunda, det var som att läsa när jag var tio år då alla böcker blev livsavgörande. Alma Whittakers livshistoria var ett underbart läsäventyr skrivet i den stil som alla stora romaner är skrivna i, nämligen 1800-talsromanens. Den där romanen som mer  tar sin läsare på allvar än sig själv. Självupptagna modernistiska experiment kan också ha sitt värde men vill man verkligen ha ett läsäventyr där berättelsen är i centrum så är det den stora romanen som stilbildades på 1800-talet som gäller.

Jag har aldrig hört talas om författaren till denna ljuvliga historia, hon heter Elizabeth Gilbert och hade en delvis likadan barndom som Alma, full av böcker. Precis som min. Min familj var snarare fattig än förmögen, men ändå känner jag igen mig i Almas välbärgade barndom, vilket ju visar att välfärdssamhället fört med sig en revolution i barnens vardag. Hade jag varit född 1800 precis som Alma Whittaker hade min sociala ställning gjort att jag troligen aldrig kommit i närheten av andra böcker än Psalmboken och någon postilla, med lite tur kanske en Bibel och då knappast en illustrerad utgåva.

Men nu föddes jag under andra hälften av 1900-talet och fick gå i skolan och böcker flödade över i mitt hem. Många var billiga små PIXI-bilderböcker, men de gav mig viktiga läsupplevelser i all anspråkslöshet. Jag hade massor av ritpapper, ibland riktiga ritblock, ibland baksidan av dokument eller valsedlar för Kyrkans väl som min farfar var engagerad i och därtill kritor och pennor i överflöd.  I min skola fanns också byns bibliotek och jag hade ett eget exemplar av Ursings Fältflora med mig på långa utflykter med mina hundar. Jo, även de mindre bemedlade kan ge sina barn en stimulerande barndom tack vare den altruism som uttrycks i en generell välfärdsstat.

För Alma Whittaker var just denna altruism gåtan hon aldrig löste. Genom studier av mossornas fascinerande liv kom hon fram till en evolutionsteori men vägrade publicera den eftersom hon aldrig blev färdig med den. Hon kunde nämligen aldrig förklara "Prudence-problemet" dvs varför människor tar sig an hundar, vårdar sjuka trots risken att smittas, hjälper barn de inte är genetiskt släkt med, vågar livet för andra i krig och katastrofer och tar beslut som de förlorar på för att någon annan ska bli lycklig. I denna altruism ingår också välfärdssamhället. Alma Whittaker kunde, liksom Darwin och andra evolutionsbiologer, inte ge svar på den frågan. Hon kunde inte heller förklara konsten, litteraturen och religionen genom sina teorier kring transmutationer och den starkastes överlevnad.

Som jag ser det har ingen evolutionsbiolog gett någon tillfredsställande förklaring på det problemet ännu. Men jag är glad att företeelserna finns och jag inser också att allt inte kan förklaras med naturvetenskapliga metoder. En viktig orsak till att jag ser kristendomen som det mest intellektuellt hederliga alternativet för livshållning är just att den svarar på frågan Alma Whittaker inte kunde finna svaret på. Kristendomens svar är att kärleken är skapelsens yttersta drivkraft och om vi människor inte får uttrycka kärlek förvrids vi till en karikatyr till varelse. För oss är ingen plåga större än att leva utan kärlek och utan någon att visa den till. Det tror jag beror på att  vi är skapade till Guds avbild och Guds väsende är kärlek och gemenskap. Som det står i 1 Mosebok 1: "Låt oss göra människor till att vara oss lika." 

Jag håller alltså till 100% med om Elizabeth Gilberts åsikt som hon uttrycker i en intervju kring romanen om Alma Whittaker: 

Jag har gott om plats i mitt sinne och min själ för att vara både vetenskaplig och andlig. Jag förstår inte varför de två måste stå i motsats till varandra. Jag kan mycket väl leva i en rationell värld där fakta är fakta – samtidigt som jag är öppen för livets magi och mysterium. Jag tror att man måste omfamna båda sidorna – det rationella och kreativa, det verkliga och drömmarna – om man vill leva ett rikt och helt liv. Så jag har inga problem med att tro på Gud samtidigt som jag tror på vetenskap.