Och del IV: Sola Scriptura

Kyrkan i Jukkasjärvi där vi tillbett Jesus och tolkat Ordet tillsammans sedan Shakespeares tid

Sola scriptura var ett av reformationens nyckelord. Jag kan säga direkt att detta är mitt favorituttryck från Luther et.al. "Läseriet" har haft omätligt inflytande på allt ifrån svensk demokratiutveckling till kristnas personliga tro. Att läsa Bibeln OCH ta den på allvar i sin helhet har alltid varit en grogrund för människans emancipation OCH nära relation till Jesus Kristus världens frälsare.

Men detta kan problematiseras för de första kristna hade inte den Bibel vi har idag. Många av dem kunde inte läsa alls, liksom en stor andel av kristna i världshistorien. De hade muntliga berättelser och brev från apostlarna utöver det vi nu kallar Gamla testamentet. Men eftersom de flesta kristna hade judisk bakgrund kunde de Gamla testamentet desto bättre. Trots detta var det viktigaste och primära sättet att få den stora berättelsen om Guds smärtande kärlek uttryckt i Jesus Kristus i gemenskap med andra troende. Detta gäller förstås lika mycket idag, många goda kristna har aldrig läst hela Bibeln på egen hand utan får den uppläst under kyrkoårets gudstjänster. I sitt andra brev skriver Petrus:

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. *

 Här kommer alltså gemenskapen in. I lutherska sammanhang har man antingen tystat ner detta Bibelord eller tolkat det som om jag i ensamhet tillsammans med den Heliga Ande ska läsa Bibeln och förstå profetiorna i Gamla Testamentet. Det är inte alls vad Petrus skriver. Men en både fruktbar och farlig väg beträddes med reformationens utbrott. Humanismen som tankesystem var enligt mig tveklöst en god utveckling för mänskligheten och som sådan en del i att den Heliga Anden leder oss till en större förståelse av Jesus OCH frälsningen. Men i reformationens iver att gå till källorna i sann renässansanda glömde man det vackra ordet OCH.

Visst ska vi ad fontes, som i en kär reformationsberättelse i GT är när Isak åter gräver upp de brunnar som Abraham en gång grävde :

Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: ”Det är vårt vatten!” Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, ”ty”, sade han, ”nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet”.**

 Först och främst gick Isak till Abrahams gamla brunnar, ad fontes, och grävde men han fick gräva nya brunnar för att få leva i frid. Reformationsteologerna menade att de gjorde just så, gick tillbaka till ursprunget av kristendomen. Men de glömde fortsättningen att Isak grävde nya brunnar, eller så gjorde de just det. För med principen Sola scriptura i betydelsen "gemenskapen betyder inget alls för min kristendomsförståelse, vi funderar var och en i sin egen kammare, vi gräver egna brunnar startar egna kyrkor och ser oss som bättre än de gamla som i stort sett gjorde allt fel", leder däremot fel. Återigen om man tappar bort ordet OCH blir allt skevt och vi ramlar från den rätta vägen ner i ett svårforcerat dike.

Den kyrka Luther ville reformera satt fast i motsatt dike där bara präster och experter läste Bibeln medan de hindrade andra att fundera på egen hand. Man hade institutionaliserat gemenskapens betydelse i så grad att de gav "traditionen" exakt samma dignitet som det apostlarna sagt. De kunde motståndslöst ta till sig allehanda läror som stämde med tidens uppfattning utan att i verkligheten rådfråga hela den kristna gemenskapen. Västkyrkan hade inte närmat sig öst- och sydkyrkan på tusen år, de stora konciliernas tid var förbi, och Romkyrkan menade sig ensam kunna avgöra hur kristen tro skulle uttryckas. Ett fåtal MÄN högt upp i den kyrkliga hierarkin, som var förvillande lik den romerska statens hierarki även efter Romarrikets fall, bestämde självsvåldigt vad som var den sanna läran och när påven talade Ex cathedra skulle hans beslut uppfattas som exakt lika normerande som evangelierna och pastoralbreven i NT.

Vilken oändlig sorg att reformationens goda avsikter ledde till ännu större splittring, inte en sann återgång till källorna. För detta kan man skylla både Luthers egensinniga bitterhet och en maktfullkomlig kyrklig hierarki som redan såg sig som förmer än alla andra kristna på jorden. En kyrklig maktapparat som redan splittrat upp kyrkan i flera olika delar som inte längre talade med varandra hade mått väl av att lyssna till Luther och Kalvin. 

Hela kristenheten hade behövt gå tillbaka till de gamla brunnarna och gräva tillsammans. De hade behövt lämna alla jordiska maktanspråk och mötts i ett nytt koncilium för alla kristna igen. De hade behövt formulera en ny allkristen bekännelse som byggde på de nya andliga insikter som den kristna humanismen  tveklöst fått uppenbarat av den Heliga Anden där ordet OCH dominerade. Vi tror på sola scriptura OCH de heligas gemenskap. Vi tror på en enda helig allmännelig kyrka OCH varje enskild kristens eget ansvar för att leva Himmelrikt. Vi tror på en kyrka som lever i världen OCH redan nu i Guds rike på ett synligt sätt. Vi tror på Jesus Kristus sann Gud OCH sann människa. Vi tror att människan har en djup fallenhet för synd OCH är nästan ett gudaväsen.

Vi tror att allt vi behöver är Bibeln OCH den Heliga Ande uttryckt i den kristna gemenskapen för att förstå Guds vilja. Vi har bara varandra och det är inte så bara.

*2 Petr. 1:19-20

** 1 Mos 26: 18–22