Och del II

Laestadius predikar lagen för drinkare och tjuvar i lagens karga vinterlandskap, norra delen av triptyken i Jukkasjärvi kyrka.

Luther stod alltså gnosticismen nära i sin splittrade Gudsbild: gnosticismens onde skapargud, Demiurgen, är till förvillelse lik den lutherske Gud som kräver blodiga offer för att bevekas i all sin nyckfulla stränghet och Jesus Kristus var den ljusa okroppsliga Gud som inte skapat något av det som är till eftersom skapelsen bara är ond enligt gnostikerna. Luther är nog helt omedveten om detta, men inte desto mindre var hans gudsbild oerhört kluven. Inte god och farlig, utan "endast" god som Jesus eller "endast" farlig som Gud fader.

Lappmarkens "egen Luther", Lars Levi Laestadius var väldigt mycket lutheran. Han berättar i en av sina färgstarka predikningar om haren som jagas av både hunden och människan men till slut i sin trängda position mellan jakthunden och jägaren hoppar upp i jägarens famn. Gud representeras av jägaren, hunden föreställer Satan-de kosmiska makterna och haren är då en metafor för människan. Laestadius menade säkert att visa hur god Gud är som då troligen ger nåd åt haren som tar sin tillflykt till jägarens famn men metaforen haltar betänkligt för jägarens mål är ju primärt att döda den stackars haren som inte gjort annat ont än att födas som just hare vilket knappast kan anses vara ett fritt val eller syndfullt. Och Satan är ju knappast Guds jakthund, men i luthersk teologi stämmer Laestadius har-metafor perfekt.

När man har glömt bort det lilla ordet "och" blir ju Gud endast farlig och därför till förvillelse lik Satan, sådan herre sådan hund, heter det ju. I luthersk teologi är människosynen dessutom oerhört mörk. Vi är födda i synd och kan aldrig ta oss ur den, varje försök att omvända oss eller att följa Jesu uppmaning om att göra gott är inte bara meningslöst utan direkt kontraproduktivt eftersom vi då hemfaller åt katolsk "gärningslära" och hyckleri, så blir den andra synden värre än den första, enligt de stora strömningarna i reformationsteologin. Att ta itu med sin synd i bikt och bekännelse är egentligen lika fruktlöst och botgöring är omöjlig, ja närmast en synd i sig. Det är nämligen att tro att man "kan något" och Jakobs brev som menar att vi kan en hel del, borde strykas ur Bibeln, hävdade Luther. Tro utan gärningar är för Luther just den enda frälsande tron som existerar så när Jakob menar att tro utan gärningar är död har han bara tvärt fel, tyckte Luther.

Precis som den stackars haren aldrig kan bli varken hund eller jägare är människan fast i sin hopplösa position och kan endast lita på Guds nåd för hundens/Satans nåd är inte att räkna med. Guds kärlek blir så en grym hustrumisshandlares hjärntvättande "kärlek" där människan ständigt påminns om att hon är mer än värdelös; hon är direkt skadlig och motbjudande, men Guds nåd är så stor att han står ut med henne ändå. Av en sådan gudsbild och självbild blir ingen människa glad och hon blir knappast hel heller. För helhet krävs ett viktigt "och": människan är både en syndare frälst av nåd och en övermåttan underbar varelse som är kärlek värd.* När Gud skapat människan till man OCH kvinna tyckte hen att det var mycket gott, liksom hela skapelsen, man får anta att även hararna räknas dit. **

Suurunmaa gör Sions sånger/Siionin laulut, den laestadianska sångboken, rättvisa. Den här fina versionen av "O vad sällhet då ska bliva" är en sång som framkallar Tornedalstårarna hos Barock-Olga.

* Höga visan har i kristen tradition lästs som en kärleksförklaring av Jesus Kristus till församlingen och där står bl.a: "Allt hos dig är skönt, min älskade,

                              hos dig finns ingen brist."

**Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.