Femte söndagen i fastan: Judica-skaffa mig rätt

Han talade till dem i liknelser. ”En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.
När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd.
Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt.
Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade.
Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de.
Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’
Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’
Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården.
Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.
Har ni inte läst det här stället i skriften: 'Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.'
'Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.'
De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg. Markus 12:1-12

Fastans söndagars tillnamn är på latin och kommer ur introitusången för varje söndag i fastan, Judica betyder ungefär ge mig rätt/döm mig rättvist. Den bygger på en psaltarpsalm, i detta fall Psaltaren 43:1:

Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak!

Rädda mig från ett trolöst folk, från falska och fördärvade människor!

I dagens evangelium har vi ett av flera exempel på hur Jesus använder byggnadskonst i liknelsen men också vardagliga företeelser i ett jordbruksbaserat samhälle. Att arrendatorer beter sig så här illa hörde däremot absolut inte till vardagen. I många av sina liknelser använder sig Jesus av smått galna hyperboler  eftersom det är ett effektivt retoriskt grepp om man vill att åhörarna ska minnas det sagda. Men det är också ett bra sätt att visa på det absurda i hur människor beter sig, då i allmänhet de rika eller de som har religiös makt i samhället. I denna liknelse riktar han sig mot de senare som genast känner igen sig. Jesus hade redan predikovandrat så länge att fariséerna och de laglärda visste vad han stod för. Den nyfikenhet som gjorde att Simon fariséen i Kafarnaum fick honom att bjuda in Jesus på middag numera var,hos många av dessa religiösa makthavare, utbytt mot planer på att sätta stopp för Jesus.

Kyrkogårdsmur av natursten lagd utan bruk.

Det fanns säkerligen andra i åhörarskaran som också förstod vilka arrendatorerna i liknelsen representerade och de skrattade säkert åt deras tokiga och svekfulla beteende mot vingårdsägaren. En och annan tänkte nog: bra att han sätter dessa översittare på plats! Och han gör det alltså genom att citera ett profetord som anknyter till ett område där han själv var på mammas, och pappas, gata: bygge. De skriftlärda kunde knappast vinna en diskussion om husbygge med honom. Dessutom var det ju ett profetord han citerade så att börja med invändningar som " Om den nu ratades från början lär den väl knappast duga som hörnsten utan att huset rasar ihop." hade knappast varit ett vinnande drag. De väljer i stället att gå därifrån.

En och annan  farisé och skriftlärd lyssnade också till Jesus och vi vet att rådsherrar som Nikodemos och Josef av Aramitaia var modiga nog att lyssna på Jesus. De hörde inte bara vad han sa utan lyssnade och lät detta förvandla deras liv. I Markus evangelium (15:43)sägs om Josef av Aramitaia att "också han väntade på Guds rike." I Guds rike är det rätt och rättfärdighet som råder. I detta rike ser man att det byggarna slarvigt utsorterat som odugligt blir det mest bärande elementet i hela bygget. I Guds rike är alla roller omblandade så de får rätt besättning: en kvinna som räknas som hamartolos(hedning /syndare) intar sin rätta plats som präst och profet, en man som tillhör stora rådet blir den som ombesörjer Jesu begravning, ett arbete som ansågs orent och vikt för kvinnor.

Vi är nu alla levande stenar i Guds husbygge,  berättar Petrus som var med när Jesus berättade denna liknelse för första gången:

När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor, men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i et andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. 1 Petrusbrevet 2:4-5

Bygger man med stenar utan bruk krävs att stenarna är olika för att bygget ska hålla ihop som man ser på bilden ovan. Inbillningen att alla kristna måste vara likadana för att församlingen ska fungera är just en inbillning.