Stilla söndagmorgon på gården, sakte-TV inspirerad bild.
Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. […]Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 1 Johannesbrevet 5:11
Ibland är jag för trött och hängig för annat än att glo på skärm. Min man är bra på att, utan skam, göra det. Han behövs i mitt liv eftersom jag har ytterst svårt för att vara onyttig, alltså jag ÄR onyttig, men det plågar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Den här hemska skammen över att finnas till och tära på jordens resurser utan att tillföra något och känslan av att vara en börda för mina vänner som aldrig kan få någon motsvarande glädje av mig som den jag får av dem, är väldigt smärtsam när orken tryter.
I helgen har vi på sena kvällen sett på en norsk sakte-thriller. Vi kallar den för "Godnatt mord" efter den TV-serie, byggd på en roman av Vilhelm Moberg, som sövde våra mödrar framför TVn på 1970-talet. Norsk sakte-TV är ju numera ett känt begrepp som började med en resa med Hurtigrutten i realtid dygnet runt. Sedan följde SVT efter med den stora älgvandringen som vi har följt i mån av tid. Fast denna serie, "Godnatt mord", heter egentligen "Catch and Release" efter den form av nöjesfiske som jag ogillar mest av alla nöjesfiskemetoder.
Det är nog, sedan "Godnatt jord", lätt den långsammaste dramaserien som televiserats. Replikskiften och händelser som lätt hade rymts i en TV-timme om den spelats in av BBC breder ut sig i åtta 42 minuter långa episoder plus reklampauser eftersom det är TV 4 som sänder den till makens dator. Ändå är den lätt att fastna i, liksom älgvandringen, när man är trött och småförkyld som jag blivit efter nästan två år av inte ens lite snuva. Om jag slumrar till en stund spelar det ingen roll eftersom det knappast har hunnit hända något annat än att det varit en lång paus i ett replikskifte där kameran vilat extremt länge på ett tigande ansikte.
Det mest spännande är de hisnande kameraåkningarna över det nordnorska landskapet som är dramatiskt bara i sig själv. Som ni förstår påminner detta allra mest om en haiku, det mest vilsamma versmåttet av alla. Men orsaken till att jag tar upp den här är dock att ett av thrillerns teman är den kristna tron som jag känner igen så mycket från mitt eget liv.
Än så länge (det tar tid att ta sig igenom sakte-TV-serier eftersom jag somnar så snabbt) har jag förstått det kristna temat som viktigt för den glesa handlingen, men utan hat och fördomar, vilket är extremt ovanligt i svensk kultur. Jag kan förstås ha fel. Det kan visa sig vara så att ondskan i den lilla bygden Svartfoss kommer rakt ur den kristna församlingen i området, så som det alltid brukar vara i svenska filmer, böcker etc. Men hittills känner jag igen den lilla församlingen med sin pyttelilla barnverksamhet där Filippa, seriens huvudpolis och spegelkaraktär till den döende fd. polisen Irja, hör hemma.
Jag blir då åter påmind om hur det är att vara en minoritet i ett allt större majoritetssamhälle. Internet gör oss verkligen kulturellt involverade med så många fler än för bara 20 år sedan. Vi får därför höra om exempelvis julfirande jorden runt (julen som kommersiell högtid har ju fått verkligt genomslag). Oftast är det trevliga glimtar av glittrande granar och julklappar oavsett landets majoritetsreligion. Men i Indien brändes tomtar som en slags hinduisk motreaktion mot julen, som de menar lockar hinduer att konvertera. Samtidigt förbjuder den hindunationalistiska regeringen bidrag till Moder Teresas barmhärtighetssystrar.
Jag menar förstås inte att jag har det som en kristen minoritet i Indien eller Afghanistan. Däremot inser jag hur sällan, typ aldrig, som en kristen församling skildras som den verkligen är i all sin skröplighet. Jag ser i "Godnatt mord/Catch and Release" något jag aldrig ser annars: någon som andligt liknar mig, något som liknar min kristna församling. Vi attackeras aldrig med tomtebränningar eller annat officiellt sanktionerat våld i Norden , men vi kristna osynliggörs. När JK Rowling skrev ett ironiskt inlägg mot det osynliggörande av kvinnor som kommer sig av löjeväckande omskrivningar som "Människor som menstruerar"*visade hon på hur osynliggörande går till. Vi får aldrig självidentifiera oss utan måste stå ut med att benämnas på allehanda sätt av utomstående som kan placeras på en skala från likgiltighet till hat mot kristna och vår tro.
Kristna måste tex stå ut med Kay Pollaks passiva aggressioner i film och från föreläsningspodiet utan minsta möjlighet att förklara eller försvara oss mot den lustiga huset-spegel som skildrar vår tro i oigenkännelig form. Vi måste också stå ut med Ingmar Bergmans aktiva aggression mot oss. Och vi får ständigt höra vilka humorlösa tråkmånsar vi är som inte skrattar åt förlöjligande sketcher om kristna**. Mediernas jakt på drama gör att kristna skildras allra oftast när någon lever motsatt den kristna etiken som i Knutby. Jag tänker att det kanske är bristen på jäkt och drama som gör att sakte-TV från Nordnorge är en av ytterst få offentliga plaster där man vågar skildra en helt vanlig kristen församling. Just därför att ett riktigt kristet liv är ett stillsamt liv, vi tillhör ju "de stilla i landet", lämpar sig normalt kristenliv illa för mediernas obarmhärtiga ljus om det inte är i just sakte-TVs form.
 |
| Catch and release-fiske |
* Det finns så mycket som är galet med denna omskrivning att jag inte orkar ta upp allt här, men vill bara påminna om att det finns massor av kvinnor som av olika anledningar inte menstruerar men inte ska tigas ihjäl för det. Kvinnor som menstruerar bör naturligtvis också få heta just kvinnor. Att tiga ihjäl en förtryckt folkgrupp är en urgammal strategi. Tex kallades inte icke-vita i Sydafrika för Ndebele. Xhosa eller Shona, utan alla gick under icke-namnet "kaffer" vilket inte betyder något annat än "oren". När de förslavades av boerna fick de inte behålla sina namn utan tilldelades menlösa slavnamn på samma sätt som många byter namn på djur de köper. Om man på detta sätt slutar benämna en folkgrupp vid namn är det början till att helt utplåna den, eller åtminstone ett mycket seriöst försök. I detta fall är det ännu värre, det är ju för att bereda plats för den överordnade gruppen män man förvanskar språket.
Det är som om boerna hade börjat kalla sig själva Shona, Xhosa och Ndebele för att åtnjuta de få privilegier som en förtryckt grupp kan ha-plus alla andra privilegier som de själva alltid åtnjuter i kraft av sin etnicitet. Samtidigt låter de dessa folkgrupper klumpas ihop under det där avskyvärda "kaffer"-begreppet, eller det som kom senare, i lite snällare form: svarta. JK Rowling har på alla sätt rätt i att reagera. Fler borde göra det.
** Det är bögarnas fel, måste vi tex garva åt fast det inte finns mycket till substans i tesen att kristna tror att alla ondska i världen härstammar från detta håll. Det är ju tvärtom en av kristendomens USPer att veta varifrån ondskan verkligen kommer:från synden inom oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar