Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

tisdag 4 juni 2019

Tragisk könsmaktsordning och ett feministiskt initiativ

Läser i Dagen att Martin Luther King Jr gjort sig skyldig till våldtäkt och medhjälp till våldtäkt, enligt nyligen frisläppta FBI-dokument. Jag tänker här helt förbigå den eventuella sanningshalten i dessa påståenden och direkt lyfta resonemanget till ett principiellt plan. Mäktiga män som våldtar kvinnor och barn är ju väldokumenterade och absolut ingen nyhet. Vad är det som driver dessa män? Ska vi tro på Horace Engdahl är det för att behaga kvinnornas lust att bli förnedrade, helst av en ful man. Men jag tror nu inte Horace har någon som helst trovärdig förklaring till någonting som gäller mellanmänskliga relationer. Dessutom vill kvinnor inte bli förnedrade, inte ens av fula män.

Jag känner till fall i min absoluta närhet där kyrkliga maktmän utnyttjat unga kvinnor med ursäkten att de inte kan hålla koll på sina känslor pga att flickan är så förförisk. Detta gäller alltså flickor som ingen normal människa skulle uppfatta som ens småflirtiga eller som möjliga sexpartners pga deras låga ålder, ändå skyller vuxna män på minderårigas attraktionskraft. Pedofiler tror ju ibland att de gör barnen de skadar en tjänst. Detta trots att de en gång kanske också varit misshandlade och sexuellt utnyttjade barn och borda veta vilken stor skada de gör. Hur är detta möjligt, om inte förövaren är förståndshandikappad?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som driver dessa män? Vad får de ut av att tvinga barn och kvinnor till sex med dem? Kan en frisk man bli sexuellt tillfredsställd av sex med en försvarslös person som hatar varje sekund av övergreppet? Vad får män med inflytande och en säker position i samhället att riskera sitt anseende för nöjet att tortera människor sexuellt? Detta kommer nära att utnyttja prostituerade. Något som tills helt nyligen ansågs "normalt" bland maktens män i Sverige och utomlands gör det fortfarande.

Fastän kvinnliga sexköpare förekommer hör vi sällan om det, för kvinnor skäms, vilket är det naturliga sättet att förhålla sig till att utnyttja prostituerade. Fast du måste förstås respektera den du köper sex av för att förstå att skämmas. Enda möjligheten att inte skämmas är att inte se den utnyttjade/våldtäktsoffret som en person likvärdig med dig själv och värd respekt.  Men många män verkar helt sakna skam i kroppen gentemot kvinnor. De är så skamlösa att de för över sin rättmätiga skam till sina offer. Inga andra brottsoffer är så benägna att skämmas över att ha blivit utsatta som just sextorterade.

Alltså, alla män som gjort storslagna och goda saker som ändå trampat kvinnor i smutsen. De som gav sitt liv för en god sak men misshandlade sin fru och sina barn, hur kunde de leva så splittrade liv? Och hur kommer det sig att de inte misshandlade grannen, män i samma styrelse som de eller pensionerade soldater på ålderdomshemmet? Nej, de har inte gett sig på vuxna män, utan alltid återkommer historier om dessa övergrepp mot kvinnor och barn i beroendeställning. Om det bara är frustration och stressrelaterade vansinnesutbrott skulle ju vem som helst kunna drabbas. Men icke. Dessutom är det alltid ett system i övergreppen, de är sällan enstaka händelser som aldrig upprepas.

Hur blev män sådana? Hur kan offren skämmas så oerhört när inte männen skäms själva för sitt våldsamma, rent äckliga, beteende? Hur kan vi som är föräldrar fostra flickor och pojkar så detta blir en otänkbarhet i framtiden? Vad kan vi göra för att slippa fostra nya generationer av medborgarrättskämpar som våldtar kvinnor samtidigt som de slåss för mänskliga rättigheter i andra sammanhang. Denna människorättsschizofreni måste få ett slut-helst igår. Jag vill veta hur vi ska få alla män att respektera alla kvinnor och barn.

Kära följare, hjälp mig att tänka i denna fråga. Jag vill veta hur vi ska få bukt med denna fasansfulla könsmaktsordning som skapar skamlösa män och torterade kvinnor och barn som skäms åt förövaren, ibland ända in i döden. 

Jag önskar det gick att göra en ögonöppnare för män om kvinnors situation, som denna video av Kamini som verkligen får en blek att förstå hur det är att bedömas utefter sin mörka hudfärg:
För er som inte är fullt lika franskförstående som jag: väldigt förkortat handlar den om att Kamini får ett budskap av Gud att han i nio och en halv dag ska få vara vit. Den förändring han erfar förklaras i refrängen: "pengar, bostad, snuten, folk, vilken skillnad sedan jag blev vit" förr var polisen alltid ute efter honom, nu när han är vit är de hans kompisar. Han förlorar visserligen förmågan att dansa, men han kommer in på nattklubbarna osv. Historien berättas med mycket humor men med djupt allvar i botten.

Som sagt, jag hoppas någon kunde göra en liknande rolig ögonöppnare om kvinnor för män, de där snälla männen som skulle ta åt sig, vi lämnar döende gamla bufflar som Horace och hans likar därhän. Men hur göra det? En kvinna som får leva som man i nio dagar kan nog också sammanfatta det med "pengar och folk" -plötslig löneförhöjning, plötsligt lyssnar folk på vad man säger i sällskap med andra män och tänk att gå på toa med killar utan att bli trakasserad! 

Men allt det andra: skräcken utomhus mörka kvällar, missaktningen, ständiga känslor av att vara fel; för fet (även om man bär på tio kilos undervikt), för gammal (från det att man fyllt femton år), för pratsam,(om man inte bara är moltyst och på sin höjd fnissar åt gubbiga grabbskämt för att bekräfta män) för feministisk(dvs vilja ha samma rättigheter och skyldigheter som män, och nästan lika hög lön för det arbete som man gör tio gånger bättre och är mycket mer kvalificerad för), för ful (medan männen då, som Horace menar; helst ska vara fula), för ...omöjlig att respektera. Sara Larsson-jag har ett feministiskt initiativ till dig!




lördag 1 juni 2019

Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus
Jesus i centrum.***
. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146

torsdag 18 april 2019

Fastans sista dagar

Johannes evangelium 12: 1- 7 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”
Var Judas verkligen en tjuv? Det kan ju bara var 2000-årigt förbittrat skvaller som säger detta. Men låt oss sluta fundera på detta och istället använda texten för att tänka på vårt eget förhållande till pengar och fattiga. Vi som samlas här på bloggen tillhör antagligen inte de mest förmögna i Sverige men vi tillhör, hur man än räknar, en välbeställd elit på jorden. Och jag tillhör dessutom en välbeställd elit i Sverige med både gård på landet, fast jobb , en fastjobbande make och lyxen av att leva med flera husdjur.

När en sådan som jag läser senaste numret av Pilgrim som kom lagom till fastans inledning och har titeln "Mammon", väcker denna text - om Judas som tjuven som inte vill unna Maria lyxen av att ge bort en lyxig gåva till Jesus- frågor om mig och mitt förhållande till Mammon. Jag har inte alltid varit välbeställd, med svenska mått mätt (är det inte nu heller enligt ganska många normer, fast jag i verkligheten har det väldigt bra) men Mammon hade makt över mig även innan jag fick det så här bra. 

"Tillfället gör tjuven" och tillfällena är legio i ett välfärdssamhälle. Hur många bekanta har inte tipsat om trix för att lura försäkringskassa och försäkringsbolag på pengar. Att jag inte lytt råden beror mest på att jag hatar papprstjafs i så hög grad att jag aldrig ansöker om pengar jag har rätt till. Däremot har jag hjälpt en närstående att lura till sig bostadsbidrag genom att skriva papper på att hen betalade hyra till mig utan att hen gjorde det. Jag är alltså en tjuv! Precis som Judas tar jag från den gemensamma kassan för att ge till en närstående som inte hade behov av, eller rätt till, bidrag. Men det är inte sant att det var tillfället som gjorde tjuven. De var tjuven som gjorde tillfället. Alltså jag.

Ibland tror jag just girighetens olika synder är de som är grunden till allt ont. Att det börjar där. Så tänker också Paulus: "kärleken till pengar är roten till allt ont". För Mammon lurar oss bort från allt gott, först och främst från tilliten till Gud. "Vi tror på Gud men det är pengarna vi litar på", ungefär så skrev en norsk pastor som jag glömt namnet på. Tyvärr är det så sant. Dessutom är det så att om vi verkligen har mycket pengar blir vi ofta, men inte alltid, girigare. "Mycket vill ha mer..." och liksom Joakim von Anka gör pengarna oss fattigare. Att bada i pengar är bara hemskt och fullständigt kontraproduktivt, vi blir bara smutsigare av det. Och Joakim von Anka unnar sig inget annat nöje med sina pengar.

Inte bara rika är giriga. Som när jag blev tjuv var det en lockelse som Mammon särskilt designat för fattiga. Att längta efter att bli rik kan också förmörka vårt liv. Vad värre är, denna längtan kan också förmörka livet för vår omgivning. Snålheten drabbar andra som "unnar" sig lyx. Judas Iskariot dissar Marias lyxiga gåva och på så sätt skammar han både Maria och Jesus. 

Men är det något Skärtorsdagens firningsobjekt: Jesu sista festliga måltid med sina bästa vänner, visar oss så är det att Gud vill att vi ska njuta av de gåvor han skapat. Jag tror att Jesus vill att vi på uppståndelsens dag ska svara ja på hans fråga: " Var det roligt att leva? Tyckte du om min skapelse?". Det visar han så tydligt den sista kvällen i sitt liv när han kunde ha ägnat sig åt bön och fasta men inte Jesus, han festar. Den största festen i judarnas årscykel, ungefär som vårt julbord, är han sista ärende till lärjungarna. Dessutom tvättar han lärjungarnas fötter. Så överflödigt. SPA-kväll före tortyr! Precis som det Maria gjorde några dagar tidigare med honom.

Men Jesus skyr inte överflöd. Han hatar snålhet. Både den snålhet som skapar regelrätta tjuvar och den snålhet som inte vill ta emot gåvor av rädsla för att inte kunna ge igen med samma mynt.

Denna Skärtorsdag är för mig en påminnelse om mina egna synder på tjuvnadsområdet, men också om att Gud inte är snål. Allting som han äger ger han bort för att vi ska glädja oss. För att vi ska göra likadant.

I stället för bildkonst illustreras därför denna dags fastekalenderinlägg med en dagsvers av Stig Dagerman.


Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby*.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Nu ska jag ut och njuta av den fina vårdag Jesus ger mig. Jag ska göra det genom att umgås med mina husdjur. (Och då menar jag inte husmöss och vägglöss ;-)

Eftersom jag inte kan ladda upp nya bilder med denna dator får ni en länk till ett gammalt blogginlägg som visar hur kul jag har det tillsammans med djuren. 

Bildresultat för Love life live lent


*Axel Åleby (aka Judas Iskariot d.y.), ordförande i Stora Sunnes fattigvårdsstyrelse, som lät skjuta en understödtagares hund med motiveringen: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara."

onsdag 17 april 2019

Sviken och besviken

Giotto di Bondone: Judaskyssen
Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.
Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.

På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.

I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.

Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som  låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:

När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.

Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.
Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.
 

Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här

* de sjuttiotvå plus, inte bara de tolv närmaste.

tisdag 16 april 2019

Fastan och förlossningen

Johannes evangelium 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.
Fastan påminner mig om att vara gravid. 40 dagar pågår fastan plus söndagarna som aldrig är fastedagar. Graviditeter pågår ca fyrtio veckor men för mig väldigt mycket plus. Inget av mina barn har kommit på beräknad dag utan alla kom minst en vecka över tiden, trean allra mest "försenad"hon var beräknad till 27 mars, jag trodde hon skulle födas 3 april men hon föddes på farfars födelsedag 20 april. Den vånda och ängslan en mamma som går över tiden känner kan helt enkelt inte överträffas. Det är farligt att gå över tiden. Dödsångest blandas med ett svagt flämtande hopp och våndan inför den oundvikliga förlossningen. Alla mammor vet att inte alla mödrar och barn överlever förlossningen. Kroppen vet mer än hjärnan på det området och det märks. Jesus har så rätt i detta att det är svårt att föda.

Jag ser på Palmsöndagen som den jublande senare delen av graviditeten när jag alltid börjat hoppas att barnen skulle leva. Missfallsrisken är förhållandevis låg och lillungen sparkar så man tydligt känner små fötter och andra kroppsdelar genom den tunna bukväggen. Ännu är graviditeten klädsam, håret tjockt och blankt, magen lagom stor och konditionen på absoluta toppen. Vi boar och en del bjuder in till Baby Shower. Är det en omförlossning blir man extra mammig kring de små som redan finns där och de i sin tur gläds åt bebisen i magen: " Hej bebisen, du är gullig. Jag älskar dig!", sa storebror Elis till lillebror Aron (då namnlös), under min sista graviditets jublande Palmsöndagstid. 

Men ganska snart efter denna glädjefulla tid vet ju mamman att det blir svårare och förlossningens vånda är utan återvändo. Dessutom vittnar många söta små hjärtegravstenar med samma födelse- och dödsdatum, nästintill dolda av leksaker och sorgebudskap, om att förlossningen på intet sätt är en garanterad framgångssaga. 

Så måste den första Palmsöndagen ha varit för Jesus. Han som stod så nära många kvinnor som fött många barn, inte minst hans egen mamma Maria, förstod att liknelsen han använde i sitt avskedstal var ytterst relevant i sammanhanget. Världens förlossning och ett barns förlossning var mycket lika, lika oundviklig, men också lika oviss. Varför skulle han annars våndas i Getsemane?

Bildresultat för Palmsöndagen renässansmåleri
Förlossningen vanns den 20 april och nu är min mest övertida unge stor.   Här i en glad aprilgalopp med gamla Chateaux

onsdag 3 april 2019

Den som gör det nedrivna beboeligt

Jesaja 58: 9-12 Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.
Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
”den som murar igen rämnorna”,
”den som gör det nedrivna beboeligt”.
Alla kulturer möts inte i fred. Många gånger har erövringskrig och invasion varit det sätt en kultur mött en annan. Bland de värsta exemplen på detta är slavhandeln från Afrika till Amerika under 1600-1800-talet. Denna vidriga, nedriga och giriga praktik tömde en kontinent på kunniga, unga och friska människor i sådan grad att Afrika fortfarande är underbefolkat. Det är omöjligt att förstå vidden av det hela. Men vi kan veta ändå och det gör vi.

Trots den bottenlösa ondska som manifesterades i denna slavhandel och det följande slaveriet i Amerika, förde till och med detta kulturmöte något gott med sig. Ja, lika bottenlöst ond som slavhandeln var, lika gränslöst berikande blev kulturmötet. Den smärta och det lidande som slaveriet resulterade i gav oss också en kultur, den afroamerikanska, som gläder världen ännu idag med sina litterära skatter, tex Toni Morrisons författarskap, där jag håller Beloved (Älskade) högst.

Det är en hjärtskärande och oemotståndligt välskriven roman som utspelar sig mitt emellan dröm och verklighet, realism och skräckromantik, samtidigt som den bygger på en verklig händelse under slaveriet. Har du inte läst den? Gör det! Har du läst den: läs igen, den har så många bottnar att den tål att läsas om och om igen. Men, se inte filmen. Aldrig har det varit så sant att boken är bättre än filmen. Har du redan sett filmen men inte läst boken är det bara bra eftersom boken är något helt annat på alla plan. Filmen är alltså ingen spoiler av boken.

Citatet av Jesaja skulle kunna vara ett av många motton för romanen eftersom romanens hjältinna Sethe är en bland många som gjorde det nedrivna beboeligt till ett fruktansvärt pris. Många fler var det som engagerade sig mot hot, hån och förtryck med allt som insats och lyckades mura igen rämnor och marianergravsdjupa sprickor mellan folken, trots den girigt banala ondskans hämningslösa framfart. Och så blev Sethe och hennes efterkommande vattenrika trädgårdar av en ny kultur som fick växa ur det gamlas ruiner.

Så medan du klär på dig för att rusa till närmaste antikvariat eller bokhandel kan du nynna på Up Above my Head, en av frukterna i den trädgården, tillsammans med murarmästaren Sister Rosetta Tharpe:



tisdag 2 april 2019

Låt mig få höra om Jesus

Jesaja 58: 5-12  Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: ”Här är jag.”
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.
Dina uråldriga ruiner skall byggas upp,
gångna släktens grunder skall du sätta i stånd.
Du kommer att kallas
”den som murar igen rämnorna”,
”den som gör det nedrivna beboeligt”.
Kulturmöten i Esters bok visade hur Gud vill nå alla. Esters bok visar också hur till och med det värsta kan leda till det bästa; att Gud får tillfälle att visa kärlek till sin skapelse. På samma sätt gör kulturmöten idag. Exempelvis kommer nu ett stort onått missionsfält till Sverige just nu och dagligen hör och läser vi nyheter om hur människor från muslimska länder möter kristendomen för första gången eller äntligen får chansen att öppet uttrycka sin kristna tro här i landet.

Hemma i Kiruna består ca 75% av den gudstjänstfirande församlingen av utrikes födda, många nyanlända. Många var redan kristna när de kom, men oftast kommer de från kyrkor som exempelvis inte accepterar kvinnors kallelse till synlig tjänst i församlingen. I Kiruna får de se Guds handlande genom kvinnor i ledande och synliga positioner vilket naturligtvis förändrar mycket till det bättre, även när de återvänder till sina hemländer.

Andra har aldrig mött kristna förut men har alltid haft en längtan efter att få höra om Jesus. En släkting som varit missionär i Tanzania, jobbade som vårdbiträde i äldrevården de sista åren av sitt liv. Där hade han en muslimsk kollega som alltid önskade att min släkting skulle spela gitarr och sjunga "Låt mig få höra om Jesus", det var dennes favoritsång.

Om denna muslimska man aldrig kommit till Sverige, hade han fått höra om Jesus? Hade vi fått höra om Jesus utan kulturmöten? Antagligen inte. Jag är alltså glad över kulturmöten, ja mer än så, jag har svårt att förstå hur jag skulle fixa det utan det kulturmöte som lät mig få höra om Jesus.