Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

fredag 8 januari 2016

Tacksamma tankar: vildrenar, vildhästar och vargar.

Nya vetenskapliga rön visar att svenska tamrenar (Rangifer tarandus tarandus) troligen inte är släkt med skandinavisk vildren (Rangifer tarandus fennicus) utan nenetsernas tamrenar. Samer som bodde grannar med nenetserna under kallperioden 400 – 600 e.Kr. lärde sig att sköta tamrenar, mjölka, köra in dem och använda dem i vardagen av nenetserna.  De använde sig alltså av dessas renar i stället för att börja med det mödosamma arbetet att tämja vilda renar. Tamrenar har under lång tid selekterats för sin förmåga att leva med människor och låta sig tämjas. Att börja med att tämja vildrenar var helt enkelt en onödig omväg att gå när nenetserna redan "uppfunnit hjulet".

Husdjursarkeologer/ biologer brukar tala om att tamdjuren har vissa egenskaper som avlats fram för att göra djuren mer anpassade till människans behov och förmåga. Exempelvis är aggressiviteten betydligt lägre hos tamdjur än dess vilda släktingar. När århundraden av  vänliga renar valts ut för avel och förstärkt de människovänliga anlagen fanns ingen anledning att börja med att tämja vildrenar med sina anlag för aggressivitet, svårförutsägbara vandringsmönster, skygghet och större behov av mat när det fanns renkalvar till salu som redan var vana vid det betydligt mer kringskurna livet hos människan. För att slippa få in vildrensgener  och vildrensuppror i tamrensflockarna, samt för att slippa konkurrens om renbetet, satsade dessutom renskötarna på att aktivt utrota vildrenen i Sverige  och lyckades med detta 1868. I Norge och Finland finns det dock vildrenar kvar, därav fick de namnet Rangifer tarandus fennicus.
Tamrenar står ut med mycket som vildrenarna i Finland aldrig skulle tillåta. De vet att människan är jobbig, men också bra att ha ibland. "Människans kaka är liten men säker" kan en tamren säga, medan vilda renar stundom kan vältra sig i lättjefyllt överflöd men också svälta ihjäl när tiderna blir bistra mumsar tamrenarna hö i inhägnader som skyddar mot rovdjur.

På samma sätt var det länge sedan hästarna tämjdes, tamhästar skiljer sig därför mycket från vildhästar. Det vet man genom att en diminutiv grupp vildhästar (Equus ferus przewalskii) från Mongoliet överlevt i djurparker trots att även dessa utsatts för utrotning av samma skäl som vildrenarna utrotades av renskötarna: de stör tamhästhållningen och de ger kött och hudar . På Nordens ark finns en flock där man kan studera vildhästlivet.

Det intressanta är att dessa hästar, som är mycket vana vid människor, inte alls beter sig som tamhästar. De är mycket vänliga men kan bli för nyfikna och påträngande, då får man absolut inte göra som med tamhästar och knuffa dem ifrån sig för då får man en smäll av deras hårda små hovar.  På Nordens ark har skötarna med sig sopkvastar som de måttar med mot hästarnas ben om det skulle behöva motas bort en häst. Dessa djur är de för skötarna farligaste att pyssla med av alla djuren på Nordens ark. Knuffande  ses som aggression av vildhästarna medan vi helt automatiskt tycker att hästar ska flytta på sig som svar på en människas knuff.

Tänk att de låter oss rida på dem, ja, de tycker till och med att det är roligt, tamhästarna.
Tamhästar däremot skulle aldrig protestera våldsamt mot ett tryck från en människa. På sin höjd står tamhästen bara kvar om den inte lärt sig gå undan för tryck, men de slår absolut inte mot människan. Till slut förväntar vi oss att hästen ska flytta på bakdelen eller framdelen bara genom att vi pekar mot den kroppsdelen. Det skulle aldrig en vildhäst göra. Jag kan inte minnas den dag då Smilla inte kunde flytta på sig när jag knuffade på henne trots att hon var så liten när vi lärde känna varandra. Och det vore otänkbart att få en spark som svar på det bestämda buffandet nu när hon flyttar på sig bara av att en människa rör sig i hennes närhet. Man behöver ingen sopkvast i stallet annat än för städning. Beter sig en häst felaktigt, kan man bara ta två bestämda steg mot den så backar den undan och vet att inte upprepa det oönskade beteendet.
Men hästar är ändå väldigt lika sina vilda kusiner med 66 kromosomer. De äter mesta delen av dygnet och måste få vara med sina kompisar för att trivas. Här får Smilla äta "straight from Gyllir's mouth". Men Gyllir och Smilla gillar inte bara andra hästar, de trivs också med sina tvåbenta flockkamrater. De mongoliska vildhästarna har svårare för att förstå vad människor vill, de är så bråkiga och oberäkneliga, tycker de. Ena stunden kommer de med mat och bjuder in och andra stunden knuffar de bort en och mucker gräl.

Detta är bara ett av många exempel på hur tamhästar beter sig annorlunda än vildhästar. Tamhästen behöver alltså studeras i sin egenskap av tamhäst. Många tar vildhästars beteenden som grund för hur man ska bete sig med tamhästar, precis som Guru Huru i USA på hundar, César Milan, hävdar att studiet av vargar är perfekt för att umgås med tamhunden. Visst finns stora poänger med det och vargar är betydligt mer lika hundar än vildhästar är lika tamhästar, Przewalski häst har inte ens samma kromosomantal som tamhästen*, men det är ändå många generationer av tamhundar mellan vargflockarna i Karpaterna för 10000 år sedan och Elva och Kapten. Elva och Kapten är abnormt oskygga, lättledda och dagaktiva jämfört med vilken varg som helst. Och till skillnad från en varg vill de inte leka burdust med oss, bara med varandra, för människor vill de inte bestämma över om de slipper, de nöjer sig med att följa oss. En hund blir olycklig av att vara flockledare, en varg tar utan knot på sig den rollen om den vinner det förtroendet.
En varg skulle tycka att det var läskigt utöver läskigt att gå i koppel med en ung skridskoåkare. Kapten tycker det är höjden av lycka.


På samma sätt gillar tamhästar att slippa ledaransvar. Eva Schaeder, hon med kraftskapande ridkonst, brukar prata om att ta vara på alla tusentals år av tamhästavel och inte behandla hästar som om de vore aggressiva vildhästar som vi måste dominera med diverse brutala maktlekar. De vildhästar som man valt ut för avel var av den vänligaste sorten av en redan fredlig art av gräsätare. För en bräcklig människa är ju även en vänlig vildhäst farlig, speciellt i jämförelse med våra tamhästar som har sin håg till att följa en tvåbent vän med sig redan från födseln och bara skadar människor av misstag. Detta gör mig djupt tacksam; alla åren av hästtämjare, ryttare, kuskar och uppfödare som i generation efter generation uppfött de vackraste och vänligaste djuren som tänkas kan: tamhästarna.
Vackra Smilla, tänk att du vill vara min vän! Tack alla munkar/nunnor, bönder, beduiner och  boskapsherdar som tämjt och uppfött alla Smillas förfäder! Och tack Gud för alla vackra vänliga vänner som hästarna är.

* 66, tamhästen har 64.

41 kommentarer:

  1. Hunden lär ha blivit så människovänlig delvis genom att den "stannat i valpstadiet". Det ska vara både fysiskt och mentalt, enligt någon dokumentär jag såg. Se bara på alla hängande tamhundsöron, sånt ser du aldrig på en varg. (Jag vet inte om det eg. går att dra såna växlar på utseende och uppförande eller om det faktiskt är helt separat, men ändå)

    Knuffa på hästar. Ack ack ack. Dessa hästar är då lärda det där med människoknuffar från det att de är små, antar jag. Vissa hundraser med tufft psyke måste man vara väldigt noga med att lära att hund väjer för människa så det inte blir tvärtom... jag hade en bekant vars mamma under några veckor skötte dobermann-valpen, och ägaren hade sen ett sjå att lära hunden hur det skulle vara.

    Jag vet alls inte mycket om djur, studerar sånt här lite utifrån bara och tycker det är kul. Men ju mer jag lär mig, desto otäckare tycker jag eg. att det är med hundar. Och katter, små vilddjur, aldrig egentligen tämjda på det sätt hunden är. Jag vet inte. Katten känns nog mindre hotfull just eftersom den är mer solitär, inte bryr sig så mycket om människan, men människa och hund är en symbios som... nej usch, aldrig.

    Tamkatter som inte kan lära sig att hålla in klorna när man har dem i knät. Är det en skada av att ha tidigt tagits ifrån syskonen? Jag menar, av syskonen får de väl lära sig att håller man inte in klorna blir man riven. Människor har ju lite svårt att på ett trovärdigt sätt rivas tillbaka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst lär hästar sig att gå undan för en knuff, men det konstiga är att Smilla, som jag pysslat med sedan hon var föl aldrig har slagit ifrån sig, medan vildhästar som blivit ompysslade av människor sedan de var föl alltid slår ifrån sig. Man brukar säga att det en tamhäst har med sig är att göra "mottryck" och att gå undan lär de sig gradvis men de slår inte som en vildhäst gör.

      Renar är ju halvdomesticerade och ibland föder man upp renar med flaska för att få en riktigt tam ren att köra. Och fast man gör exakt likadant med alla flaskrenar blir aldrig alla tama. En del får helt enkelt bli "vanliga" köttdjur även av dessa som borde blivit jättetama.

      Jo, tamdjur är liksom lite utvecklingsstörda och mycket tåligare för exempelvis fel mat, för lite mat, sjukdomar och liknande. Sedan är det ju andra mutationer man tagit till vara också: färger och utseende hör också ihop med beteende. Vita chinchillor (också halvdomesticerade) är lättare att få riktigt tama än viltfärgade dito exempelvis. På samma sätt är det olika med olika färger som hänger ihop med beteende på renar, hästar och vargar. Vita och tigrerade hästar anses mest lättlärda, fuxar mest egensinniga.

      Vad gäller hundar har jag haft en hel del av dem och förstår verkligen att hundskräck är vanligare än kattfobier. Men nog märks tydligt hur vi människor påverkat hundarna en dobermann är helt annorlunda än en grönlandshund på alla sätt, pudlar är annorlunda än aggressiva vakt-chihuahuor jag är numera lat av mig och har slutat med karelare och jämthundar för hundar med jaktinstinkter är svårare att jobba med än hundar med vall- och gårdvarsinstinkter som mina nuvarande hundar har. De följer mig troget även när vi möter renar, jag kan ha dem lösa, de är bra ridkompisar av sig själva. Med jakthundar hade det varit betydligt svettigare att få dem dithän och aldrig hade de riktigt gått att lita på.

      Likadant med extrema vakthundar. En dobermann behöver lära sig vem som äter först och går först i mycket större utsträckning än en Border collie som bara "vet" det av sig själv. Vallhundar vill i allmänhet samarbeta med människan av sig själv medan vakthundar som dobermann och dalmatinerhundar har fått ha kvar mer aggressivitet eftersom de ska vakta mot människor med onda avsikter. De skiljer på folk och folk i större utsträckning och det var nog det som hände med den dobermann du känner. Man måste tydligt visa vem som är vem med sådana hundar.

      Min rottweiler/berner sennen har både vall och bevakning mot vargar i sig och det gör honom misstänksam mot främmande hundar, men liksom Border collien söker han ögonkontakt pga sin vilja att samarbeta med människor och då blir de ofta påhoppade av andra hundar som ser ögonkontakt som utmaning. Border collien reagerar då med rädsla medan han blir arg. Han är dock den keligaste hund mot människor man kan tänka sig. Såvitt inte människan beter sig hotfullt mot hans gårdsfolk.

      På samma sätt är det tydligt att avel gjort skillnad för hästar. Men med hästar, är det som du funderar kring katter, de blir lättare att handskas med om de lever i flock som föl och unghästar. Blir det någon gång så att man måste flaskuppföda ett föl och det fölet saknar en flock blir det svårare att handskas med den, hästar är bättre på grundfostran och det gör också att tamhästar är annorlunda än vildhästar eftersom flocken är tam. Unghästar körs/ rids in genom att följa med vuxna hästar som körs och rids. De ser att det är som det ska vara.

      Kul att du också intresserar dig för detta Rebella, här kan du läsa mer om du vill: http://fof.se/tidning/2006/1/de-blev-vara-husdjur

      Radera
    2. till Rebella:

      "När min hund ser på mig, börjar jag undra om inte Gud trots allt finns till och har skapat hunden och bara den och gjort det omsorgsfullt, inblåst levande ande i dess näsborrar, och om inte allt annat som finns har kommit till vid sidan om, av misstag och av en slump, medan de två stojade."
      (Eeva Kilpi)

      Teologers och religionsfilosofers katedralbyggen i all ära, men andra perspektiv behövs också. Så ge hunden och andra nådevalpar en chans.Minsta lilla gulnäbbade svartfjädrade medvarelse har åtminstone hittills sagt mig mer om Gud än de präster jag rätt nyligen börjat lyssna till om söndagarna (psalm 717).

      Lite off-topic, jag vet, men ändå.

      Radera
    3. Tack, Anonym, för det citatet av Kilpi! Precis så är det ju.

      Radera
    4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    6. Ett annat roligt citat, av Piet Hein: "Jag önskar att jag vore två små hundar, så att jag kunde leka med varandra".

      Radera
    7. Ja, det är så roligt att se hundar leka tillsammans=)

      Radera
    8. "Tamdjur är liksom lite utvecklingsstörda"

      Men hu. Tänk om rymdvarelser höll sig med tama människor som liksom är lite utvecklingsstörda. Så förskräckligt, skulle vi tycka.

      Å andra sidan. En del forskare påstår att det inte är människan som aktivt skaffat hund - åtminstone inte i de första stegen. Det är vargen som sökt sig till människan. Jämför de "soptippsvargar" som finns exv. i Indien. "Hundgenerna" kommer då fram eftersom det i människans närhet lönar sig. Detta är säkert en lång process innan vargen-som-blivit-hund på allvar flyttat in hos människan.

      I så fall är det lite bättre, om vargen/hunden valt det själv. Så kan man iaf tycka. Men på individnivå kan man ändå inte resonera så, kanske.

      Radera
    9. Ja, djur är iaf lite barnsliga livet igenom. Jag kan ng tänka mig att vargar är lika smarta som katter, de valde oss, här finns mat. Jag ser ju denna bistra svältvinter att tex älgarna blir väldigt oskygga i sin jakt på mat och värme som finns runt vår gård. Fåglar och ekorrar har människor ju alltid i halvtamt skick (se Lars kommentar om Susanne och ankorna) på grund av vårt överflöd på mat, så visst har djuren mycket att vinna på att slå följe med människan.

      Radera
  2. Kollar man Youtube är det gott om videos med "horse logging" och mycket annat skoj, hästen behåller sin plats i människans värld på något sätt, om inte annat för ren skönhet =)

    Åsna som numera är ett skällsord, verkar ha haft bättre anseende i gammal tid , dels kom väl posten och paketen förr med åsna =)

    https://www.youtube.com/watch?v=yn--eGxF8p4

    Orientis partibus adventavit asinus
    pulcher et fortissimus sarcinis aptissimus

    Hey, sir asne, hey!

    Hic in collibus Sichan
    iam nutritus sub Ruben
    transiit per Iordanem
    saliit in Bethlehem

    Saltu vincit hinnulos
    dammas et capreolos
    super dromedarios velox madianeos

    Aurum de Arabia thus
    et myrrham de Saba
    tulit in ecclesia virtus Asinaria

    Dum trahit vehicula multa cum sarcinula
    illius mandibula dura terit pabula

    Cum aristis hordeum comedit
    et carduum
    triticum e palea
    segregat in area

    Amen dicas, asine, iam satur de gramine
    Amen, amen itera aspernare vetera

    In eastern lands the ass arrived
    handsome and strong, fit for burden

    Get up, Sir Ass, get up.

    Here in the hills of Sichan,
    already suckled below the Ruben
    he crosses the Jordan,
    he enters Bethlehem

    In his leaps he conquers the mules,
    the fallow deer and roebucks
    and surpasses the fast camels of the Medes

    Gold from Arabia,
    incense and myrrh from Saba
    this gallant ass brought to the church

    While he pulls carts, many with heavy loads
    his jaws grind tough fodder

    He eats barley, beards and all,
    and spiny thistles
    the wheat from the chaff
    he separates on the threshing floor

    You say "amen" ass, all filled with grass
    "Amen, amen" once again, spurning the past.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt, den strävsamma och tåliga åsnan är verkligen ett favoritdjur, men de gillar inte kalla vintrar så dem får jag beundra på avstånd.

      Radera
    2. Lät som en christmas carol med andra slags harmoni. :-)

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Jo är nog ursprungligen en christmas carol, med lite olika stuk beroende på vilka som spelat in den, som denna med New London Consort , exempelvis.

      https://www.youtube.com/watch?v=1yoOyIl2LIs

      Radera
  3. En sci fi idé jag hade en gång som berör detta med tama och vilda.
    Människor i det här fallet.

    Bakgrunden:

    Efter det att människosläktet ännu mer än nu dödat och plågat och utnyttjar varandra, djuren och hela planeten, kommer räddningen från ovan. Men inte i form av Gud, Jesus och änglar utan i form av regelrätta utomjordingar.

    De har observerat mänskligheten i tusentals år men utifrån insikten att alla former av uppenbar påverkan på historiens gång med hög sannolikhet leder till större problem än det ursprungliga problemet, så har de inte ingripit tidigare. Först nu när allt hopp är på väg att dö väljer att ingripa som det minst dåliga alternativet.

    De har teknologi som ter sig som ren magi och med den ser de till att allt våld, allt utnyttjande av andra människor eller varelser upphör liksom sjukdomar och svält och miljöförstöring. Rovdjur vars kroppar inte är gjorda för växtätande finns kvar men utfodras utan lidande med syntetiskt kött.
    En människa kan inte ens ge en annan en örfil utan att bli illamående och ge upp impulsen.

    Någon ondska är svår att se hos dessa varelser, vare sig mot varandra eller mot Jordens invånare. De verkar också ha ett andligt liv men just där uttalat att de vill undvika all påverkan på mänsklig teligion.

    Det finns dock ganska gott om människor som misstänker en dold agenda hos utomjordingarna, att de vill ha människans hjälp att få Jorden städad och funktionell igen för att längre fram göra sig av med mänskligheten. Motargumentet mot detta är att varelserna skulle kunnat göra sig av med mänskligheten för länge sedan om de velat, och under en tidsperiod utan förstöring av Jordens fysiska miljö inget behov av städning.

    Haken med alltihopa är dock att allt från byar till stora nationer förlorar sitt självbestämmande, inte i fråga om smärre saker men i fråga om större. Det är varelserna som styr och de flesta anser att de gör det mycket bättre än vad människor någonsin gjort.

    Ekonomin sköts som en "överjordisk" planekonomi, ofantligt mycket mer begåvat konstruerad än exempelvis den kommunistiska planekonomin.

    Många förlorar sina jobb då krig, vapen, sjukvård etc inte behövs längre men ingen lider nöd. Varelserna står för mycket men människorna får odla grönsaker, baka och bygga och konstruera inom vissa ramar, ffa att ingen får göras illa.

    I berättelsen finns en familj där en sjuk dotter räddas till livet av varelserna, vilket också medfört att mamman i familjen är *tam* och helt lojal mot varelserna och deras projekt (som de sagt består av att ge tillbaka jorden till människorna gradvis och i takt med en högre moralisk nivå hos mänskligheten).
    Familjens pappa är däremot *vild* och misstänker dock en dold agenda och träffar andra likasinnade.  Han känner sig också djupt kränkt, liksom kastrerad. De *vilda* argumenterar för att mänskligheten förlorat sin autonomi, sin värdighet, sin frihet och att varelserna tagit ifrån människorna sin möjlighet till fria moraliska val.

    Detta är liksom bakgrunden till historien.

    Ok. Vad är rätt och fel i en sådan här situation? Ska mänskligheten få behålla sin frihet, autonomi, sin värdighet även om det innebär en mycket stor risk för en katastrof? Skulle det vara det bästa om människorna förblev vilda, inte tama?

    Vad är det f.ö. för skillnad mellan genomgoda utomjordingar och Jesus & änglarna i detta hänseende?

    Varför skulle säg amerikanska högerkristna med flaggor och individualism och gevär säga nej till de goda utomjordingarna men ja till Jesus och änglarna om deras agendor liknade varandra med en ny himmel och en ny jord?

    Själva idén jag hade slutade med att de vilda lyckas avslöja varelserna som "äckliga" och "insektsliknande" och därmed lyckas starta en revolt så stor att varelserna väljer att dra sig ur varefter människorna med frihet och autonomi etc kan börja slakta varandra igen.




    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant, Klaus. Vi utgår ju normalt från att frihet och självbestämmande är värden som gäller människor men inte djur.

      Sen vet jag inte hurpass fri och självbestämmande vi eg. är. Men det är en annan fråga.

      Radera
    2. Klaus och Rebella: Ja, det är ju liksom teodicé-problemets kärna, varför skapar Gud fria människor som kan välja både gott och ont? Jag tror svaret är kärlekslängtan. Vi människor blir så glada om vi ser att ett djur föredrar oss framför andra. Kanske en orsak till att enmanshundarna chihuahua och dobermann är så populära trots att pudlar är lättare att ha hand om.

      Helst vill vi ju ha djur som gillar oss utan att vi matar dem. Moderna fjärrstyrda matningsanläggningar för hästar blir vanligare och det brukar framhållas hur trevligt det är att hästarna inte förknippar människan med mat eftersom de får maten i automater.

      Vi vill så gärna bli älskade, kan det var något som vi har gemensamt med Gud, skapade till Guds avbild som vi är?

      Radera
    3. Jesaja 65:25 talar om paradisets återställelse om jag förstår det rätt,guds rike när djur inte är till för att ätas eller utnytjas på något sätt, människor men speciellt barn har ju lätt för att knyta ann till djuren och alla gulliga djurklipp fyller väl någon funktion ,en törstig kråka är väl svårt att säga nej till =)

      https://www.youtube.com/watch?v=fYwRMEomJMM

      Åtminstone är det rätt uppenbart hur abnorma stora slakterier och hönserier är tycker jag, självklart har ju även djur känslor en spinnande katt i knät övertygar tycker jag om att det finns kärlek ;)

      Radera
    4. Har 4 koltrast på tomten, ett par (har de en relation) i östra tomtgränsen, en ensam på norra sidan av huset och en med gråsvart (!) näbb som huserar i buskar på västra gränsen, i praktiken vår tomt just nu då grannen Britt gick bort i november. De får äpplen och lite annat av mig där de sitter uppburrade på morgonen efter ytterligare en kall natt. De orkar nästan inte flyttas igen när jag kommer med maten eller om de är "trygga" med mig. Vi kan inte släppa ut hunden Edith på tomten nu pga koltrastarna.
      Det är tydligt att de har revir. Den gråsvart-näbbade (en ung fågel? ) blir bortjagade från det östra paret om han försöket närma sig deras revir där den allmänna fågelmatningen sker och där det ibland ramlar ner jordnötter på marken.

      Radera
    5. En sak som också känns svårförklarlig rent rationellt är ju att vi människor har både katt och fågel, hund och häst i vår vård. Dessutom blir vi med rätta upprörda över "rationell djurhållning" som den du nämner Lars, med kycklingfabriker och stressiga storslakterier.

      Radera
    6. Så snart vi upplever en "personlig relation" så blir det svårt med det rationella. Det gäller både i förhållande till djur och människor

      Radera
    7. Så snart vi upplever en "personlig relation" så blir det svårt med det rationella. Det gäller både i förhållande till djur och människor

      Radera
    8. Jo, kärleken är alltid utanför, innanför och rakt igenom allt det där enkla som vi kan förklara "förnuftigt".

      Radera
    9. Kul med koltrastarna Klaus =) vi har några stycken som kommer direkt på morgonen när vi öppnar garage portarna på arbetet och kollegan susanne brukar köpa äpple till dom, kyrkan håller med fågelmat och taljbollar så vi brukar ha vår obligitoriska "fågelrunda" var dag. En å flyter förbi nära kyrkan och där har vi gått om ankor så här års dom brukar kvacka och kommer rusandes när susanne kommer, och ibland har hon ju sin spann med fågelmat värre är det när hon bara ska kolla något på kyrkogården och ankerna följer efter henne och kvackar högt =)

      Radera
    10. Härligt med ankparaden efter Susanne!

      Radera
    11. På "min " kyrkogård finns halvtam ekorr-dam som drar in sina ungar i fikarummet varje vår. En tam kråka bor också där, men ibland blir det bråk mellan dem om samma goda ostmacka.

      Radera
    12. hehe =) kul ni har sådan teater på kyrkogården hemma hos er. Kråkorna har vi lyckats bli kompis med, en bild från min mobil:

      http://i1180.photobucket.com/albums/x409/larsnilsson1/IMG_0113.jpg

      Kråkan brukar landa på garage porten och jag står bara 1,5-2 meter bort precis innan för dörren så det blev en fin närbild. Kråkan brukar ibland kolla in i garaget, susanne står där inne ibland och smular gammalt bröd i en hink som sen går till fåglarna , och denna kråka undrar så klart hur det går med smulningen =)har sett att kråkorna ibland spatserar runt på gräsmattorna och har kollat in dom nära, ibland flyger det upp någon insekt då, och kråkorna är blixtsnabba på att fånga med näbben som en pinsett otroligt skickligt

      När dom har mycket bröd och stort överskott dom inte klarar att äta upp, landar dom på halmtaket och gömmer brödet där för senare bruk.

      Sa det till susanne, att framtida takläggare lär få något att fundera på varför taket är fullt med gamalt bröd :P

      Radera
    13. Kråkor är så intressanta och som de flockdjur de är, väldigt sociala. Hörde en som pläderade för kajan som Sveriges nationalfågel i stället för koltrasten genom att de alltid finns där och är så sällskapliga. Men jag ser då aldrig en endaste kaja, kråkor däremot, finns överallt i landet och året runt. De vill till och med sällskapa med oss.

      Radera
  4. Sci-fi lånar ju kraftigt från religionens värld , knowing exempelvis , i detta korta klipp , figurerar apokalypsen eller harmageddon slut för jorden och några barn som blir räddade och får en "ny start"

    https://www.youtube.com/watch?v=iO_W7cMWBMg

    Ja barnen i paradiset går ju inte att ta miste på ;) och den ängel liknande maskinen/varelsen, trädet dom springer mot är kanske då livets/kunskapens träd.

    Själv tycker jag det är superkomiskt , har träffat några ateister i mitt liv som stor gillar sci-fi och tror på rymdvarelser som "ligger miljoner år före oss" och det sci fi folket med sådana superkrafter låter ju precis som bibelns änglar , men ändå kan dom inte tro på gud säger dom, kanske är konstiga föreställningar runt kyrkan eller gud som hindrar dom =)

    Men mycket intressant står i skriften, job säger om gud:

    han som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna
    och söderns stjärnbilder,
    han som gör stora och outgrundliga ting,
    under som ingen kan räkna.
    Se, han går förbi mig utan att jag ser honom,
    han drar vidare utan att jag märker det.

    Det där sista säger vi ju på modernt språk att gud befinner sig i en annan dimension, men ibland så bryter ju änglar och gud in i vår värld, dimensions resenärer uppenbart, väldigt sci-fi =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, läste just om en spritist som menade sig vara fullblodsateist. Det är vanligt med den sortens "delusion". Man vill inte identifiera sig med bönhustanter och fattigt folk, det tror jag är en viktig orsak till ateism som tro på utomjordingar. Status och "läseri" hör liksom inte ihop och har aldrig gjort det.

      Radera
    2. Kan nog vara så Alma =) bägge herrarna jag tänker på var universitets studenter i 20-30 års åldern och skulle bli något "stort" en form av "teknik tro" och med rymdgubbar med oanada krafter som är förvillat likt änglar. Men sen duger väl inte mor maria och vanliga änglar + fattiga som du helt rätt säger, misstänker att det är så ;)

      Radera
    3. Jo, redan på tidig medeltid föraktades "de stilla i landet" som tog tron på allvar. det ser vi spår a i engelskan där ordet "silly" från början betydde salig i religiös bemärkelse.

      Radera
    4. https://youtu.be/a-3Q8c73ziA

      Guds svar till Job igen, kvinnan i filmen har just förlorat ett barn.

      Radera
    5. Bra påminnelse om en fin film!

      Radera
  5. Utomjordingar behövs inte för den principiella frågan, det kunde lika gärna röra sig om ett "snällhetsvirus" framställt av mänskliga forskare och spritt över hela jorden.
    Men då ser man ju att det är det gamla teodicé -problemet. De Vildas fria vilja mot de Tamas lite påtvingade godhet. Samma som vänster-höger dimensionen i politiken.


    SvaraRadera
    Svar
    1. I den eminenta serietidningen Bamse fick Vargen ärva Dunder-lingonsylt som just gjorde den som äter den snäll. Det vore nog betydligt bättre om det fanns än dunderhonung. Samtidigt är det väl en sak vi kan sträva efter lättare än att bli världens starkaste björn.

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Roligt att läsa Almas beskrivning av några typer av hundar. Kom på hur mycket vi fortfarande, efter snart sju år, saknar vår Golden Retriever Lovis. Hon fattas oss. Vänligare själ är svår att hitta.

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår så väl, Golden retrievers är ju i allmänhet vänliga och vissa individer blir verkligen obegripligt kärleksfulla. Det syns ju på bilderna av Lovis att hon var en blid och vacker själ, en sådan är det rätt och riktigt att sakna.

      Radera