Förlorad 2- Gud städerskan

Den gode herden modern ikon i grekisk stil av Fader Vladimir.

Lukasevangeliet 15: 8–10 Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Johannesevangeliet 10:7–10 Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Silas Marner är en gammal vävare som en gång blev lurad av hycklande "läsare", en fanatisk väckelserörelse, i en roman av George Eliot. Efter den besvikelsen flyttar han till en del av England där han inte har en enda släkting och lägger undan guldpengar som han får för sina utsökta tyger. Det blir hans nya trygghet, hans pensionsförsäkring i en tid när ingen hört talas om annat än att arbeta tills man stupar och sedan leva på släktingars nåd eller dö på fattighuset.  Så blir han bestulen på sitt lilla skrin med alla pengarna och börjar leta. För första gången tar han hjälp av byns folk för att leta upp pengarna. Så blir förlusten av pensionskassan början på ett nytt liv.

Jag tänker på Silas Marner när jag läser om Gud som en städerska. Kanske är myntet hon letar efter också hennes pensionsförsäkring, hon verkar ju bara ha grannar att bjuda på festen? Precis som Silas Marner vänder hon upp och ner på huset för att hitta myntet. En vardaglig bild. Vi har väl alla anordnat storstädning för att hitta en speciell ägodel även om vi sällan måste leta efter ett silvermynt på 60 gram för vår överlevnad. men Jesus jämför sig själv, Gud, med en mycket fattig städerska för vilken en drachmer betyder skillnaden på liv och misär.

Silas Marner blir bestulen på sin pensionsförsäkring och finner vänskap men städerskan hittar sitt mynt. I sökandet efter tjuven vinner Silas Marner vänskap. Tjuven som bara slaktar och förgör kan låtsas vara en vän men visar sig alltid vara en fiende till allt gott, fienden till alla hederliga städerskor och vävare. Jesus är den som skyddar vävare, städerskor och får med livet som insats. Han lägger sig själv i fårfållans öppning så han har full koll på vem som kommer och går. Så praktiskt om man flyttar sin hage för grinden är ju nyckelpositionen och måste hålla om man ligger där som grind blir fåren friare att hitta bete och lättare att beskydda på samma gång. Ett får på rymmen, en varg på väg in till dukat bord måste passera honom, de kan inte gå obemärkt förbi. 

Och ingen är så liten och värdelös, inte ens den som känner sig som en liten drachmer i världens proppfulla bankvalv där de flesta är större myntenheter, försvinner utan att Jesus märker det och ordnar eftersökning. Om jag känner mig som en värdelös liten tioöring så framställer Jesus Himmelriket som en plats som är som ett fattigt hushåll, där även ett sådant gammalt utgånget litet mynt har ett oändligt stort värde. Och när den människan, som känner sig precis så värdelös, blir återfunnen blir Himmelriket galet av glädje.Vilken städerska skulle bjuda grannarna på party när hon hittat en drachmer? Men Himmelriket är annorlunda, även det som av människor räknas ha lågt värde räknas där som det värdefullaste som finns och i Himlen är varje litet lamm värt en jättefest.

Kyrie ur Missa Luba, en kongolesisk mässa:

Förlorad 1

Finaste flickan, vad jag blev orolig och rädd när du var till synes försvunnen igår kväll! Men nu är du återfunnen och harmonin återvunnen.

Lukasevangeliet 15: 1–7  Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Johannesevangeliet 10: 1-6 ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Alla som sysslat med flockdjur förstår denna liknelse med fåren väl. Både den om det förlorade fåret och den om vems röst fåren följer. Och det är ju inte helelr så enkelt att djuren bara följer sin gamla ägare, ibland stöter de på en människa de genast fattar tycke för och följer med glädje som om de kände igen personen ifråga på det sätt som åsnorna följde Jesus och till och med lugnt lät sig ridas på den första Palmsöndagen av honom eftersom de kände igen hans röst.

Tydligen förstod inte Jesu åhörare varför han som var snickare började prata fårskötsel med dem. De förstod tydligen inte att de var fåren som känt igen Jesu röst fast de hade gamla herdar/ledare som de också kände, men på något sätt visste de intuitivt att detta var deras rätta herde, det var denna röst de alltid drömt om att få höra. De gamla herdarna bryr sig inte om hur fåren mår, de nöjer sig med att majoriteten får är i fållan. Om tullindrivarna inte höll sig i fållan fick de skylla sig själva, ingen skulle gå ut och leta reda på dem. Ingen utom Jesus. Så kände de också genast igen rösten av den herde som bryr sig även om det lilla ensamma lammet som sprungit bort, fast 99 får tryggt mumsar i fållan.

För så är det ju. Är ett djur borta är fokus helt på det även om du älskar alla dem som ör hemma i trygghet är det det frånvarande som tar allt fokus. Igår kväll hade vi besök av den pojke från Syrien som vi är förordnade vårdnadshavare för. Han bor med sin svåger så svågern kom också hit. "Vår" pojke är mycket förtjust i hästar så det var dit vi först gick, Gyllir och Smilla kom genast och hälsade, men inte Chateau, jag tänkte att hon dyer upp och gick in och fixade med maten. Sedan gick Aron ut med pojken , Khaled heter han, och gav hö och grönsaksrens till hästarna. De kom in och sa att de varit med Gyllir och Smilla, men Chateau hade inte kommit. När vi skulle skjutsa hem Khaled och hans svåger gick Hr. Bråddjup in i stallet med Osman, svågern, för han ville också träffa hästarna. När de kom till bilen sa de att bara Gyllir och Smilla var i stallet.

Jag ropade på min gamla häst, då brukar hon komma. Men inget svar. Jag stirrade ut i hagens mörker utan att se skymten av hennes vita bläs som brukar lysa i mörkret. Vi var tvungna att skjutsa hem våra syriska middagsgäster och göra några ärenden, men jag kunde inte alls fokusera, Var var Chateau? Låg hon död i hagen? Hade hon brutit ett ben och fastnat i en grop? Hade hon tagit sig ut på egen hand och blivit påkörd efter den krokiga väg som leder till vår by?

När jag kom hem igen bytte jag genast till skoteroverallen och sprang ut i mörkret och där var min häst i hagen som vanligt, hon hade bara stått och ätit på en egen undanskymd plats när Smilla och Gyllir hade fullt upp med att hälsa på gäster. Min lättnad var total. Det var inte så att jag inte bryr mig om Gyllir och Smilla, det är bara så att den som fattas gör ett stort hål i tillvaron som måste fyllas av just den som fattas, ingen annan kan fylla det tomrummet.

Jesus sa alltså inte att han inte bryr sig speciellt mycket om de 99 hemmavarande fåren, men att han inte ger sig någon ro innan det förvunna fåret är hemma i fårfållan igen. Igår förstod jag detta så där påtagligt som man gör ibland. Det är inte sämre att vara en av de 99 men det enda bortsprungna fåret är också lika mycket värd som var och en av de 99. En god herde tycker inte att det får räcka med att majoriteten djur är på plats, hen ger sig ingen ro innan alla är i trygghet.

Frode Fjellheim: Kyrie

Riddagbok 5 mars

På bilderna från 4 mars såg jag att Smilla var lite irriterad av mina händer så idag tog jag skoteroverall så jag skulle stå ut med fingervantar eftersom jag gissar att mina dubbla vantar med tjocka lovikkavantar ytterst gjorde mig okänslig och gjorde att mina tygelhjälper blev övertydliga. Det kunde en normal människa räknat ut med rumpan men jag behövde bildbevis. Stelfrusna fingrar är inte heller bra så jag tog varmt på kroppen för att hålla händerna varma trots tunnare vantar.

Först värmde vi upp på vägen till byn och hundarna följde förstås med. Elva får då kommandot "gå fram" för hennes vallhundsinstinkter får henne att nafsa hästar i karlederna om hon går bakom oss. Kapten lunkar dock lugnt på behörigt avstånd så vi är bevakade både bakifrån och framifrån, en trygg position. Jag tror detta gör det lätt för Smilla att gå iväg på egen hand för en dag när Kapten plötsligt vände hemåt ville hon inte gå vidare, så hundtryggheten får hon med sig när vi är ensamma ute.

Vi bor uppe på en ås, en rest från istiden som är så påtaglig här i norra glesbygden där landhöjningen fortfarande pågår väldigt tydligt. tex omges vi av myrar som för inte så länge sedan var träsk=sjöar. Lustigt att sjö hete träsk här och i Finland men i södra Sverige är det myrar som heter träsk. Var de också sjöar en gång i tiden så namnet fick följa med den geografiska platsen inte naturformen? Nåja, backträning är så bra. Hästarna får mycket klättring bara i hagen när jag sprider ut höet  i den. Här syns att Smilla lär sig använda kroppen effektivt just av att gå i backen upp till huset.

Efter Kyras ABC i skritt och trav fick hon sedan varva ner och sökte sig  fram på tygeln och fint neråt i nedvarvningen så det där med fingervantar var en bra idé. Vi kan dock aldrig galoppera på ridbanan , endast Chateau är tillräckligt vältränad för den slags galopp som vår miniridbana kräver. Kul att Hr. Bråddjup åter fotade och filmade. Det är väldigt utvecklande. Sedan var den ovanligt morgontidige maken sugen på en uteritt med Gyllir och efter ett kort dressyrpass med Chateau tog vi oss ut på byn och en plogad skogsväg där Gyllir bjöd på fin tölt medan Chateau galopperade före.

På eftermiddagen kom svägerskan som legat sjuk hela denna underbara vecka men nu kände sig bättre och då tog vi gamlingarna ut i nyfallen pudersnö och galopperade med pigga och glada hästar. Härligt att båda två är i så god form. Chateau fortfarande mer uthållig än Gyllir men får han gå på släp efter orkar han numera hänga med riktigt bra även i galoppen som är den enda tänkbara gångarten förutom skritt i djupsnön. Men då hade vi inte med kameran.Vi bara roade oss, både hästar, hundar och människor.

Bröd – Midfastosöndagen

Jesus mättar femtusen så som den flamländske målaren Lambert Lombard(1505/1506–1566) uppfattade scenen.

Lukas 14: 12-14  ”När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”

Johannes 6: 26- 35, 40 Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” De sade: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. […] Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”

 Vi brukar säga "fängelse på vatten och bröd" när någon får leva på det absolut minimum av vad en människa behöver för att överleva. Brödet står för den nödvändiga maten också i Bibeln. Den skrevs ju ner i den bördiga halvmånen där man började odla spannmål och där bröd fortfarande är ännu mycket mer stapelföda i hushållet än hos oss. I länderna kring Medelhavet kan man se berg av olika slags vetebröd i hushållerskornas shoppingkorgar. Man bakar sällan hemma utan brödet köps i de otaliga bagerier som finns överallt. Doften av nybakt bröd vilar som en trygg dimma över morgonen. Bröd är något alla äter, till och med de fattigaste. Den som inte har bröd har verkligen ingenting.. Har man bröd har man mat. Bröd i trakterna kring Medelhavet är vad potatisen är för oss.

I Tornedalen hade Jesus i stället sagt: Jag är livets potatis. Då hade alla fattat. Jesus är nödvändig, inte bara en fredagsmysfaktor. När allt annat saknas finns det ändå potatis och när alla sviker finns Jesus kvar. När potatisen saknas saknas allt, då hotar svältdöden. Att äta tillsammans är att dela livets nödvändigaste beståndsdel tillsammans.Därför kallas den här Midfastosöndagen på latin "Laetare" =gläd dig!/att glädja sig till minne av brödundret när Jesus ger mat till femtusen av en pojkes matsäck. För när vi delar mat och gemenskap blir vi glada. Sådana är vi, både människor och djur. Så har Gud skapat oss– till glädje och till att dela med oss.

Rätt åt de kuvade

Jesus och äktenskapsbryterskan filmklipp.

Michelangelos fresk i Sixtinska kapellet: Adams skapelse

Lukasevangeliet 14: 1–6 En sabbat var han bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Johannesevangeliet 9: 24–41 För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.” Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
      Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
     Några fariséer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”

Som så ofta blir den som gör gott kritiserad och misstänkliggjord. Jesus bemöts med surmulen tystnad i Lukas-texten och en utredning i Johannes-texten. Att inte göra något alls verkar vara en säker väg att slippa kritik och det är lätt att förstå att den vägen känns så lockande bred och lättvandrad. Åh, vad ofta jag går den så jag får vara ifred, because I'm worth it.

 Den väg som heter Jesus, är inte alls lika inbjudande. Som vandrare på den vägen skälls man för "godhetsapostel" av de präktiga cynikerna, som "tänker med hjärnan inte med hjärtat". Vill man utstå kritik och misstänkliggöranden är Jesus-vägen perfekt, vill man vara bekväm är den inte idealet. Men varför skulle Jesu lärjungar ha det lättare än han själv hade det?

Och hur blir man en sann människa om man inte går den vägen?

Psaltaren 10

Herre, du hör vad de betryckta begär,

du lyssnar och stärker deras mod.

Du skaffar rätt åt de kuvade och faderlösa,

så att ingen längre flyr landet i skräck.

Riddagbok 4 mars

Idag fick det vara nog med lättjefulla långritter i solen. Jag tog alla tre hästarna ut på banan och red ett dressyrpass. Den ideala ordningen för mig är då att börja med Smilla eftersom vi är på så grundläggande nivå. Det blir lite övergångar halt, skritt och trav, Kyras ABC med fram- och bakdelsvändningar i hörnen inget mer avancerat så klart.

Hr. Bråddjup kom ut och fotade ridpasset med Smilla vilket är bra eftersom kameran då blir som min ridinstruktör.

Hon har ett typiskt spansk häst -steg, tyvärr också med biljardering på vänster fram som märks mest i traven. Men hovslagaren fixar det mer och mer.

Sedan tar jag gamla Chateau som kan så mycket så det blir det mest avancerade passet för min del. Idag mycket voltarbete, samlad galopp och travövergångar. Samt lite annat som hon bjuder på. Galoppanslag från skrittpiruett bjöd hon på idag t.ex.

Sist tar jag Gyllir övergångar och skolorna öppna och sluta. Jag försöker jobba med tramp för att stärka hans bakdel men än blir det bara någon slags bakdelsvändnng av det, mycket beröm får han ändå eftersom piruetter inte är att förakta. Finfin mellan- och ökad tölt blev det idag. Efter galopp i uppförsbacke blir det riktigt bra kvalitet på tölten hos min fina fem-gångare. Hur vi ska få till flygande pass återstår att se.

En borg för de förtrampade

Jesus och kvinnan som togs på bar gärning för äktenskapsbrott av Giovanni Domenico Tiepolo (1727–1808)

Lukasevangeliet 13: 10–17 En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

Johannesevangeliet 9: 13–23 De förde mannen som hade varit blind till fariseerna. Det var på en sabbatsdag som Jesus hade gjort degen och öppnat hans ögon. Nu frågade också fariseerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: ”Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se.” Några fariseer sade: ”Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten.” Men andra sade: ”Hur skulle en syndare kunna göra sådana tecken?” De var alltså oeniga, och därför frågade de den blinde en gång till: ”Vad tror du själv om honom, eftersom han öppnade dina ögon?” Han svarade: ”Att han är en profet.”

      Judarna trodde inte på att han hade varit blind och fått sin syn, så de kallade till sig den botade mannens föräldrar och frågade dem: ”Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu?” Föräldrarna svarade: ”Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.” Detta sade föräldrarna av rädsla för judarna. Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som erkände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan. Det var därför som mannens föräldrar sade: ”Han är gammal nog. Fråga honom själv.”

Inte ens goda gärningar skulle man göra på sabbatsdagen, den var gjord för vila, tänkte sig judarna. Att passivt se på lidande hörde till. Sex dagar fanns för aktion, hade han varit blind hela sitt liv, hade hon varit rörelsehindrad i 18 år, kunde de gott vänta en dag till. Så tänker logiken och bokstavstron. Jesus är själva Ordet och tänker inte så. Det händer inte sällan att han botar på sabbatsdagen till och med inne i synagogan under gudstjänsttid. Han plockar säd och äter på sabbaten tillsammans med sina vänner. Det verkar faktiskt som om han provocerar medvetet. Eller är han väldigt pedagogisk med Guds vilja med sin skapelse? Vilan är en fest inte ett slavok. Vilan är gemenskap inte ett tillfälle att visa upp sin förträfflighet.

Man kunde nog uppfatta det som om Jesus avsakraliserar sabbatsdagen. Men Jesus gör egentligen motsatsen han visar att alla dagar är Guds dagar, inte bara en dag i veckan. Sabbatsdagen är Guds dag, söndagen är Guds dag, måndagen är Guds dag osv. Gud är med oss både i vilan och arbetet. Men en dag i veckan ska vi styra över vår egen tid och inte piskas av arbetets krav. Vilken dag passar bättre att bli helad på än en sabbatsdag? Det som blev fel i skapelsen, sjukdom och död, ensamhet och hunger, borde vara helt bannlysta denna dag. Bokstavstron hade gjort judarna benägna att låta de 72 som hjälpte Moses att döma till sina gudar, snarare än Gud. De 72s regler hade utvecklats med en praxis som var ännu mer detaljerad och besvärlig att hålla i huvudet. Lagen kom att bli något som inte bara skilde judar från andra folk utan också judarna skildes ut i olika grupper där en liten elit hade full koll och levde perfekt, enligt sig själva och sin omgivning.

Jesus kritiserar ofta dessa hundratals regler och kokar också ihop lagen till först tio Guds bud, sedan till det dubbla kärleksbudet. Egentligen är det inte svårt att hålla den lagen i huvudet och hjärtat fast ändå är det så omöjligt att lyda den. Judar ber ännu idag: Herre förlåt mig också allt jag brutit omedvetet. Vi trampar på andras liv varje steg vi tar. Den billiga korven kostade livet för djuret. Det billiga kaffet kostade mycket för odlaren. De billiga bananerna dödar barn i Latinamerika. Den billiga bensinen kostar mycket för oljefältsarbetarna och människorna i odemokratiska stater som får hållas pga oljeberoendet och vi ger Jorden, vår vackra planet, svår feber när vi använder den. Vi är fast i ett system av orättfärdighet hur vi än vänder oss.

 Jag tröstar mig med Psaltaren 9:

Herren regerar i evighet,

han har rest sin tron för att döma.

Han råder rättvist över världen,

dömer folken med oväld.

Herren är en borg för den förtrampade,

en borg i tider av nöd.

De som känner dig, Herre, litar på dig,

ty du sviker inte dem som kommer till dig.

 Gorecki Symphony of Sorrowful songs