Nya vänner

FN-föreningen i byn låg vilande några år, så kom vännen Lena på att vårt "de fyras gäng" bestående av vänner som träffades då och då för att äta och mysa skulle göra något av våra sammankomster och så startade vi om FN-föreningen. Nästan samtidigt kom elever på skolan där tre av oss jobbade på att begära från kommunen att vi skulle bli FN-skola. Ja det lilla blev plötsligt stort. "Så är det att gå i förutberedda gärningar" skulle svärfarfar Amund ha sagt, och naturligtvis skulle han ha helt rätt.

Att gå i Jesu fotspår är som att... gå i Jesu fotspår. Han har redan trampat upp stigen i snön och då är det så mycket lättare att gå än om man ska bana vägen alldeles på egen fot. Detta med FN-föreningen är verkligen så. Allt har liksom gjort sig själv. Igår inbjöd vi till samvaro för att lära känna nyanlända och andra som vill umgås med nya bybor och jag tänkte att det blir väl vi i styrelsen som de ursprungliga vännerna plus den käre Hr. Bråddjup.

Men vi blev ett stort gäng av så intressanta människor. Pensionerade missionärer som jobbat med brunnsborrning i Indien och solenergi i Kina. Två syriska nyanlända, en taxichaufför med byggnadsingenjörsutbildning och en arbetslös ingenjör vilka startat en arabisk/svensk/engelsk facebokgrupp för nyanlända till byn där han publicerat vår annons vilket var den återpubliceringen som dragit dit de flesta av dem som kom. Två volontärer som tagit emot flyktingar i byarna runtomkring sedan i höstas. En kvinna från Uganda som just fått jobbtillstånd och söker jobb samtidigt som hon lär sig svenska på ABF. Två folkhögskolestudenter. Två busiga pojkar, varav vår Aron var en och den andre missionärernas barnbarn. Sedan dök en kvinna från ortens livaktiga teaterförening upp och erbjöd oss husrum för våra aktiviteter i deras mysiga lokaler och så var lokal för framtida upptåg fixat. Svärfarfar Amund ser och ler.

Mirakeltecken

Lukas 4: 22 - 23,  31-37 Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?” Då sade han till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad (Nasaret) också.” […]Han kom till staden Kafarnaum i Galileen, och där undervisade han folket på sabbaten. De överväldigades av hans undervisning, eftersom det låg makt i hans ord. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren demon, och han skrek högt: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.” Men Jesus hutade åt honom: ”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla greps av bävan och frågade varandra: ”Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut.” Och ryktet om honom spred sig överallt i trakten.

Johannes 2 7- 11 Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.” Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.

 Det första under som beskrivs ingående av Lukas är ett helandeunder i Kafarnaums synagoga och i Johannes evangelium är det i Kana som ett lyxmirakel utförs av en mycket motvillig Jesus. Dessutom kallar Johannes detta för det första "tecknet" om detta ord har teologer och glada amatörer spekulerat genom tiderna men ingen kan riktigt svara på vad det innebär.

Att befria från ondskans makter, som i Lukas berättelse, kan jag förstå som ett tecken på att Jesus ska besegra ondskan men det där med vinet, vad är det ett tecken på?  Kanske visar detta mirakel att Jesus inte bara vill göra nytta utan också ge oss glädje, konst , musik och dans, spännande berättelser runt lägerelden, tänkvärda filmer och mysig gemenskap i glada vänners lag. 

Rakt genom alla evangelier återfinns ju Jesus på olika fester och anklagelser mot honom eftersom han festar så mycket och med fel sorts människor förekommer lika ofta. Kanske visar de två första beskrivna miraklen i respektive evangelium att Jesus vill befria oss till glädje? Jesus nöjer sig inte med att befria från något utan han befriar också till något. Kampen mot ondskan slutar inte med ondskans nederlag utan fortsätter med skapelsens återgång till glädjen som rådde när Gud sa sitt " och se allt var mycket gott."

Gregorio Allegris Miserere med en dansk kör.

Snö

Vi har begåvats med massor av snö senaste veckan och från fredag morgon har detta snöfall eskalerat till en ständigt fallande tjock allestädes närvarande snöridå. Efter några minuter utomhus är alla levande varelser förvandlade till insnöade typer. Om vi inte skakade av oss snötäcket ibland skulle vi snart inte gå att skilja från en gran eller sten i skogen. Försökte skaffa fotobevis när jag var ute med Chateau och hundarna. Just nu hinner jag bara rida en häst om dagen. Resten av tiden ägnas åt snöskottning för naturligtvis gav snöslungan upp i fredags vilket tar bort ett redskap till för snöröjning just när en skovel är översnöad och inte går att hitta och en spade gått av pga den tunga snön. Ja det tar aldrig slut med varken möda eller snö.

Chateau är bra på att stå still och posa i snöfallet.

Närbild av Kapten efter fem minuter utomhus.

Många långa pass med snöräven blir det. Vi vuxna turas om för nu finns inga redskap kvar till barnen. De sörjer inte, deras favorit är snöslungan och funkar inte den får det gärna vara.

Var inte rädd. Följ med och se!

Jesus kallar sina första lärjungar efter det första mirakulösa fiskafänget enligt Raphael 1515

Lukas 5:4- 11 När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

Johannes visar på Jesus,Ottavio Vannini 1600-tal

Johannes 1: 35-39 Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen.

Så här berättar dessa evangelier om de första lärjungarna. Lukas som intervjuat ögonvittnen om de första åren med Jesus allt från Jesu släktingar till hans lärjungar, berättar en helt annan berättelse än Johannes som uppenbarligen själv var med bland Johannes Döparens lärjungar som följde Jesus. detaljer som "Det var sent på eftermiddagen." talar för det. Eftersom hans evangelium är yngst skrivet troligen strax före år 70 e.Kr. kanske han vill korrigera Lukas historieskrivning om hur han blev Jesu lärjunge på morgonen vid fisket och om vilka som var först.

Gemensamt för båda berättelserna är dock att de följer Jesus. I Lukas version genom att de ser hans makt över naturen, i Johannes version genom att Johannes säger vem Jesus är. Två olika sätt att möta Jesus och bestämma sig för att följa honom. Ett praktiskt och ett teoretiskt. Men själva följandet är praktiskt för båda berättelserna. De första lärjungarna lämnar allt och följer Jesus.

Miserere av Gregorio Allegri fastemusik från 1620-talets Rom får följa oss denna andra vecka i fastan som har temat kampen mot ondskan, en kamp som börjar i oss själva. "Lämna mig Herre, jag är en syndare" säger Simon Petrus, men Jesus lämnar inte utan förbarmar sig och upprättar honom.

Vem ska jag tro på? : Evangelierna

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” 

Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.

Inledningen till Markusevangeliet, codex Rossanensis, 500-talet.

Så här börjar de fyra mest ingående skildringarna av Jesu liv och verksamhet de så kallade evangelierna. De skiljer sig rätt mycket åt som synes. Om , jag säger om,  det handlade om riktiga skildringar av verkliga händelser borde de inte vara överens om: 1. Hur han föddes. 2.  Viktiga händelser vid hans födelse. 4. Att hans födelse var viktig. 5. Att hans pre-existens var viktig? Men nej, Johannes stryker födelsen och berättar bara på ett symbolmättat filosoferande sätt om Jesu pre-existens. Matteus betonar att Herodes var kung när Jesus föddes och att persiska zoroastriska mager kom på besök, medan den detaljerade Lukas berättar mycket men missar magerna medan några lokala jordbruksarbetare nämns i stället.  Markus evangelium bryr sig över huvud taget inte om vad som hände Jesus innan han börjar predika.

Ovanstående diskrepanser räknas bland historiker som starka bevis för att personen som beskrivs har existerat. Stämmer olika källor med varandra bör man misstänka att källorna utgår från en enda urkund som förlorats och då blir bevisen svagare för att det hänt som beskrivs i dokumenten. Så har jag lärt mig på grundkurs i historisk källkritik på den forskningsinriktade utbildning jag välsignades av på LTU 2003- 2008. Fast i fallet med just evangelierna brukar det vändas MOT deras trovärdighet, speciellt då av icke-historiker.

 När man vill veta vad som hänt under antiken vill man hitta så tidiga dokument som möjligt som skrevs ner så snart efter de skildrade händelserna som möjligt eftersom man antar att berättelserna inte hunnit förvrängas så mycket över tid. Lyckan är att hitta dokument där det fortfarande kan finnas levande vittnen till händelserna när de skrevs ner. Vi litar på Thukydides historieskrivning om de antika grekerna som vi antar skrevs av honom medan han levde men de äldsta bevarade handskrifterna vi har av hans verk nedtecknades ca 1350 år efter hans död. Mot evangeliernas trovärdighet brukar anföras att de skrevs ner så långt tid efter Jesu verksamhet kring 30 e.Kr, nämligen mellan  ca 45 e.Kr- ca. 70 e.Kr.*och att de äldsta bevarade handskrifterna är nedtecknade 45 till 100 år efter deras tillkomst.

Thukydides enda bok, hans historia om krigen mellan Athen och Sparta finns  i åtta antika avskrifter och liknar speciellt Lukas evangelium och Apostlagärningarna eftersom den delvis bygger på egna erfarenheter men till största delen består av intervjuer och tal från ögonvittnen. Om Jesus och de första kristna finns  flera sinsemellan fristående skrifter av olika författare i tusentals bevarade handskrifter från de första två århundradena efter Jesu död, t ex Ryland-fragmentet, en del av Johannesevangeliet, från år 125 e.Kr. Fortfarande hittar man skrifter från både Tanach och Nya testamentet eller så kan man läsa förut oläsliga texter med ny teknik så att fastställa  den äldsta bevarade handskriften är omöjligt, men den vi just nu är medvetna om är detta Ryland-dokument. Just i Nya testamentets fall räknas det av många som ett tecken på påhitt och lågt bevisvärde att texterna är nedtecknade så "lång tid" efter händelserna och att de äldsta nu existerande textfragmenten är skrivna ca. 50-100 år efter att urdokumenten skrevs. Som sagt är de äldsta bevarade texterna av Thukydides skrivna ca 1350 år efter hans död. Och vi litar både på hans existens och historieskrivning.

Historiker vill också hitta källor som citerar antika dokument eller talar om dem så nära i tiden som möjligt. Ingen skriftsamling kommenteras på samma sätt som Nya testamentets skrifter  eftersom de kristna redan 100 e.Kr började diskutera vilka skrifter om Jesus som skulle godkännas som kanon, rättesnöre för tron. De första kristna bestod till stor del av judar som såg det som viktigt att bevara Ordet men inte vad som helst av det, man var kräsen i urvalet. Av denna mängd med dokument valdes 27 texter ut som kring år 200 räknades som kanon av de flesta kristna.

 Under olika synoder diskuterades skrifterna. Biskop Marcion (född mellan 85 och 110, död 160) som tidigt blev gnostiker, upprättade en kanon  där de fyra evangelierna skulle sammanfattas till ett enda för att förenkla och ta bort motsägelser i texterna samt få dem att passa hans gnostiska antijudiska världsåskådning. Tio Paulusbrev valde han också ut och redigerade efter sin trosuppfattning. Irenæus av Lyon (född cirka 130 i Smyrna, död 202 i Lugdunum), lärjunge till Polykarpos (född cirka 69, död cirka 155) som i sin tur var lärjunge till aposteln Johannes, var motståndare till gnosticismen. Han ansåg att en kristen kanon utan redigeringar behövdes som svar på Marcions kanon. Irenæus fastställde att bara fyra evangelier bestod provet att verkligen vara ögonvittnesskildringar från samtida till Jesus och grundare av kyrkan: apostlarna. De oredigerade pastoralbreven och Uppenbarelseboken behölls av samma anledning.

Ingen skrift nedtecknad efter 90/100 e. Kr. kom därför med i kanon som slutgiltigt fastställdes till de allmänt erkända 27 texterna vid flera synoder på 300-talet. Man ratade exempelvis  Diognetosbrevet, skrivet vid mitten av 150-talet. Jag har själv haft glädjen att jobba med detta brev i en bibelöversättningstävling. ** I min närstudie av Diognetos-brevet fick jag en större respekt för Nya testamentets kanon. Jag förstod att det verkligen var en kritisk granskning av nästan moderna mått som använts. Den judiska respekten för sanningen och Ordet ledde de första kristna till en intellektuell skärpa som kan verka förvånande för den som är obekant med judiskt tänkande eftersom de första kristna absolut inte tillhörde det intellektuella skiktet i Romarriket. Tältmakaren Paulus, en lärd rabbin, var visserligen lärjunge till den kände Gamaliel, men romersk respekt fick bara hedniska filosofer och resten av författarna var hantverkare som skrev en enkel prosa på grekiska och arameiska.

Jesus nämns förutom i de kanoniska skrifterna och kristna texter från 100-talet e. Kr också  i en del gnostiska texter. Han nämns även i någon bisats hos romerska historieskrivare som Plinuis d.y och Tacitus. Jesus och de kristna kritiseras och förlöjligas också av sina motståndare, samt nämns i brev och myndighetstexter. Med antika mått mätt genererade kristendomen enorma mängder text; brev, lärosammanfattningar, förordningar, domar, klotter och berättelser om Jesus och de första kristnas historia. I normala historiska sammanhang är allt det ovanstående räknat som övertygande bevis för att en historisk person existerat.  Ändå ställs helt andra krav på källkritik för kristendomens urkunder och grundare än på några andra antika dokument eller historiska personer.

 I jämförelse med hur de första kristna urkunderna behandlas framstår till och med Tanach som närmast oomtvistad vilket jag ser som att Jesus är speciell, något måste skapa detta enorma behov av att ifrågasätta just hans existens medan få frågar sig om Sokrates verkligen existerat. Sokrates har inte skrivit ett enda bevarat ord*** och det anses som odiskutabelt att han funnits, men eftersom Jesus inte skrivit något om sig själv ser en del det som fastslaget att han aldrig funnits. Det finns också fler bevis för Paulus och Jesus personer än för Saxo Grammaticus och Valdemar den stores men ingen amatör skriver böcker med många fotnoter om hur Saxo Grammaticus egentligen är Valdemar den store  medan Lena Einhorn glatt ger sig i kast med att "bevisa" att Paulus hittat på Jesus, alternativt var "Jesus" själv. Och Einhorn är långt ifrån ensam, vi är många glada amatörer som ger oss på just Jesus och Nya testamentet med frejdigt mod, medan stackars Thukydides och Saxo Grammaticus får nöja sig med ett visst  intresse från några enstaka representanter för mestadels kunnigt fackfolk.

Redan i början av 1800-talet upptäckte fransmannen Jean-Baptiste Pérès (1752 - 1840) hur skevt det där med källkritik tillämpas på kristendomens urkunder och skrev den muntra satiren  Bevis för att Napoleon aldrig har existerat. Med tillämpande av samma kriterier och fantasifulla analogier som användes för att motbevisa Jesu existens, visade han att Napoleon egentligen var en myt sprungen från en urgammal solkult.  Den 17-årige Albert Bonnier gav ut boken på svenska1837 , resten är förlagshistoria.

Detta intresse för att ifrågasätta som saknar faktamässig grund, men aldrig tycks upphöra, unikt för Nya testamentets personer och skrifter ser jag som bevis för att något speciellt måste det var med Jesus. Det är alltså inte nödvändigt att vara helt blåst för att finna evangelierna trovärdiga och lägga mycket tid på att försöka förstå dem bättre.

 Självklart måste vi nu lyssna på "den femte evangelisten" JS Bach (Fast vad vet vi? Bach kanske aldrig har funnits han kan lika troligt vara en forngermansk myt släkt med Näcken och Bäckahästen, det syns ju redan på namnet och på vad han sysslar med: musik!). Öppningskören till Matteuspassionen med Malmö kammarkör och orkester i ett vilsamt fastetempo en inspelning från Lunds domkyrka. Jag hittade ingen från Helsingborg. Men Skåne är det i alla fall, så Lars känner sig hemma.

* Vilket märks på exempelvis att ingen av texterna räknar med att templet i Jerusalem förstörts och att judarna förskingrats. Templet förstördes år 70 e.Kr.

**Det är en apologi för kristendomen skriven till en uppsatt tjänsteman vid namn Diognetos. Författaren använder argument från grekisk filosofi för visa att kristna är bra människor och kristendomen inte skapar oro utan fred. Mycket känns självklart för en kristen men på avgörande punkter stämmer det inte in på de stränga kriterier som urskiljde kanon: författaren var för ung för att ha levt nära Jesus under hans verksamhet i Judéen, Samarien och Galliléen, vissa tankar är inspirerade av hellenistisk livsåskådning och står gnosticismen för nära, det är dessutom skrivet för sent. Huvudöversättare var min lärare i koinä-grekiska den språkbegåvade Gerard Willemsen som nu översätter Nya testamentet till nordsamiska, vi hjälptes åt eftersom han inte har svenska som modersmål.

*** Enligt Platon tyckte Sokrates inte att man skulle skriva, denna modernitet fördärvade ungdomen och släckte ut människans minne var hans bestämda åsikt.
 

Johannes Döparen

Johannes Döparen målad av Caravaggio 1597-98

Lukas evangelium 3: 7-17 När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.”Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.”

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Johannes evangelium 1:26-31 Johannes svarade: ”Jag döper med vatten. Mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler.”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.”

Lukas, praktikern, återger vad Johannes sa att folket skulle göra om de ville omvända sig. Johannes berättar bara vad Johannes säger om Jesus.  Jesus döper inte bara med vatten utan också med Helig Ande. Gudsvinden som blåste över vattnet i skapelsens gryning svävar åter över vattnet och skapar på nytt en ny ordning. Men det är inte bara en svalkande vindfläkt utan en storm med praktiska konsekvenser: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” 

Lars Levi Laestadius kallade sig själv för "Ens ropandes röst" eftersom han identifierade sig med Johannes döparen. Han var född av en relativt gammal mor som gav honom en kristen fostran och sedan predikade han i Johannes -stil och kallade sin tidskrift om andliga frågor Ens ropandes röst. Behövdes ord som "huggormsyngel" och "eld som aldrig slocknar" för att folk skulle fatta? Var judar och hedningarna i Tornedalen så självgoda? Kanske. Det behövs kanske starka medel för att få oss människor att förstå att det räcker inte att vara Guds älsklingsbarn, kärleken måste vidare i praktiken. Det är inte den fläckfria läran som frälser, det kallade Leastadius för "säkerhet" och i hans värld var det synonymt med "synd". Det är kärlekens väg som tar bort synd. och Jesu Ande är vår vägvisare.

Ave Generosa av Hildegard av Bingen framförd av Oxford Camerata

Nåd och åter nåd

Johannes evangelium 1: 16-17 Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Lukas evangelium 4:18- 21 Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” 

Nåden och fullheten är praktisk. Alla ska märka dem. De ska bli kropp och handling.
En ny ordning är på väg då de fattiga äntligen ska få glädja sig, de förtryckta och fångar ska bli fria, de blinda få sin syn och det nådeår som skulle firas vart sjunde år börjar åter hållas i helgd och ära. Nåd är inget andligt flum utan en praktisk vardaglig erfarenhet. hela vår tillvaro beror på nåden. Vi finns eftersom nåden ville det. Det är vårt utgångsläge.

Det är för Jesu del vägen till Jerusalem som är hans kärleks väg. O Jerusalem av Hildegard av Bingen påminner oss om den staden med allt vad den innebär av hopp och lidande:

O Jerusalem, fundamentum tuum positum est
cum torrentibus lapidibus,
quod est cum publicanis et peccatoribus,
qui perdite oves erant,
sed per Filium Dei invente ad te cucurrerunt
et in te positi sunt.

O Jerusalem, your foundation is laid
with burning stones,
which are the tax-gatherers and sinners
who were lost sheep,
but discovered by the Son of God
they ran to you, and were placed in you.